Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mytologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
underjordiske hette också menninkäiset,
maahiset (maa, jord) eller manalaiset ("de i Manala
boende"). Manala (se d. o.) är underjorden;
ett annat, kanske germanskt namn därpå är
Tuonela, den ort, där Tuoni (se d. o.) bor. En
underjordisk, sjukdomsalstrande gudomlighet, som
återfinnes hos de flesta finsk-ugriska folk och kanske
är af urgammalt indoeuropeiskt ursprung (jfr Hel), är
Koljo, nu "jätte". En annan ktonisk gudomlighet är
Kouko, "döden; spöke; björn" (af lit. ursprung:
lit. kaukas, underjordisk dvärg). Onda andar voro
de ofvannämnde Hiisi, Perkele och Piru samt
Lempo och Kurko 1. Kurki (jfr fnpreuss. Curche,
idol, bildad af de sista axen af skörden). Kapeet
(kreaturen) uppåto enligt Agricola månen,
d. v. s. förorsakade månförmörkelse. Enligt andra
källor hette denne ande Kuume 1. Rahko (se nedan). Som
onda väsen uppträda i besvärjelser Louhi (se d. o.),
Lovehetar 1. Loviatar etc., som inkommit från det
nordiska Laufey (se d. o. och Loke), löfträdet,
eller med ett annat namn Äimätär (nåldemonen, =
nord. Nal) samt hennes med stormvinden (= Farbaute, se
d. o.) aflade söner Ruho (krymplingen), Rampa (den
lame) och Perisokea (den stenblinde = Helblinde, se
d. o.). Dessa söner döda en god människa ( = Balder)
med en pil, som Ruho och Rampa (= Loke) hålla i och
Perisokea (= Höder) afskjuter; den för finnarna okända
misteln ersattes med bl. a. odörten (keiso, ett mycket
gammalt urnordiskt lånord = spjutet, isl. geirr). Den
nordiska Baldersmyten, som alltså varit känd bland
Finlands svenskar redan i mycket gammal tid och som
det nyssnämnda keiso troligen visar vara förkristen,
uppträder också i annat sammanhang på finsk botten
(se Lemminkäinen). Loke har öfvergått till
finnarna äfven i andra former, såsom Lukki,
som åkallas vid barnens tandömsning, o. s. v. -
Sjukdomar förorsakades af jordens, vattnets, källors
m. m. haltia (jfr ofvan), af skogsdemoner och de
aflidnes andar m. m. En särskildt anmärkningsvärd
sjukdomsande var Rahko, som förorsakade mardrömmar och
fläckarna i månen (eller månförmörkelse). Sjukdomarna
själfva uppfattades som lefvande väsen i form af
människor, maskar, möss, tuppar, garnnystan etc.,
som bragtes att försvinna medelst besvärjelser. Dessa
besvärjelser, som upptecknats i mycket stort antal
och ofta förete en hednisk prägel, ha emellertid
af forskningen visats vara kristna, katolska lån
både från ö. och (hufvudsakligen) v.; att de dock
äfven kunna innehålla mera hedniska element, har
nyss påpekats.
