- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 19. Mykenai - Norrpada /
167-168

(1913) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mytologi

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ställen offerhus, som ännu i dag i form af små kapell
finnas kvar här och där i Ryska Karelen och äro
skådeplatsen för offer af oxar och gumsar, särskildt
på Eliasdagen 20 juli. Äfven i kulten kan man på
många ställen spåra inflytande från grannfolken eller
åtminstone öfverensstämmelse med hos dem brukade
riter; fi. luotteet, besvärjelse, är det nordiska
blot och fi. teuras, slaktdjur, ett urgammalt
nordiskt lånord (jfr fnhty. zebar, offerdjur; den
ursprungliga betydelsen har således här bleknat). Af
lapskt ursprung är kanske den björndyrkan, som
förekom i samband med björnjakten och som ej synes
ha varit vidare känd utanför de trakter, där lappar
en gång vistats; detta forna jägarfolks religion
synes i allmänhet ha stått på ett något lägre plan
än de finsk-ugriska åkerbruksfolkens (jfr hvad nyss
sagts om de schamanistiska elementen). De från forna
tider ärfda årliga fester, som ännu firas i många af
finnar bebodda trakter, t. ex. Ingermanland, synas
till största delen stå i samband med jordbrukets och
boskapsskötselns olika perioder. Af gudabilder känner
man blott få spår från finnarna; hit höra säkerligen
vissa stenstaplar och med hufvud försedda trädstubbar,
som anträffats i norra Finland, likvisst i trakter,
där fordom lappar vistats. På estniskt område äro
dylika ting vanligare, och de ha där bibehållit sig
ända till våra dagar, nämligen kulten af en i en låda
förvarad, påklädd liten vaxbild vid namn Tönnis
(= Antonius), som synes representera de aflidne, samt
den bland "setukeserna", de grekisk-katolske esterna
i guv. Pskov, förekommande Peko-kulten, där Peko är
en stor vaxbild, som förvaras i sädeslåren och dyrkas
vår och höst för god årsväxt och kreaturens trefnad,
föres ut på fälten vid såningen o. s. v.; vissa drag
i denna senare kult föra tanken på människooffer, som
f. ö. i annat sammanhang omtalas från forna tider från
både finnar och ester liksom från vissa aflägsnare
stamförvanter, särskildt votjakerna. De i förbindelse
med jordbruket stående riterna öfverensstämma i
många fall med grannfolkens. De dödes andar dyrkades
på flera sätt; om Kekrifesten se Kekri.

I fråga om
finnarnas gudar ha särskildt genom K. Krohns och
E. N. Setäläs undersökningar allt flera element
visat sig vara af främmande, framför allt nordiskt
(svenskt), ursprung, och endast en relativt liten del
af dem synes komma att kvarstå som arf från en äldre
finsk-ugrisk tid. Från högre stående religioner har
sålunda förmodligen föreställningen om en högste gud
inkommit, men dennes namn, Jumala (se d. o.), torde
dock vara inhemskt; från början har det afsett en
himmelsgud (tjeremissiska juma, himmel; gud). Säkert
inhemsk är Ilmari 1. Ilmarinen (se d. o.), luftens
gud. Af soldyrkan träffar man få och osäkra spår. Från
skandinavernas Tor har åskguden lånat vissa drag,
äfven namnen Ukko (se d. o.), gubben, eller
Äijö, gubben, och bl. a. blifvit en åkerbruksgud;
Tors namn har dock sällan följt med vid lånet (
Tuuri, kanske också Turisas; esternas Tar,
hvilken de anropade i striden, kan näppeligen höra
hit). Litauernas åskgud Perkunas blef hos finnarna
Perkele (nu "djäfvulen") och slavernas åskgud Perun
finnarnas Piru (likaledes "djäfvulen").
Pavannainen är ett ibland förekommande namn på
åskguden; det sammanhänger kanske med det mordvinska
pavas (gud, lycka), ett ur något ariskt språk
lånadt ord (sanskr. bhagas, rikedom, lycka; namn
på en gud). Åskgudens maka var Rauni, rönnen,
med skandinaviskt namn ; detta träd var liksom eken,
Tors träd, heligt. Ett annat namn på henne är Maan
emonen
, jordens moder, eg. (jämte Manteren akka,
Mannun eukko
, jordens gumma, o. d.) ett inhemskt namn
på markens (och hos votjakerna golfvets) gudomlighet;
denna "jordegumma" erinrar äfven om nordiska
föreställningar. - En inhemsk skogs- och jaktgud
var Tapio (se d. o.), med namn af osäker betydelse;
andra skogsdemoner voro Mielikki (se d. o.), Nyyrikki
(Agricolas Nyrckes, som "gaf ekorrar ur skogen"),
Liekkiö, irrblosset (som enligt Agricola härskade
öfver gräs, rötter och träd och enligt andra källor
var en gast), Hiisi (se d. o.) m. fl. Ett ställes
eller naturföremåls rå kallades Haltia, den
behärskande (eg. den hållande; ett nordiskt lånord);
en vanlig föreställning är, att den person, som
gjort upp den första elden vid en nybyggesanläggning,
blifvit först begrafven vid en kyrka o. s. v., blir
ställets haltia. Vattengudomligheter voro Väinämöinen
(se d. o.) och Vedenemä, vattenmodsrn, samt Ahti
(se d. o.), hvilket sistnämnda ord dock kanske närmast
betecknade ett rå i allmänhet. Ahtis maka Vel1amo
är blott en poetisk omformning af adjektivet vellova,
böljande. Tursas 1. Vesitursas var en vattenjätte
af skandinaviskt ursprung, en "turs". Vetehinen är
en öfv. af den ryske vattendemonen Vodjanoj och
Näkki den svenske Näcken. - Frej, den skandinaviske
fruktbarhetsguden, öfvergick till finnarna i form
af Sämpsä (se d. o.), säf, med binamnet
Pellervo, lin. Pellon Pekko, åkerns Pekko, främjade
kornets tillväxt; han torde höra tillsammans med
den ofvannämnde estniske Peko och utgå från den
nordiske Byggver (se d. o.). Agricola omnämner äfven
en rågdemon Rongoteus (bl. a. att jämföra med folkets
Rukotivo, kornknarren) af litauisk eller nordisk
härkomst, en Köndös, som "gjorde svedjeland
och åkrar", en åkerdemon Äkräs (se d. o.), som står
i förbindelse med en trädkult, samt en Virankannos
("stubben med snaran"), som skyddade hafren och
egentligen var ett efter fältets afbärgande där
uppställdt fångstredskap. Den svenske tomten är
lånad som Tonttu, "Skratten" som Kratti,
hvilken enligt Agricola "drog försorg om egodelar",
och den svenska bäran 1. bjäran, som stal smör från
grannarna, som Para. Eldens demon Panu är ett lån
från litauerna (lit. panu, eld). Aarnio (skatten;
kanske ett nordiskt lån, jfr ty. ernte) skyddade
nedgräfda skatter. - Kalma, ett inhemskt ord,
är grafven och dess ande. Peikko, peijakas,
peijanen
, vålnad (peijaiset, graföl), är det nordiska
feg, "som snart skall dö"; vainaja, den aflidne,
är likaledes ett germanskt lån (jfr got. wainags,
arm, olycklig). Inhemskt är ett annat namn på de
aflidnes andar: keijuiset, keijunkaiset,
"de sväfvande, gungande varelserna", som man kunde
se på begrafningsplatser, i feberyrsel eller under
rus. De

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:56:14 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfbs/0106.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free