Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mytologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förvarar de äpplen, hvari gudarna skola bita, då de
åldras, och hvaraf de åter bli unga. Heimdall,
som föddes af nio systrar, är gudarnas väktare,
bor i Himinbjorg vid Bifrost och vaktar bron för
bergresarna; han behöfver mindre sömn än en fågel,
ser natt och dag 100 mil och hör gräset växa samt eger
luren Gjallarhorn. Höder är blind och stark. Vidar,
den tyste asen, är starkast näst Tor. Ale eller
Vale är son af Oden och Kind, djärf i strid och
träffsäker skytt. Ull är son till Sif och styfson
till Tor, god skytt och den snabbaste skidlöpare,
god att åkalla i envig. Forsete är son till Balder
och Nanna, hans sal heter Glitner, och alla, som
söka honom i rättegång, gå förlikta bort. Loke,
äfven Lopt, är son till jätten Farbaute och Laufey
eller Nal, men räknas till asarna, är vacker till
utseendet, men af ondt skaplynne och listig, för
ofta asarna i svårigheter, men för dem därur med
förslagenhet. Hans hustru heter Sigyn och deras
son Nare eller Narfe, men med jättinnan Angerboda
har han sönerna Fenresulfven, Jordmungand eller
Midgårdsormen och dottern Hel. Allfader kastade
ormen i hafvet, där han växt kring alla länder, och
Hel i Niflheim, där hon härskar öfver de sotdöde,
och ulfven fjättrades till ragnarök. Af asynjorna
(se Asar) är Frigg högst; hon bor i Fensalar. Andra
gudinnor äro förut nämnda. Dessutom finnas Saga,
som bor i Söckvabäck, Eir, den bäste läkare, den
jungfruliga Gefion, som de tjäna, hvilka dö som mor,
Fulla, som är Friggs tjänarinna, Lofn, som främjar
mäns och kvinnors förbindelse, Var, som vakar öfver
eder och hamnar löftesbrott, Vor, för hvilken intet
kan döljas, Syn, som vakar öfver salens ingång och
hjälper neka i rättegång, Lin, som vakar öfver dem,
som Frigg vill hjälpa i fara, Snotra, som lär folk
skicka sig väl, och Gna, som Frigg sänder i ärenden;
hon rider öfver luft och haf på hästen Hofvarpner. I
Valhall tjäna valkyrjorna vid bordet, och dem sänder
Oden till hvarje strid att kora hvilka som skola
falla. Gudalifvets vändpunkt är Balders död, hvarom
efter Snorres Edda redogöres i Balder, sp. 757, och om
Lokes straff berättar art. Loke, sp. 1002. Världens
undergång kallas ragnarök (se d. o.), som förebådas
af många tecken. Först kommer en tid af strider
och ogärningar, sedan fimbulvintern, tre vintrar
utan sommar emellan, därpå slukar solvargen solen
och månvargen månen, jorden skälfver, band och
bojor brista, Fenresulfven blir lös, Midgårdsormen
vrider sig i raseri och går på land, så att hafvet
öfversvämmar och skeppet Naglfar, som är gjordt
af de dödes naglar, lossnar och styres af jätten
Rym. Himmelen rämnar, Muspells söner rida därur med
Surt i spetsen och eld efter, och Bifrost brister,
då de rida öfver. De gå fram på slätten Vigrid, som är
100 mil på hvarje håll; dit kommer ock Fenresulfven,
som gapar med nedre käften vid jorden och den Öfre
vid himmelen, och vid hans sida går Midgårdsormen,
som blåser etter öfver luft och haf. Dit har ock
Loke kommit med de döde från Hel och Rym med alla
rimtursar. Då blåser Heimdall i Gjallarhornet, Oden
rider till Mimers brunn och hämtar råd, Yggdrasil
skälfver, och allting rädes. Asar och einherjar
härkläda sig, Oden rider mot Fenresulfven, vid hans
