Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mutation 3. Språngvariation, Spontan variation
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mutabilitet och transmutation arters och formers
uppkomst ur hvarandra utan afseende på sättet, hvarpå detta tillgick.
Mutationer eller, som de förr vanligen benämndes,
spontana variationer äro kända sedan lång
tid tillbaka, och äfven om många fall, som
så betecknats, icke äro annat än korsnings- och
kombinationsvariationer, så kvarstå dock äfven från
äldre tider åtskilliga fall, som icke gärna kunna
tydas som resultat af korsning, t. ex. Chelidonium
laciniatum, uppkommen ur Ch. majus 1590 i en
apotekarträdgård i Heidelberg, det egendomliga,
taxrasen hos hunden motsvarande ancon-fåret och
åtskilliga andra s. k. "sports". I senare tid har man,
då man experimenterat med arter i stort individantal,
iakttagit många nya, otvifvelaktiga fall.
Emellertid har de Vries i anslutning till
sina experiment med Oenothera lamarckiana
(jfr Descendensteori) gett en formulering af
mutationsbegreppet, som icke godtagits af den samtida
forskningen. Han skiljer mellan artkaraktärer och
varietetskaraktärer och söker göra gällande, att
endast de senare, som han antar för evolutionen
betydelselösa, karaktärerna följa de mendelska
lagarna vid nedärfningen, under det att de förra
skulle vid korsning ej visa mendelsk klyfning, utan ge
konstant afkomma. De för evolutionen betydelsefulla
artkaraktärerna skulle bildas genom s. k. progressiv
mutation, hvarigenom de s. k. elementararterna
uppstode. Hvarje elementarart skulle sålunda motsvara
en progressiv mutation, utgöra en nytillkommen
"enhet" vid evolutionen. De nya, rätt många,
karakteristiska arter eller former, som han funnit
uppkomna i kulturer af Oenothera Lamarckiana och
som vid separatodling visade sig väl bibehålla sina
karakteristiska egendomligheter, skulle till större
delen utgöra sådana elementararter. Den progressiva
mutationen vore emellertid riktningslös; en del mindre
lifsdugliga elementararter ginge under i kampen
för tillvaron, under det att andra öfverlefde och
ökade differentieringen i den organiska världen. Den
praktiska växtförädlingen hade nog af att välja bland
förefintliga eller nytillkommande elementararter och
behöfde icke befatta sig med korsningar.
Häremot har emellertid den mendelistiska vetenskapen
med skärpa gjort gällande, att alla eljest hos högre
växter och djur med säkerhet iakttagna mutationer
visat sig följa de mendelska lagarna. Någon skillnad
mellan art- och varietetskaraktärer kan icke
uppdragas. S. k. konstanta arthybrider, på hvilka de
Vries bl. a. grundat sina slutsatser om artkaraktärer
i motsats till varietetskaraktärer, existera icke
med säkerhet. Åtskilliga äldre uppgifter därom ha
visat sig direkt felaktiga eller bero på alltför
ofullständiga iakttagelser eller andra förhållanden
(t. ex. apogami hos Hieracium). Se härom närmare
t. ex. i Baurs nedan citerade arbete. Äfven andra
uppgifter om vid korsning konstanta egenskaper,
t. ex. hudfärgen hos mulatter, ha inför nyare
forskning visat sig icke hålla streck. Hos den med
afseende på studiet af elementararter klassiska Draba
verna ha elementararter vid experiment hittills visat
sig uppkomma endast genom korsning ur förutvarande;
ur korsning mellan två elementararter uppkommer en
mångfald nya (Rosen). De s. k. elementararterna
hos sädesslagen etc. utgöra inga själfständigt
uppkomna former, utan olika kombinationer af mendlande
faktorer, hvarvid en stor mångfald är möjlig redan af
ett relativt litet antal faktorer (jfr Mendel och
Mendelism) o. s. v. Antingen måste därför
Oenothera intaga en särställning, hvilket icke är
sannolikt, eller också äro de s. k. mutationerna
hos Oenothera inga verkliga mutationer. Detta
antages i själfva verket också af flera forskare,
som i mutationerna hos Oenothera i stället vilja se
ett kompliceradt klyfnings- och kombinationsfenomen
efter korsning, i samband med artens karaktär af
korsbefruktare. Huru förhållandet hos Oenothera
än skall tydas, säkert är, att de ofvan anförda
generella slutsatser, som de Vries drog däraf, icke
kunna upprätthållas.
På grundval af den mendelistiska forskningens resultat
uppställer sig i stället frågan, huru de faktorer
eller erfenheter, som genom olika kombination bilda
den stora mångfalden former och arter, uppkommit. Från
denna synpunkt beteckna mutationerna tillkomst
eller förlust af mendlande faktorer. Egendomligt
nog representera de allra flesta hittills säkert
iakttagna mutationer förlust af mendlande faktorer
(d. v. s. öfvergång från det dominerande till det
recessiva stadiet). Hit höra såväl åtskilliga äldre,
otvifvelaktiga fall (t. ex. Chelidonium laciniatum)
som många nyare. Flertalet forskare, som observerat
ett mycket stort individantal af den växt- eller
djurart, med hvilken de arbetat, torde i själfva
verket ha iakttagit sådana fall, hvilka röra såväl
färg- som formkaraktärer, storlek o. s. v. och stundom
t. o. m. synas uppträda med en viss regelmässighet. Ej
sällan uppkomma härigenom abnorma, mindre lifskraftiga
eller t. o. m. alls icke lifsdugliga individer
(t. ex. på växtrikets område plantor, som sakna
bladgrönt). I fråga om vissa fall, där stamformen
icke utprägladt dominerar öfver mutationen, är det
tillsvidare tvifvelaktigt, om en förlustmutation
eller tillkomst af en faktor föreligger. Däremot har
tillsvidare icke med säkerhet experimentellt påvisats
tillkomsten af dominerande faktorer, äfven om en
dylik af indirekta skäl måste anses sannolik. Huru
de positiva mendlande faktorerna uppkommit, om
genom mutation eller på annat sätt, därom veta vi
sålunda tillsvidare intet med säkerhet. På senare tid
har man lyckats genom yttre agentier (temperatur,
kemiska ämnen) utlösa mutationer (hos skalbaggar,
svampar). Iakttagna mutationer äro endast till en del
af språngartad natur (t. ex. rent hvita individer utan
bladgrönt, som uppkomma ur normalt gröna individer)
och representera ofta helt obetydliga förändringar,
svåra att säkert påvisa (linjemutationer), hvilket
särskildt Johannsen visat. Enligt Baur torde
det senaste slagets mutationer t. o. m. vara de
allmännaste.
Häraf framgår, att mutationsteorien, sådan den
formulerats af de Vries, hvarken för evolutionsläran
eller den praktiska förädlingen af växt- och djurarter
har haft den omhvälfvande betydelse, som stundom
tillskrifvits densamma. Med bortseende från det
hittills icke nog utredda fenomenet hos Oenothera,
uppkomma genom mutation inga färdiga arter, hvilka
som fixa enheter äro i sin helhet skilda från andra
arter, utan variationer af större
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
