Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mynt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i det af keltiska stammar befolkade södra
Tyskland. Mynten, af guld, tjocka, skålformiga,
kallade regenbogenschüsselchen (folket trodde dem
vara nedfallna med regnbågen), visa i allmänhet
endast lösryckta streck och punkter. I den mellersta
Donaudalen, i Pannonien, präglades mynt efter
nordgrekiska mönster.
B. Medeltidens mynt. 1. Folkvandringsstaterna,
bildade inom romerskt område, upptogo i mycket
det romerska väsendet, och detta gäller icke minst
mynten, på hvilka man länge behöll kejsarens bild
och namn. Det ansågs från bysantinsk sida som ett
betänkligt öfvergrepp, när de frankiske konungarna
började prägla mynt utan att iakttaga detta. Under
denna tid präglades mynt af vandalerna i Afrika,
östgoterna i Pannonien och Italien, langobarderna
uti Italien, västgoterna i Spanien, burgunderna och
frankerna. De sistnämndes mynt, vanligen kallade
"merovingiska", visa dock sällan regentens namn
(såsom å de i art. Merovingerna afbildade mynten),
utan oftast endast myntstadens och myntmästarens. De
merovingiska mynten voro i allmänhet af guld –
västgoterna präglade aldrig annat än guldmynt
–; först mot slutet började man prägla äfven
silfvermynt, och sådana – kallade sceattus –
präglades äfven i England. – 2. Den karolingiska
silfvermyntningen. Germanerna hade af gammalt haft
förkärlek för silfvermynt. När karolingerna, från
landet ö. om Rhen, hade kommit till herraväldet,
blef silfret den enda myntmetallen; man präglade
hela penningar, denarer, och halfva, oboler. De
karolingiska myntens typer voro få: bröstbild
(mindre ofta), monogram af härskarens namn (se fig. i
art. Ludvig, sp. 1235), kors och en kyrkfasad af
antikt utseende (en kolonnad med gafvel). Vanligen
finns på myntet präglingsorten angifven. – 3. Den
efterkarolingiska silfvermyntningen. Efter det
karolingiska rikets fall bibehöll silfret sig
som uteslutande myntmetall. I Frankrike, där mynt
präglades af konungarna och en mängd vasaller,
behöll man i betydlig mån de karolingiska typerna,
men lät dem undergå hvarjehanda förändringar. Af de
franska typerna ha två blifvit mera omtalade än de
öfriga: type chartrain, med ett ansikte, som snart
blef till ytterlighet vanställdt, och type tournois,
större mynt med en framställning af en kyrkfasad
och tvåradig inskrift. I Tyskland uppenbarar sig
ock i viss mån fasthållandet af de karolingiska
typerna (se fig. i art. Ludvig, sp. 1261), men
där råder större mångfald i framställningarna, och
flera mynt röja i utförandet en icke ringa grad af
konstfärdighet. I England visar den rådande typen på
den ena sidan konungens bild, på den andra ett kors af
växlande beskaffenhet (se bild af konung Knuts mynt i
art. Denar samt Easterlings med fig.). Den engelska
penningen blef vida bekant under namnet sterling. –
4. De tyska brakteaterna. Under den senare delen af
1000-talet började man i vissa delar af Tyskland göra
silfvermynten stora och tunna (s. k. halfbrakteater),
hvilket hade till följd, att prägeln blef otydlig. För
att undvika denna olägenhet började man mot midten
af 1100-talet att prägla ensidiga mynt, kallade
brakteater (se Brakteat). Baksidan visade i
fördjupning framsidans bild. Under den första tiden
voro framställningarna på dessa egendomliga mynt
verkliga konstverk, men snart blefvo de mycket
grofva. Det hade ej varit möjligt att släppa ut så
tunt mynt i rörelsen, om ej dessa mynt hade haft en
mycket kort omloppstid: åtminstone en gång om året
präglades nya mynt, och därefter fingo de tidigare
mynten ej användas. – 5. Medeltidens guldmynt. I
sydligaste Italien fortsatte man att i någon mån
prägla guldmynt. Så gjorde hertig Roger II af Apulien,
vid midten af 1100-talet. Hans guldmynt bära dels,
till följd af grannskapet till Sicilien, arabisk
inskrift, dels latinsk, i hvilken hans titel återges
med orden Dux Apuliæ; på grund af denna titel
kallades guldmynten dukater. Äfven kejsar Fredrik
II (förra hälften af 1200-talet) präglade i södra
Italien guldmynt, kallade augustaler. Viktigare var
den guldmyntning, som 1282 börjades i Florens. På
dessa mynt, som kallades floriner, sågos bilden af
stadens skyddshelgon (Johannes döparen) och stadens
vapenbild (lilja; se Florin med fig.). Omkr. 1280
började man i Venezia prägla guldmynt af bysantinskt
tycke, kallade zecchiner (af zecca, mynthus; se
Zecchin med fig.). Båda dessa myntslag framkallade
efterbildningar, men florinen var för Europa
viktigast. 1356 fingo Tyska rikets kurfurstar rätt
att prägla guldmynt, och de beredde öfvergången från
florinen till gulden (gyllen), i en senare tid, då
man präglade silfvermynt af samma värde, kallade
guldgyllen (se Gulden med fig.). Kurfurstarnas
exempel följdes af flera myndigheter. Myntens halt
började dock snart försämras. De bästa voro de
gyllen, som präglades i Ungern. I Frankrike, där
guldmyntspräglingen infördes af Ludvig den helige
(d. 1270), voro guldmynten i allmänhet stora,
med olika utseende och namn. I England infördes
guldmyntningen af Edvard III (1327–77). Det mest
bekanta engelska guldmyntet var nobeln, som under
Edvard IV, på grund af en mindre förändring af den
ena sidans bild, fick namnet rosenobel. Henrik VII
(1485–1509) präglade ett guldmynt, som fick namnet
sovereign. – 6. De större silfvermynten. Under
1200-talet började man inom de flesta stater
prägla stora silfvermynt, på latin kallade grossi
(i Frankrike gros, i England groats, i Tyskland
groschen). I Frankrike börjades denna myntning
af Ludvig den helige, i England af Edvard III, i
Böhmen af Venceslav II (1278–1305). I de nordtyska
städerna, hvilka icke upptogo groschenpräglingen,
slogos tvåsidiga mynt på fyra eller två penningar;
de förra, kallade albi ("hvita") eller witten,
blefvo de viktigaste. I Tyskland fortfor man att
prägla brakteater till skiljemynt.
C. Den nyare tidens europeiska mynt. I Italien,
där under 1400-talet medaljkonsten uppblomstrade,
började man vid samma tid slå större mynt, på hvilka
sattes myntherrens hufvud (testa), hvaraf dessa mynt
kallades testoner (se Teston med fig.). I Tyskland
började ärkehertig Sigismund af Tyrolen prägla
stora silfvermynt, hvilka hade samma värde som
guldgyllen och däraf fingo namnet guldengroschen
eller güldiner. Det äldsta daterade af dessa mynt
är af 1484. De i norra Böhmen boende grefvarna af
Schlick präglade från 1519
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
