- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 19. Mykenai - Norrpada /
23-24

(1913) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Müller, 1 Wilhelm M. 2 Friedrich Max M - Müller, Gebrüder - Müller, Bernhard (grefve Proli). Se Harmonister - Müller, Karl Otfried

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

commentary of Sayanacharya</i> (2:a uppl. i 4 bd 1890–92;
handuppl. utan kommentarer, 1873). Det är M:s hufvudarbete.
Den till Rigveda hörande fonetisk-grammatiska handboken,
"Pratisakhja", han särskildt i text och tysk öfv. 1869.
Nästan alla sina arbeten har M. eljest efter sin
öfverflyttning till England skrifvit på engelska, hvilket
språk han behandlar med en säkerhet och en elegans, som
vore det hans modersmål. 1849 fick han af Franska institutet
volneyska priset för afh. Essay on the comparative
philology of the indoeuropean languages in its bearing on
the early civilisation of mankind
(som emellertid ej
blifvit tryckt).
illustration placeholder

1848 bosatte han sig i Oxford, där han 1850 blef lärare
och 1854 ord. professor i moderna språk samt 1869–76
innehade lärostolen i jämförande språkforskning. Nära
förbunden med Bunsen, skref han i dennes "Philosophy
of universal history" (I, s. 263–521)
On the classification of the turanian languages
samt deltog i den af Bunsen sammankallade
Alfabetkongressen 1854 och framställde där ett
missionsalfabet. S. å. utgaf han, till ledning under
det då utbrytande Krimkriget, en öfversikt af
The languages of the war (ny uppl. 1855).
För den stora allmänheten är han mest bekant genom
sina två serier Lectures on the science of language,
urspr. hållna i Royal institution i London, sedan
utkomna i en mängd upplagor (i England och Amerika) och
öfv. (på tyska, franska, italienska, polska, ryska o. s. v.).
De ha gjort utomordentligt gagn genom att väcka den bildade
allmänhetens intresse för den moderna språkvetenskapen.
Deras vetenskapliga värde står dock ej i jämnhöjd med
framställningens konst. Filosofiska och lingvistiska
problem behandlas i
The science of thought (1888; "Das denken im lichte der sprache", s. å.).
M. skref äfven en sanskritgrammatik (i tysk öfv. af
Kielhorn och Oppert) samt en
History of ancient sanskrit literature (1859; 2:a uppl. 1860); vidare
India: what can it teach us? (1883).
Speciellt intresserade han sig för indisk filosofi:
Three lectures on the vedânta philosophy (1894) och
The six systems of indian philosophy (1899).
Senare delen af sitt lif egnade M. uteslutande åt
religionsvetenskapen. Hans
Introduction to the science of religion (1873;
urspr. föreläsningar i Royal institution)
finnes öfversatt på flera språk, äfven på svenska
("Inledning till den jemförande religionsvetenskapen", 1874).
Till detta arbete slöto sig
Lectures on the origin and growth of religion (1878; "Religionens ursprung och utveckling", 1880),
Natural religion (1889; "Naturlig religion", 1897),
Physical religion (1891),
Anthropological religion (1892),
Theosophy or psychological religion (1893),
Contributions to the science of mythology (1–2, 1897).
M. tolkar de mytologiska gestalterna så, att de uppkommit
genom tydning efter

orden af urspr. metaforiskt brukade appellativ. Genom
hans lärjungar (t. ex. Cox) har denna teori
blifvit drifven in absurdum och spelar inom samtidens
vetenskap ingen betydande roll. Fr. o. m. 1879 utgaf
M. för universitetet i Oxford en omfattande samling
af de österländska religionsurkunderna i engelsk öfv.:
The sacred books of the east (49 bd, 1879–94; bd 50 register, 1910),
och öfversatte däri själf
"Upanishads" (i bd 1 och 15), vediska hymner (bd 32
och 46) samt några palitexter, jämväl
Buddhist texts from Japan (1881–85).
Han utgaf f. ö. en serie af
The german classics (1858–64; ny uppl. 1906),
Memoirs of Baron Stockmar (1872),
Schillers briefwechsel mit Herzog Friedrich-Christian von Schleswig-Holstein (1875) och
Basedow, von seinem urenkel (1877)
samt en känslig, af mystik färgad teckning:
Deutsche liebe (14:e uppl. 1905; "Tysk kärlek", 1877)
samt öfversatte till eng. Kants "Kritik der reinen
vernunft" (1881). Mindre uppsatser rörande språk,
religion och litteratur äro samlade i
Chips from a german workshop (1–4, 1867–75; ny uppl. 1895),
Selected essays on language, mythology and religion (1–2, 1881),
Last essays (1–2, 1901),
Collected works i 20 bd;
själfbiografiska anteckningar:
Auld lang syne (1–2, 1898–99) och
My autobiography (1901).
Efter hans död utgaf änkan
The life and letters of the R. H. Fr. Max Müller (1–2, 1902). –
M., som äfven i sitt yttre bar den förfinade gentlemannens
prägel, var en af de mest kända samtida personligheterna
på de jämförande språk- och religionsvetenskapernas område.
Han har mer än någon annan bidragit att sprida intresset
för dessa vetenskaper.

2. Lll.

Müller, Gebrüder ("Bröderna M."), benämning
på två berömda stråkkvartettsällskap, hvartdera
bestående af fyra bröder Müller. Det äldre utgjordes
af en hofmusikers i Braunschweig fyra söner: Karl
Friedrich
, konsertmästare (f. 1797, d. 1873), Theodor
Heinrich Gustav
, symfonidirektor (f. 1799, d. 1855),
August Theodor, kammarmusiker (f. 1802, d. 1875),
och Franz Ferdinand Georg, kapellmästare (f. 1808,
d. 1875). De konserterade tillsammans 1831–55
och besökte, utom Tyskland, äfven Paris, Holland,
Danmark och Ryssland. – Den yngre Müllerska kvartetten
bildades 1855 af fyra söner till ofvannämnde Karl
Friedrich, nämligen: Karl (f. 1829, d. 1907),
äfven god tonsättare, Hugo (f. 1832, d. 1886),
Bernhard (f. 1825, d. 1895) och Wilhelm (f. 1834,
d. 1897). Alla blefvo anställda som hofmusiker i
Meiningen, flyttade 1866 till Wiesbaden och senare
till Rostock, där Karl blef kapellmästare. Kvartetten
sprängdes 1873 genom Wilhelms utnämning till
hofkapellist och lärare vid högskolan i Berlin.

A. L.*

Müller, Bernhard (grefve Proli). Se Harmonister.

Müller, Karl Otfried, tysk klassisk arkeolog, f. 1797
i Brieg, d. 1840 i Aten och begrafven i Kolonos därbredvid.
M. hade studerat i Breslau och Berlin som Böckhs lärjunge
och blef 1823 ord. professor i Göttingen. Hans förstlingsarbete
var en allsidig monografi öfver Egina,
Aegineticorum liber (1817),
hvilken blef mönstret för hundratals liknande arbeten af
andra och i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:46:50 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbs/0028.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free