Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mytologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med en klubba och öste in den igen med en skofvel,
när det hade stormat nog. Han visar drag, som
säkerligen äro lånade från Njord; likaså torde den
ofta omtalade metoden att trolla fram vind och storm
genom att upplösa tre magiska knutar vara af nordiskt
ursprung. I N. heter vindguden I1maris och är
lånad från finnarnas Ilmarinen (se d o.). I S. kände
man äfven en Jisen-olmai, Rimfrostmannen. Norrskenet
är farligt och tål ej, att man retas med det;
i R. uppfattas det som onda andar efter dödade
människor. - Jaktens gud var Leib-olmai, "Al-mannen"
(S.), som rådde öfver alla vilda djur. Från Kemi
lappmark omtalas en jaktgud Virku-akka 1. Vires-akka,
som kanske bör jämföras med finnarnas Virankan-nos
(sp. 168). Den rysklapske jakt- och fiskeguden
Tavaj har sammanställts med finnarnas Tapio (sp. 168)
och med den helige Stefan (fi. Tahvo). Hans moder
var Tava-ajk. "Skogens husbonde" Mets-chozin
(R.) fordrar tystnad i skogen; annars för han
vandraren vilse. Ännu en skogsande är Vare-jielle,
"Den som lefver (R.). Barbmo-akka (S.) var en
gumma, som rådde öfver flyttfåglarna, hvilka under
vintern vistades i landet Barbmo. "Fågelmodern"
Loddisj-ædne (N.) var fåglarnas härskarinna;
dylika väsen träffas äfven i nordbornas
föreställningar. Äfven vargen hade sin skyddsande,
och genom att svårt misshandla en varg kunde man
skrämma denne ande till att hålla sina skyddslingar
i styr (R.). Tjas-olmai, "Vattenmannen" (S.),
rådde öfver fiskarna. Saiva-neida, "Sjöflickan",
var någon annan vattengudomlighet, troligen att
sammanställa med de ryske lapparnas Tjatse-ienne,
"Vattenmodern", som företer rent nordiska drag,
i det hon sitter på en sten och kammar sitt hår och
plägar draga ned folk till sig; därför är det farligt
att bada. "Vattenjätten" Vesi-durses (N.) var en
från finnarnas Vesi-tursas (sp. 168) lånad demon,
som hade en ask full med silfver, som man med list
och förslagenhet kunde tillegna sig.
Giedde-gæsj-galggo, "Fältkantsgumman" (N.), var
en gammal, klok gumma, som man vände sig till i svår
nöd och som bodde i utkanten af det fält, på hvilket
kåtan stod. Under kåtan bodde flera kvinnliga väsen,
af hvilka den mest dyrkade var den under eldstaden
boende, Sar-akka (S., Lule lappmark), hvars namn
troligen kommer af sarrat, fläka sönder senor till
trådämnen (jfr nornornas spinnande). Hon hjälpte vid
barnsbörd och kalfning m. m.; hennes skål dracks som
ett slags altarets sakrament, och efter förlossningen
åts "Sarakkagröt" till hennes ära, ett vanligt
nordiskt drag (färöingarnas "nornagreytur"). Under
dörren bodde Uks-akka, "Dörrgumman" (S.), som
förändrade flickebarn till gossebarn i moderlifvet och
ofta blandades tillsammans med Juks-akka, "Båggumman"
(S.), som skyddade barnen från att falla och stöta
sig; med denna senare var väl Stäuk-edne,
"Bössmodern" (S.), identisk. Moder till dessa tre
"akkor" var Madder-akka, "Stammodern" (S.), kanske
ett lån från finnarnas Manteren akka, "Jordegumman"
(sp. 168). Madderakka öfvertog barnasjälarna från
Radienkiedde, skapade i sitt lif kroppar omkring dem
och sände dem vidare till Sarakka eller
