Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mytologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
om den hos germanska och keltiska folk betygade seden
att offra fienden och allt, hvad honom tillhörde,
åt krigets eller dödens gud. Från järnåldern finnas
också skriftliga källor för germanernas mytologi. De
skriftliga källorna äro för fastlandsgermanernas
mytologi äldre än för den nordiska; de äldsta
äro nämligen romerska författare från de första
århundradena före och efter Kristi födelse,
framför allt Tacitus i "Germania" (98 e. Kr.),
och inskrifter på votivstenar af germanska soldater
i den romerska hären, men uppgifterna äro dels
knapphändiga, dels svårtolkade, emedan de mytiska
gestalterna oftast icke anföras med sina germanska
namn, utan under namnet på det romerska mytiska
väsen, som förf. ansåg närmast motsvara dem. Samma
olägenheter vidlåda till stor del yngre grekiska eller
latinska källor: germanernas omvändelsepredikanters
lefvernesbeskrifningar, germanska stammars och
konungars historia (särskildt af Prokopios, Jordanes,
Gregorius af Tours, Paulus Diaconus, Beda), lagar,
kyrkomötesbeslut, föreskrifter om kyrkobot (särskildt
af Burchard af Worms, se Burchard 2), doplöften,
påfvebref och predikningar; men dessa källor lämna
dock en mängd viktiga uppgifter, särskildt hvad
folktron beträffar, hvartill uppgifter om senare
tiders folktro ansluta sig. Ytterst få och obetydliga
äro de äldre mytologiska källorna på germanskt språk:
Merseburgbesvärjelserna (se d. o.), Nordendorfspännet
(se d. o.), angelsaxiska stamtaflor och glossor
samt person- och ortnamn hos alla germanska folk,
äfvensom antydningar i hjältesagan. Till nordiska
mytologien äro källorna vida rikare än till de
germanska frändfolkens. Utom källor af samma slag
som de flesta hos dessa ega de nordiska folken en rik
inhemsk litteratur, mestadels på Islands fornspråk. De
mest gifvande mytologiska källskrifterna äro de båda
skrifterna med namnet Edda (se d. o.), men viktiga
bidrag ge också annat skaldskap, saga och historia,
äfvensom de latinska historiska skrifterna af Adam
af Bremen (se d. o.), Thietmar af Merseburg, Saxo
(se d. o.) och Ansgarius’ lif af Rimbert. Upplysande
äro äfven de lån, som från den nordiska mytologien
upptagits i de lapska och finska folkens. Utom att de
isländska källorna närmast berätta om islänningars
och norrmäns mytologi, tillkommer den olägenheten,
att åtskilligt af hvad som meddelas kan misstänkas
vara uppkommet under inverkan af antik mytologi
och kristendom och som kanske icke ha tillhört
folkets tro, utan blott skaldernas diktning och en
del måhända uppkommit genom de kristne författarnas
missförstånd af forntida hedniska föreställningar och
uttryck. Folktrons föreställningar om aflidnas själar
och naturföreteelsernas andar återfinnas liknande
hos många folk, och att de hos nordbor och öfriga
germaner varit väsentligen desamma, intygas dels af
öfverensstämmande folktro från yngre tid, dels af
gemensamheten i benämningar för älfva, mara, huldra,
dvärg, näck. Om germanska folks gudatro finnas några
underrättelser ända från vår tidräknings början, och
ett för dessa gemensamt drag är, att utom träd, floder
och berg gemenligen tre, stundom fyra gudar uppges
vara dyrkade: Cæsar anger solen, Vulcanus (elden)
och månen; Tacitus Mercurius, Hercules och Mars;
i saxiska doplöftet (800-talet) afsvärjas "Thuner
och Woden och Saxnot och alla de onda makter, som
äro i deras sällskap"; eder aflades i Norden vid
Frej, Njord och den allsmäktige asen (Tor; se Asar)
och vid Frej, Freja och den starke Tor; straffdom
nedkallas af Egil Skallagrimsson 934 från Oden,
landets gud (landáss, Tor), Frej och Njord, och i
"Skírnesmál" från Oden, Ásabragr (Tor) och Frej;
vid offret hos tronderna på 900-talet egnades skålar
åt Oden, Njord och Frej, och därnäst dracks Brages
(Tors?) skål; i "Flatöboken" nämnas Tor, Oden, Freja
och asarna; i Uppsalatemplet stodo enligt Adam af
Bremen bilder af Wodan, Tor och Fricco, i midten Tor,
som var den mäktigaste; i Hakon Jarls tempel på Lade
Tor i midten, Torgerd och Irpa på hvardera sidan;
till lapska gudavärlden ha från den nordiska lånats
Hora-galles (Tor), Väralden olmai (isl. veraldar guð,
Frej) och Biegga-galles (vindens gud, stormguden,
Njord eller Oden); nära hvarandra liggande orters namn
innehålla Njord, Tyr och Tor eller Härn (Freja), Ull
och Tor. Stundom nämnas två gudar: en dansk i England
svär vid Thor och Othan, i svenska ortnamn förbindas
Frö (Frej) och Vrind (Rind). Af den germanska öfv.
af de från romarna lånade veckodagsnamnen framgår,
hvilka germanska gudar åtskilliga af de latinska
gudanamnen tolka. Att dies Mercurii öfversättes
med onsdag (eng. Wednesday), visar, att Mercurius
motsvarar forntyskt Wodan, nord. Oden, hvars likhet
med Mercurius är, att båda förde de döde till deras
boning (se Hermes, sp. 526). öfv. af dies Jovis
med torsdag (ty. Donnerstag) visar, att den romerske
himmelsguden Juppiter anses motsvara den germanske
åskguden Tor, som ock återges med Hercules, hvilken
också var stark och var väpnad med klubba, liksom
Tor med hammare, och öfv. af dies Martis med tisdag
(eng. Tuesday, fnhty. Ziestag), visar, att Mars är
Tyr och tillika, att denne redan i urgermansk tid
var krigsgud; ett annat binamn till samme gud var
förmodligen det fornsaxiska Saxnot, angelsaxiska
Saxneat, "guden med svärdet". Då isländska namnet
Týr motsvarar grek. Zeus, måste emellertid denne gud
äldst ha varit himmelens gud. Vissa nordgermanska folk
dyrkade enligt Tacitus gudinnan Nertus, modern jorden
(se Germaner, sp. 1047), som i Norden motsvaras
af guden Njord; måhända är den af de närboende
sveberna dyrkade gudinnan, som Tacitus kallar
Isis, fruktbarhetsgudinnan, med henne identisk. I
uppgifterna om hufvudgudarna har säkert öfvergången
af gudinnan Nertus till guden Njord verkat förvirring
och kanske icke heller öfverallt egt rum, hvarjämte
det är osäkert, om Frej (herre), Freja (fru) och Ull
(härlighet) i anförda uppgifter brukas som egennamn
eller äro beteckningar för gudar med andra namn,
liksom ofvan Ásabragr och landets gud beteckna
Tor. Det förefaller, som om man af dessa uppgifter
skulle kunna sluta till en urgermansk ursprunglig
trefald af hufvudgudar: en himmelens gud (äldst Tyr,
sedan Tor), en kvinnlig eller manlig jordens, dit ock
hafvet hörde, fruktbarhetens gudom (Nertus, Njord,
Frej, Freja) och en underjordens och dödsrikets gud
(Wodan, Oden), hvilka alla äfven åkallats som hjälpare
i krig liksom i annan fara. Prokopios (500-talet)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
