Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mysterier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
historia af helgonets lif, ej som förr endast belysande
ett af dess underverk. Tonen i dessa senare dramer
är borgerlig och platt, men skildringen är ofta af
intresse för sedehistorien, ungefär som Ghirlandajos
bibelfresker, genom rikedom på realistiska detaljer.
Mot slutet af medeltiden, då öfver hufvud dramat
förvärldsligades, uppträda äfven profandramer,
d. v. s. dramer af icke religiös karaktär. Hit höra
i viss mån moraliteterna, öfvergångsformen mellan
medeltids- och renässansdramat, sedekomedier, i hvilka
striden mellan det goda och det onda i människan,
de dygder och de laster, som kämpa om hennes själ,
uppträda som personifierade väsen. Moraliteterna
voro ofta verkliga utstyrselstycken, verkande genom
pikanta iscensättningar, praktfulla dräkter och
baletter. Moraliteten betecknar ett stort framsteg
i medeltidsdramats utveckling. Den uppfann fritt
sina ämnen och aflägsnade sig därigenom ännu mera
än mirakelspelet från kyrkans inflytande, och i
karaktärsteckningen förberedde den renässansdramats
djupare psykologiska uppfattning. Framställningen af
girigheten och liknande allegorier kom stundom ganska
nära senare tiders utförande af den girige. En annan
form af moraliteterna voro de s. k. histoires,
d. v. s. en i sedelärande syfte dramatiserad
berättelse. Den äldsta dylika är Histoire de
Griselidis (1395), berättelsen om den tålmodiga
hustrun, hvilken framställes som ett mönster för den
medeltida kvinnan.
Ett annat profandrama är Kejsaren, som dödade sin
nevö, hvilket står på gränsen mellan moralitet och
mirakelspel och tydligt visar, att medeltidsdramat
äfven utan antik inverkan kunnat utveckla sig till
ett modernt drama, såsom skedde i England. Slutligen
finnas äfven profandramer, som i tekniken ansluta sig
till bibeldramerna. Sådana äro Historien om Trojas
förstöring (1450) af Jacques Millet och Belägringen
af Orléans, som skildrar Jeanne d’Arcs uppträdande
för Frankrikes räddning.
Reformationen med sin strängare uppfattning af det
religiösa och de motrörelser, som den framkallade i
de katolska länderna, gjorde i de flesta europeiska
länder slut på medeltidsdramat. Så också i Frankrike,
där Confrérie de la passion 1541 förbjöds att spela
sitt drama om gamla testamentet, därför att spelsättet
varit ohöfviskt och apokryfiska och komiska element
inblandats i den heliga handlingen. 1548 följde ett
nytt förbud mot uppförandet af alla andliga skådespel,
och då 1549 renässansen bröt igenom i Frankrike,
bortsopades medeltidsdramat och lämnade plats för
renässansens på antika mönster byggda tragedier. Länge
kvarlefde dock element af det förra; det var först
med Cids uppförande (1629), som de sista resterna af
medeltida scenanordningar försvunno från den franska
scenen. Endast här och där i aflägsna landsorter
uppförde man ännu under 1700-talet, ja t. o. m. ännu
senare, medeltidsdramer.
I de öfriga europeiska länderna gestalta sig
medeltidsdramats öden i sina hufvuddrag på samma
sätt som i Frankrike; repertoaren är endast mindre
omfattande, utvecklingen mindre själfständig och
mindre organisk. I Italien uppstod i anslutning
till de liturgiska dramerna, af hvilka dock endast
sparsamma rester finnas, och ännu mera
genom inverkan från flagellantsektens andliga
visor på italienska, de s. k. laude, som ofta voro
författade i dialogform, det folkliga dramat i slutet
af 1200-talet. Äfven de äldsta dylika dramerna
kallades "laude"; ämnena äro vanligen hämtade
ur bibeln, men ofta uppträda äfven allegoriska
personligheter, hvarigenom dessa dramer visa likhet
med moraliteterna. Under 1300-talet återfinnas dessa
folkliga dramer i mera utvecklad form under namnet
divozioni. De uppfördes ännu i kyrkorna och på ett
mycket egendomligt sätt, nämligen som illustrationer
till predikan. Predikanten gjorde en paus i sitt
föredrag, ett förhänge drogs undan, och en bibelscen
spelades, som ofta gjorde ett mycket starkt intryck på
åskådarna. Dessa båda arter uppkommo och blomstrade i
det religiösa berglandet Umbrien, men under 1400-talet
spredo de sig till Florens, där de under benämningen
rappresentazioni (det äldsta, förf. af F. Belcari,
uppf. 1449) i öfverensstämmelse med folklynnet
fingo en mera realistisk och världslig karaktär
och skrefvos i afsikt att roa samt utvecklades i
anslutning till de processioner med symboliska
och mimiska föreställningar, som egde rum på
midsommardagen. Sedeskildringen är hufvudsaken både
i bibeldramerna och mirakelspelen, så i den förlorade
sonens historia af Castellano Castellani. Det komiska
elementet tog öfverhand. Profandramer förekommo,
där de brokiga äfventyren utgjorde hufvudsaken,
så i "Stella", prinsessan, som störtas i olyckor af
sin styfmor, eller den ännu mera romantiska "S:ta
Uliva". Utmärkande för det italienska medeltidsdramat
var, att man tidigt lade an på invecklade
scenanordningar och stor dekorativ prakt. Det
blomstrade till fram emot midten af 1500-talet, då
renässansens antikiserande dramer fördrefvo det. -
I Spanien är medeltidslitteraturen öfver hufvud föga
utvecklad på grund af den arabiska invasionen. Detta
gäller icke minst om medeltidsdramat, hvaraf endast
obetydliga rester finnas kvar. Spår finnas emellertid
af det liturgiska dramat, och att ur detta utvecklat
sig ett bibeldrama på spanska, framgår af ett drama
om Heliga tre konungar, "Misterio de los tres reyes
magos" från 1100-talet, hvilket jämte det ofvannämnda
franska "Adamsspelet" är det äldsta bevarade dramat
på något nyare europeiskt språk. Att bibeldramer
spelades under 1200-1400-talen, framgår äfven af
flera bekanta förbud mot inblandning af komiska
scener i den heliga handlingen. Äfven moraliteter
förekommo. De äldsta spanska dramer, som finnas kvar
efter ofvannämnda heliga trekonungarsspel, ha till
författare Juan del Encina och uppvisa redan spår af
renässansens inverkan. De äro tillfällighetsstycken,
författade för hoffestligheter under 1490-talet. Ett
par ekloger till julens firande förråda inverkan
från Vergilius. Under den närmaste tiden förstärktes
ytterligare detta antikinflytande, tills en reaktion
inträffade, så att i Spanien den medeltida formen af
drama kom att behärska de store renässansskaldernas
teknik. - Äfven i England segrade medeltidsdramat
öfver antikdramat, hvars form och uppfattningssätt
endast förädlades genom den humanistiska bildningen,
utan att man öfvergaf de väsentliga dragen i det
förra. För dess utveckling se Engelska litteraturen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
