- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 19. Mykenai - Norrpada /
137-138

(1913) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mysterier - Mysterium - Mysteriös. Se Mystär - Mystic - Mysticism

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sp. 553 ff. – Det tyska medeltidsdramat är
obetydligt. Det var först på 1300- och 1400-talen, som
ett folkligt drama på modersmålet utvecklade sig
ur det liturgiska dramat, dels som påskspel, dels
som julspel. Bland de mest framstående voro
Wien-, Frankfurt- och Alsfeld-passionsspelen, som
ha stora partier gemensamma. På 1400-talet var
det förnämsta julspelet S:t Gallendramat om Jesu
barndom, på 1500-talet det djärft komiska hessiska
julspelet. Af påskspelen är det förnämsta det i
Redentin vid Wismar på plattyska författade (1464).
Utom jul- och påskspel behandlades äfven andra
ämnen, t. ex. Kristi himmelsfärd. För den 1264
inrättade Kristi lekamensfest författades särskilda
stycken, som i korta drag i cykliskt sammanförda
serier skildrade enskilda bibelhändelser, såsom
syndafallet, profeterna, återlösningen. Två dylika
cykler från 1400-talet, Eger- och Kunzelsauerdramerna,
börja med änglarnas skapelse och fortgå
till Kristi uppståndelse och yttersta domen. Dramer
med gammaltestamentliga ämnen intresserade
mindre i Tyskland; dock förekomma enskilda på
1400-talet, såsom dramer om Josef, Salomos dom
och Susanna. Äfven mirakeldramer finnas: från
1300-talet Theofiloslegenden samt Dorothea och
Katarina, från 1400-talet kejsarinnan Helena, som
fann Kristi kors, och den helige Georgs lefnad.
Profandramat representeras af "Frau Jutten";
moraliteten af De visa och fåtvitska jungfrurna.
Medeltidsdramerna fortlefde i Tyskland, oftast i form
af jättedramer, ännu under 1500-talet, till dess
man omkr. 1590 genom de engelske komedianterna
lärde känna renässansdramat. – Äfven i Sverige
har nog ett liknande medeltidsdrama funnits, ehuru
de historiska upplysningarna därom äro mycket
få och knapphändiga. Olaus Petri berättar i
företalet till "Tobiæ commedia" (1550), att "wåre
förfädher brukat så här j landet som j annor land,
sedhan christendomen hijt kom, medh wijsor, rijm
och comedier om helgha män"; och i ett bref af
1506 omnämner en präst i Söderköping, Hans
Jacobi, en "ludus resurrectionis" (ett skådespel om
uppståndelsen), som troligen på latin utförts af
skolungdomen i nämnda stad. Det enda
bibehållna litterära minnesmärket af denna art är ett
kort, troligen från latinet öfversatt stycke: "De
uno peccatore, qui promeruit gratiam" (Om en
syndare, som förtjänat nåden), om hvars uppförande
vi emellertid intet veta med bestämdhet.

Litt.: Petit de Julieville, "Les mystères" (I-II,
1880), Creizenach, "Geschichte des neueren
dramas" (I-III, 1893-1903), Lintilhac, "Le
théâtre sérieux du moyen âge" (1904), J. Mortensen,
"Profandramat i Frankrike" (1897) och
"Medeltidsdramat i Frankrike" (1899), Cohen, "Histoire
de la mise en scène dans le théâtre français
religieux au moyen âge" (1906), Ward och Waller,
"The Cambridge history of english literature"
(vol. V, 1910), Jusserand, "Le théâtre en
Angleterre" (2:a uppl. 1881), Ward, "History of
english dramatic literature" (I-III, 1899),
Chambers, "The mediæval stage" (2 bd, 1903),
Froning, "Das drama des mittelalters" (3 bd, 1891;
i Kürschners "Deutsche nationallitteratur"),
D’Ancona, "Origini del teatro italiano" (2 bd, 1891),
Ticknor, "History of spanish literature" (3
bd, 1849 och senare), von Schack, "Geschichte
der dramatischen literatur und kunst in Spanien"
(3 bd, 1854), Ljunggren, "Svenska dramat"
(1864), och Schück, "Svensk literaturhistoria"
(2:a uppl. 1911).
J-M.

Mysterium (en senare bildad sing. af lat. mysteria,
se Mysterier, sp. 131). 1. Teol. och filos.,
en verklighet, som ej kan fattas af förståndet, men
är föremål för tro. Kunskapskällan för denna tro
är ej sinnlig erfarenhet, utan yttre eller inre
uppenbarelse, "ordet" eller "den Helige Andes
inre vittnesbörd". Inom den kristna teologien
pläga sakramenten, Guds treenighet, försoningen,
underverken m. m. betecknas som mysterier. Andra
religionsläror ha naturligtvis andra mysterier. Det
osinnliga innehållet klädes af fantasien i sinnliga
former, som dock kunna fattas blott som bildliga
antydningar, symboler. Stundom fattas äfven
naturen som ett stort mysterium; så inom Schellings
naturfilosofi och med denna besläktade tankeriktningar
(se Mysticism). – 2. I populär
bemärkelse
kallas ofta allt hemlighetsfullt, för
förståndet svårförklaradt, mysterium (plur. mysterier);
så t. ex. i titeln på E. Sues roman "Parisiska
mysterier".
1 o. 2. S-e.

Mysteriös. Se Mystär.

Mystic [mistik], ort i nordamerikanska staten
Connecticut. Se Stonington.

Mysticism (af grek. myein, tillsluta, nämligen
ögonen, se Mysterier), filos. 1. I
kunskapsteoretisk bemärkelse den åsikt, enligt hvilken
verklighetens innersta väsen ej kan fattas
af förståndet, men är till för en omedelbar
uppfattning, som stundom kallas känsla, stundom
intellektuell åskådning eller intuition. Denna åsikt
intar sålunda en skeptisk ståndpunkt emot den
begreppsmässiga metafysiken och sätter i stället
tilltro till en aningens metafysik med rikt
innehåll, men dunkel form. Boström och hans skola
förkasta mysticismen, emedan den förnekar
möjligheten af vetande om den osinnliga verkligheten,
men deras egen kunskapsteori är såtillvida besläktad
med mysticismens, att de erkänna den
"förnuftiga känslan" som kunskapskälla och tillmäta
denna samma betydelse för vetandet om det osinnliga,
som tillkommer den sinnliga erfarenheten i
förhållande till vetandet om naturen. – 2. I
religionsfilosofisk bemärkelse en riktning, som
sammanhänger med hvad som ur det religiösa lifvets
synpunkt vanligen benämnes mystik (se d. o.),
särskildt den art däraf, som kan kallas
oändlighetsmystik. Som metafysisk bakgrund har denna
mysticism vanligen en eller annan form af panteism
och som etisk konsekvens en asketism, som kräfver
sinnets renande för att göra det mottagligt för det
religiösa lifvet. Mysticismen representerar det
konkreta och omedelbara i religionen, under det att
den begreppsmässiga reflexionen är abstrakt och
härledd i förhållande till lifvet själft och erfarenheten.
I hvarje djupare personlighet gå därför
dessa båda andliga riktningar hand i hand med
hvarandra. I tänkandets och religionernas historia
ha de också följts åt genom tiderna, bekämpande,
men kompletterande hvarandra. – Om den
utomkristna och tidigare kristna mysticismen se
Mystik. I reformationstidens filosofi representerades
mysticismen af Nicolaus Cusanus och Jakob
Böhme. En liknande tankeriktning möter oss

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:56:14 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfbs/0091.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free