sida Tor mot Midgårdsormen, Frej strider mot Surt
och faller, Tyr mot hunden Garm, och de döda
hvarandra, så ock Heimdal och Loke. Tor dödar
Midgårdsormen, men faller efter nio steg död af
giftet, ulfven slukar Oden, men dödas af Vidar,
som sliter itu hans gap Slutligen kastar Surt eld
öfver jorden och bränner hela världen. På Gimle i
himmelen är en sal, där det är bäst att vara; en god
dryckessal är ock Brimer på Okolner, af rödt guld är
Sindre på Nidafjällen; i dessa salar skola de gode
bo efter ragnarök. På Nastränderna är en sal åt norr
af ormryggar, och ormarnas hufvud blåsa etter inåt,
så att etterfloder rinna i salen, hvari edsbrytare och
mördare vada, men värst är i Hvergelmer, där Nidhogg
plågar de aflidne. Upp skjuter jorden ur hafvet, grön
och fager, åkrarna växa osådda. Vidar och Vale lefva
och bo på Idavallen; dit komma ock Tors söner Mode och
Magne med hammaren Mjollner samt Balder och Höder från
Hel. I Hoddmimesholt gömma sig Lif och Liftraser undan
Surts lågor och lefva af morgondagg; från dem kommer
ett nytt människosläkte. Solen har födt en lika fager
dotter. Längre fram kan ingen säga världens gång. -
Den nordiska mytologiens vetenskapliga behandling
kan sägas börja redan med Snorre Sturlason och Saxo
Grammaticus, som voro anhängare af det euhemeristiska
tydningssättet, hvilket var allmänt rådande långt in
på 1700-talet. Euhemerismen aflöstes slutligen af
det fysikaliska och astronomiska tydningssättet,
för hvilket den lärde isländaren Finn Magnusen
är den mest berömde representanten; hans stora
"Lexicon mythologicum" (1828) är dock värdefullt
genom en stor mängd sakuppgifter. Epokgörande
genom samling och siktning af material till den
germanska mytologien utom Norden var Jakob Grimms
"Deutsche mythologie" (l, 2, 1835; 4:e uppl. 1875;
del 3 1878 af E. H. Meyer). Till Grimm anslöto sig i
Norden dansken N. M. Petersen, "Nordisk mytologie"
(1849, sv. öfv. 1869), och norrmännen R. Keyser,
"Nordmændenes religionsforfatning i hedendommen"
(1847), och P. A. Munch, "Nordmændenes ældste
gude- og heltesagn" (1853; ny uppl. af A. Kjær
1880). K. Simrock, "Deutsche mythologie" (1853;
6:e uppl. 1887) sökte åstadkomma en samgermansk
mytologi genom att tolka tyska folksagan som
förbleknade hedniska myter och genom jämförelse
därmed göra Eddans mytologi gällande för alla
germanska folk. K. Müllenhoff sökte från 1845 i
flera arbeten ur hjältesagan återställa förlorade
myter och var jämte W. Schwartz upphofsman till den
åsikten, att folktron utgjorde en "lägre" mytologi,
som varit ett förstadium till den "högre" mytologiens
gudavärld. Denna lägre mytologi uppvisades af flera
forskare (Waitz, Bastian, Tylor) råda hos nutida vilda
folk, på hvilkas ståndpunkt äfven kulturfolken en gång
befunnit sig. Den af A. Kuhn och Max Müller grundade
jämförande mytologien, som utgick från tydning af
gudanamnen enligt den jämförande språkvetenskapens
metod och dymedelst förmenade sig uppvisa en rikhaltig
indoeuropeisk gudavärld och som, då den fornindiska
mytologien uppenbarligen nära sammanhänger med
naturföreteelser, använde särskildt väderlekens
och solens växlingar som myternas förklaring -
tillämpades på den nordiska af W. Mannhardt (se
d. o.), som dock senare, från 1865, ställde den lägre
mytologien främst, på hvars område han företagit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
