- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 18. Mekaniker - Mykale /
1475-1476

(1913) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Musset - Musset 2. Louis Charles Alfred de M.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

nervös begåfning och en brådmogenhet, som tidigt
tog sig uttryck i skolarbetet. Efter en lysande
afgångsexamen från Collège Henri IV (1827) dref han
ett par år håglöst juridiska och medicinska studier
och hade t. o. m. några månader anställning i ett
större affärshus. Men hans nyckfullt subjektiva
skaplynne passade hvarken för planmässiga studier
eller för en bunden praktisk sysselsättning. Med så
mycket större intresse egnade han sig i stället åt
måleri, musik, läsning af litteratur och mondänt
sällskapslif, men framför allt ville han själf
vara diktare. Innan han ännu slutat skolan, hade
han blifvit introducerad hos Victor Hugo, gjorde
senare i litterära kretsar bekantskap med den
romantiska gruppens främsta män, de Vigny, Mérimée,
Sainte-Beuve m. fl., uppläste under auditoriets
hänförelse sina första diktprof i cenakeln (se
Cénacle) och fick manuskripten tryckta af den
unga skolans förläggare Canel. Detta sensationella
debutarbete, Contes d’Espagne et d’Italie (1830),
som innehåller berättande dikter, lyrik och en
versifierad dramatisk skiss, utgör en egendomlig
blandning af sensualitet, passion, grymhet, hån och
gäckeri, af ren inspiration och sökt originalitet,
af esprit, sentiment och cynism. Det är en, trots
yttre formella svagheter, redan färdig skald, som
här plötsligt afslöjar sig med en djärf fantasi och
en ännu märkligare förmåga att finna de expressiva
tonfallen åt lidelsen, de konkreta epiteten åt de
diktade föremålen (Don Paëz, L’Andalouse). Men
jämsides går också en öfvermages tillgjorda
tvifvel och pretentiösa smädelser mot moraliska
värden. Dikterna äro stundom starkt påverkade af andra
samtida och äldre, franska och utländska diktare,
framför allt Byron, och dess romantiska "couleur"
och utstyrsel äro oftast i öfverensstämmelse med
den nya skolans program. Men förf. förstår redan
nu att bibehålla sin själfständighet gentemot
förebilderna, han söker genom sin stil afsiktligt
skilja sig från "l’école rimeuse" och drifver med
romantismen genom att i rytmer, bilder och val af
ämnen parodiskt öfverdrifva dess egenheter (Ballade à
la lune
). "Dès l’abord il a voulu avoir sa cocarde à
lui et il a retourné la nôtre" (Sainte-Beuve). De verk
M. publicerade under de närmast följande åren väckte
mindre uppseende än debutarbetet, men vittna om en
oafbrutet fördjupad poetisk inbillning, en alltmer
personlig formgifning. La coupe et les lèvres, en
dramatisk tankedikt om den bottenlösa klyftan mellan
egoistisk själftillräcklighet och själens lycka,
är lös i strukturen och röjer utländskt inflytande,
särskildt från Byrons "Manfred" och "Kain", men ger en
gripande skildring af en själs sönderslitenhet. Dramat
ingick i samlingen Un spectacle dans un fauteuil
(1833), som därjämte innehåller den fint poetiska
verskomedien A quoi rêvent les jeunes filles och
Namouna, en obestämbar dikt, hvars lilla
händelseförlopp är endast en förevändning för diktaren
att med oberäknelig impulsivitet uttala sig om
hvad som under skrifvandet faller honom in. En
berömd skildring af Don Juan ingår i detta stundom
geniala kåseri. Vid denna tid började M. också lämna
skönlitterära bidrag till "Revue des deux mondes",
där han sedan kom att publicera de flesta af sina
verk. Till detta skede höra konstnärsdramat André
del Sarto,
fantasikomedierna Les caprices de Marianne
och Fantasio, samtliga på prosa, samt Rolla (1833),
en stundom sublim dikt om utsväfningens och otrons
inre förtviflan. Poemet betecknar höjdpunkten af
M:s första diktning och ger i en flämtande och
medryckande följd af inspirerade utrop hans lyriska
stils egendomligheter i pregnant form. Han har här,
som ingen före honom, åt tviflet lyckats ge bönens
tonfall.

illustration placeholder

Samma år som "Rolla" utgafs från trycket,
gjorde M. bekantskap med den några år äldre
romanförfattarinnan George Sand, som just då stod
i sin första berömmelse, och ett kärleksförhållande
uppkom mellan dem, som fick ödesdigra följder. Under
en vistelse i Venezia (1834) egde en brytning rum,
och M. återvände ensam till Paris med ett sår i
hjärtat, som aldrig helades. Detta ryktbara och
alltjämt dunkla kärleksdrama, som kort efter M:s
död framkallade en rad romantiserade stridsskrifter
och skildringar ("Elle et Lui", af George Sand,
"Lui et Elle", af P. de Musset, "Lui", af Louise
Colet m. fl.), har först genom offentliggörandet
af en del af George Sands och M:s hithörande bref
till en viss grad blifvit faktiskt belyst. För M:s
diktning blef sammanträffandet med George Sand af
afgörande betydelse, och han blef nu verkligen
skalden med det sönderslitna och brinnande
hjärtat. Åren 1834–38 infaller hans rikaste och
högsta produktion: inom lyriken de berömda elegierna
Les Nuits och Lettre à Lamartine, till hvilka sluta
sig mindre dikter af stor skönhet, inom dramat den
storslagna historiska tragedien Lorenzaccio och
de växelvis patetiska, spirituellt tindrande och
lyriskt betagande proverben On ne badine pas avec
l’amour, Le chandelier, Il ne faut jurer de rien

och Un caprice, inom berättelsen den egendomliga,
halft autobiografiska romanen La confession d’un
enfant du siècle,
som innehåller partier af högsta
skönhet, och en rad utsökta noveller, bland hvilka
Emmeline, Frédéric et Bernerette och Le fils de
Titten.
Efter denna blomstringsperiod följer några
års afmattning. Så kommer under förra hälften af
1840-talet en efterblomstring med några sköna diktverk
(bl. a. Souvenir, Après une lecture), därefter åter
sterilitet, långvarigare än den förra, omkr. 1850 de
sista stora uttrycken af hans geni (dramat Carmosine)
och slutligen en poetisk dödskamp, som varar nära
sex år. Enligt samtidas vittnesbörd gick M. som skald
under på grund af ett själffördärfvande lefnadssätt,
och särskildt fick absinten en ödesdiger betydelse för
hans produktionsförmåga. En del år var M. anställd som
bibliotekarie vid inrikesministeriet; 1852 blef han
medlem af Franska akad. – Man har kallat M. "Ungdomens
skald". Detta namn antyder på en gång hans styrka
och hans begränsning. Han har i en allmängiltigt skön
poetisk form kunnat uttrycka ungdomens passioner och
känslor just i det

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:30:14 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbr/0766.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free