Juksakka, innan de framföddes. I Kemi lappmark skänkte
hon blinda deras syn och döfva deras hörsel och förde
dem, som gått vilse, på rätta vägen. Madderakka ansågs
ibland också ha en man, Madder-aija, "Stamfadern"
(S.). Påssjo-akka (S.), som "tillät skytteri",
bodde under påssjo, den bakre delen af kåtan,
som ansågs helig och genom hvars lilla "bakdörr"
villebrådet lades in, björnjägaren kröp in och ut
o. s. v. Dylika under tröskeln, eldstaden,
fähusgolfvet, o. s. v. boende andar voro bekanta äfven i
N., ehuru de nyss anförda namnen ej begagnades; i
R. motsvaras de af Kyöde-jielle, ’’Den som lefver i
kåtan". Tonto (N.) är tomten, närmast lånad från
finnarnas Tonttu. Aibme-gaddse, "Nålföljet" (N.),
snappade bort nålar, som man tappade. Ett ställes
rå var Haldde (N.), ett lån ur det finska Haltia
(sp. 168). Vittran kallades i N. Gufittar
(=no. godvetter) eller Uldda (ett urgammalt lån
från det nordiska huldra); i S. träda Saivo (se
nedan) i hennes ställe. Andra dylika gestalter voro
Katnihah. Ailas, varsel, som särskildt visar sig
genom nysning, är ett urgammalt lån från nordborna
(isl. heill, varsel) och har ibland en halft personlig
gestalt. Smiera-gatto, "Smörkatten" (N.),
var nordbornas "bära", som stal smör. Ailekes-olmai
(S.) 1. Passe-olmai (N.), "Helgdagsmannen", vakade
öfver, att helgdagarna icke oskärades, och Fasto-olmai
(N.), "Fastemannen", öfver att (den katolska) fastan
iakttogs. Helgdagsmännen voro också mellanhänder
mellan människorna och gudarna och framförde deras
böner, d. v. s. voro änglar (S.). Basse-irgge,
"Den helige friaren" (N.), var en ande, som lockade
till sig flickor med präktiga friargåfvor. En bland
alla lappar känd människoätande jätte, som de hade
många strider med, var Stalo, om hvilken en mängd
sagor var och är i svang; hans hustru var Luttak,
"Vägglusen". Äfven nordbornas jättar hade lapparna
lånat i en aflägsen tid under namnet
Jiettanas; om denne jättes hustru Attsisjaedne, "Tordyfveln",
hade en mytkrets utvecklat sig. I djupa källor fanns
ett slags barnliknande andedjur, tjakkalaggak (N.),
som man fångade och åt upp; enligt andra uppgifter
fångade man dem, enär de hade magen full med silfver.
I det underjordiska dödsriket Jabmi-aimo, "Dödingarnas
värld", 1. Mubbe-aimo, "Den andra världen" (S.),
lefde de dödes andar (jabme, jamikutj etc.). Saivo
(S.) kallades de heliga fjäll, där de döde bodde och
lefde samma lif som på jorden; namnet är till sin
betydelse dunkelt och har sammanställts med saiva,
helig sjö (ett urgammalt nordiskt lånord, lika med
vårt sjö, got. saiws) och med den urnordiska formen
för vårt själ (got. saiwala). Ett nordligare namn
för samma begrepp var Passe-vare, "Heligt fjäll". I
de heliga fjällen bodde en mängd Saivo-olmai och
Saivo-neida, "Saivomän" och "-flickor"; där fanns
också Saivo-guole, -lodde och -sarva, "Saivofisk",
"-fågel" och "-rentjur", som fortskaffade och
skyddade nåiden under hans färder bland de dödes
andar, samt Saivo-tjatse, "Saivovatten", hvarmed han
styrkte sig. Ett annat namn på dessa eller liknande
andar, som hjälpte nåiden, var Suoje 1. Sjuoje
(S.). De döde stodo ständigt i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
