Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Myror
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fredlig samfärdsel med modersamhället. Sådana kolonier
bildas ofta af vår vanliga röda skogsmyra, Formica
rufa, men i vårt land är det framför allt Formica
exsecta, som, särskildt på Norrlands myrar, uppträder
i ofantliga, på detta sätt bildade "nationer" af
många hundra i fredlig förbindelse med hvarandra
stående stackar. Medan främlingar, äfven af samma
art, bemötas fientligt, hvarvid vapnen utgöras af
käkarna och de en skarp vätska afsöndrande, hos många
myror med en stickande gadd förbundna giftkörtlarna
i bakkroppens spets, igenkänna däremot medlemmarna
af samma samhälle eller myrnation hvarandra, äfven
om de rätt lång tid varit åtskilda. Sannolikt
beror igenkännandet på någon vid boet och dess
invånare häftande lukt. Samförståndet underlättas
ytterligare genom myrornas förmåga att meddela sig
medelst slag med pannspröten, hvarigenom icke blott
sinnesstämningar spridas från den ena individen
till den andra, utan äfven uppmärksamheten väckes,
så att samverkan kan ernås. - De hittills omtalade
samhällena äro s. k. enkla, hvilkas alla medlemmar
tillhöra samma art. Emellertid ha vissa små arter
vanan att reda sina bon inuti någon större arts
bo, såsom den förut omtalade gästmyran (se
d. o.) och den under art. Myrmicinæ nämnda
tjufmyran (Solenopsis). Man har betecknat detta
förhållande såsom sammansatta bon 1. dubbelbon, men
det är att märka, att de på sådant sätt lefvande små
myrorna kunna, såsom framgår af de anförda exemplen,
stå i helt olika förhållande till den art, som nödgas
hysa dem. - Af helt annan art äro de s. k. blandade
samhällena, hvilka bildas af två arter, herre-arten
och slaf-arten, men i hvilka dock alla äro medlemmar
af samma samhälle, till hvars bestånd de med gemensamt
intresse bidraga. Af herre-arten finnas i boet både
hannar, honor och arbetare (utom hos de ofvan omtalade
arbetarlösa släktena, Anergates m. fl.). Slafarten
åter är i regel representerad af blott arbetare, de
s. k. slafvarna, hvilka redan som puppor bortröfvats
af herremyrorna och, kläckta i deras bon, förrätta
alla sysslor, som de skulle ha gjort i sitt eget
hem. De utföra sålunda byggnadsarbeten, mata och vårda
sina herrars larver samt ofta äfven dem själfva,
deltaga i samhällets försvar o. s. v. Härvid följa
de blott sina egna instinkter, hvarför det vid detta
slags slafveri ej är fråga om något tvång. Däremot
antaga de inga af sina herrars vanor och deltaga ej i
plundringstågen, fastän de göra sina herrars fiender
till sina, äfven om det gäller deras egna syskon,
d. v. s. medlemmarna af det samhälle, hvarifrån
de bortröfvats. Mest kända bland slafhållande
myror äro camponotinerna Polyergus rufescens och
Formica sanguinea (hvilka båda som slafvar hålla
arbetarna af Formica fusca), myrmicinsläktena
Harpagoxenus (med slafvar af släktet Leptothorax),
Strongylognathus och Anergates (med slafvar af
Tetramorium cæspitum). Hos Anergates, som saknar egna
arbetare, kan något bortröfvande af Tetramorium-puppor
ej ifrågakomma, och det är okändt, huru denna art
skaffar sig slafvar. Minst beroende af slafvarna är
den hos oss vanliga Formica sanguinea, som själf kan
ombesörja alla inom samhället erforderliga sysslor
och stundom också träffas i slaflösa och således
enkla samhällen. Hos de öfriga har
slafhållarinstinkten föranledt en större eller
mindre urartning af arbetsinstinkterna. Arbetarna
af Polyergus rujescens t. ex. syssla uteslutande
med att röfva slafvar, hvilka gräfva sina herrars
bon, uppföda deras afkomma och mata dem själfva,
enär denna myra förlorat instinkten att själf äta,
hvarför hon, skild från sina slafvar, svälter ihjäl
midt i öfverflöd af föda. Mandiblerna, som hos andra
myrarbetare äro breda, tandade arbetsredskap, ha hos
Polyergus ombildats till smala och spetsiga mordvapen
till användning på röfvartågen. Medan de nämnda
slafhållande arterna kunna sägas stå i ett slags
parasitiskt förhållande till slafarten, tror man sig
i senare tid ha iakttagit, att de vid svärmningen från
boet bortflugna honorna af vissa arter skulle ansluta
sig till något myrsamhälle af annan art och på detta
sätt grundlägga ett till en tid blandadt samhälle, som
sedermera skulle öfvergå till enkelt. Detta sätt för
samhällsbildning tror man sig särskildt ha iakttagit
hos raserna af Formica exsecta och rufa, hvilka dock,
såsom ofvan nämnts, ofta genom utflyttning bilda
nya samhällen. - Myrornas familj är ytterst formrik,
i det den omfattar icke mindre än omkr. 5,000 arter,
underarter och varieteter, af hvilka de ojämförligt
flesta tillhöra de varma länderna. Nordligast
träffas myror i Norge, på öfver 70° n. br. Till
Sveriges fauna höra 34 arter och underarter,
oberäknadt några till växthus införda. - Familjen
indelas i underfamiljerna Ponerinæ, Dorylinæ,
Dolichoderinæ, Myrmicinæ och Camponotinæ, den
sistnämnda beskrifvcn här nedan, de föregående
under sina namn. Då, såsom fossila fynd ådagalägga,
familjen redan under tertiärtiden delat upp sig i
dessa underfamiljer, når gruppens geologiska ålder
sannolikt ett godt stycke tillbaka i den mesozoiska
tiden. - Underfam. Camponotinæ (Camponotidæ)
omfattar myror med 1-ledad petiolus, som på öfre
sidan bär ett skiflikt utskott, petiolarfjället;
bakkroppens alla leder äro synbara uppifrån, och
kloaköppningen i dess bakåtriktade spets är liten,
rund och omgifven af hår; gadden är rudimentär,
så att hithörande myror blott utgjuta sitt gift i
de sår, som de tillfogat med mandiblerna. Larverna
spinna vanligen kokong, som dock hos vissa arter kan
saknas Hit höra våra flesta och mest i ögonen fallande
myror. Arterna af släktet Camponotus,
hästmyror (se fig. 1), äro våra största myror och bo dels i
marken, under stenar, dels i stubbar och trädstammar;
Lasius omfattar våra vanligaste tufbyggande arter:
den gula tufmyran, L. flavus, och den svarta tufmyran
1. trädgårdsmyran, L. niger, den senare vår vanligaste
myra; båda arterna bo ofta under stenar och den
senare äfven i stubbar; hos båda lefver den lilla
skalbaggen Claviger (se Myrgäster). L. fuliginosus,
svart, starkt glänsande, vid beröring starkt luktande
(ungefär som cedroolja), bor i ihåliga stammar (ek
och gran) och bygger kartongbon (se ofvan). Släktet
Formica innefattar dels stackbyggande arter, såsom
den allbekanta rödaskogsmyran, F. rufa (se fig. 2),
med dess stackar af barr och annat gröfre trädaffall,
samt den något mindre F. exsecta med låga, platta
stackar af fina grässtrån, dels i jorden, under
stenar boende, såsom den blodröda röfvarmyran,
F. sanguinea. som i sina bon håller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