Litt.: J. Krohn, "Suomen suvun pakanallinen
jumalanpalvelus" (med utförlig bibliografi, 1894;
ungersk öfv. af A. Bán med viktiga tillägg 1908),
M. Waronen, "Vainajainpalvelus muinaisilla
suomalaisilla" (1898), K. Krohn, "Finnarnas
hednagudar" (i P. Nordmann och M. G. Schybergson,
"Finlands kulturhistoria, medeltiden", 1908),
"Kalevalan selityksiä" (1910), F. A. Hästesko,
"Länsisuomalaiset tautien loitsut" (1910); artiklar
i "Finnisch-ugrische forschungen" af Eisen ("Über
den Peko-kultus bei den setukesen", bd 6), Karsten
("Einige zeugnisse zur altnordischen götterverehrung
in Finland", bd 12), Krohn ("Sampsa Pellervoinen <
Njordr, Freyr?", bd 4;
"Lemminkäinens tod < Christi > Balders tod", bd 5; 12), Mansikka
("Kleinere beiträge zur Balder-Lemminkäinen-frage",
bd 8), Mikkola (bd 4, 5), Saxen (bd 12), Setälä
(bd 2, 10; "Aus dem gebiet der lehnbeziehungen",
bd 12, viktig), Suolahti (bd 6), i "Journal de la
Société Finno-Ougrienne" af Buch (bd 15 och 18 om
Tönniskulten) och Paasonen ("Über die ursprunglichen
seelenvorstellungen bei den fi.-ugr.völkern", bd 26),
i "Finska fornminnesför:s tidskr." af Lukkarinen
(bd 26 om dyrkan af tomtarna i Ingermanland), i
"Virittäjä" 1897 af Ailio, 1898 af Alava, 1906 af
Sirelius, 1911 af Lukkarinen och 1912 af Holmberg,
Itkonen och Tunkelo, i "Valvoja" 1910 af Holmberg,
i "Aika" 1907 af Paasonen och 1909 af Holmberg,
i "Historiallinen aikakauskirja" 1912 af Krohn, i
"Kotiseutu" 1912 af Jääskeläinen samt i "Suomalaisen
Tiedeakatemian esitelmät" 1908 och 1912 af Krohn och
1909 af Krohn och Mikkola. K. B. W.
Lapsk mytologi. För kunskapen om lapparnas hedniska
religion ega vi ett stort antal af ofta ganska
utförliga källor, som synas ge en rätt fullständig
bild af densamma, åtminstone sådan den var i
nuv. Västerbottens län med angränsande delar af Norge
(nedan betecknadt S.), i norska Finnmarken (= N.) och
bland de ryske lapparna (= R.). Lapparnas religiösa
föreställningar voro nämligen i olika trakter högst
olika, något som delvis berodde på olika utveckling
på egen grund, gynnad af de ofantliga geografiska
afstånden, men delvis också på olikheten af de från
skandinaver, finnar och ryssar kommande kraftiga
inflytandena. Särskildt från de förstnämnde ha
lapparna sedan en aflägsen forntid - enligt Olrik ända
sedan bronsåldern(?) - upptagit en mängd religiösa
moment, som de sedermera bevarat i en ofta mycket
ursprunglig form. Deras forna religion är därför,
såsom framgått särskildt af J. Fritzners, K. Krohns
och A. Olriks undersökningar, en särdeles värdefull
källa för studiet af skandinavernas hednatro i
dess primitiva, folkliga gestalt. Å andra sidan
ha lapparna lämnat ganska tydliga spår efter sig i
finnarnas forna religion (jfr ofvan sp. 166-167). De
tidigaste, mera värdefulla källorna för kunskapen
om lapparnas religion finner man i "Chronicon
Norvegiæ" (från 1200-talet, utg. af P. A. Munch
1850), C. Peucers "Commentarius de præcipuis
divinationum generibus" (1553) och Peder Claussön
Friis’ "Norges beskrivelse" (1632). Därnäst följer
J. Schefferus’ med rätta berömda "Lapponia" (1673;
viktiga tillägg i den franska öfv. 1678), hvars
hufvudsakliga källor, Rheens, Graans, Tornæus’,
Tuderus’ m. fl. svenska manuskript, i våra dagar
utgifvits i "Svenska landsmålen" XVII etc. O. Rudbecks
uppgifter om trolltrummorna i "Atlantica" II (1689)
äro värdefulla, likaså P. Högströms skildring i
"Beskrifning öfver de til Sveriges Krona lydande
Lapmarker" (1747; Gällivare) och P. Fjellströms
"Kort berättelse om lapparnas björna-fänge"
(1755; S.). K. Leem ger värdefulla upplysningar
(från N.) i "Beskrivelse över Finmarkens lapper"
(1767), med ett viktigt tillägg af E. J. Jessen,
innehållande en samlad framställning af lapparnas
religion (i S.) efter Th. v. Westens och hans
medhjälpares undersökningar. Från v. Westen och hans
krets härröra äfven uppgifterna i H. Hammonds "Den
nordiske
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
