Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mytologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
175
Mytologi (Lapsk)
176
den närmaste förbindelse med sina lefvande fränder,
hjälpte dem vakta renarna, skyddade nåiden på
hans underjordiska färder o. s. v., men de kunde
också draga sina fränder ned till sig och måste
därför vid sjukdomstillfällen och eljest blidkas
med offer. Numera är Saivo i S. lika med "de under
jordiske" (jfr ofvan). Finnarnas Kekri- l. Keyri-fest
(se Kekri) till de dödes ära har öfvergått äfven
till (de ryske) lapparna. Barnen döptes efter
nordisk sedvänja och fingo därvid namn efter någon
afliden släkting; om det sedan sjuknade, ansåg man,
att någon annan död frände ville ha det uppkalladt
efter sig, hvarför det omdöptes med ett "nynamnsdop",
ådde-namma-kastates (S.). Detta omdop har i vissa
trakter praktiserats ända inemot vår tid. Mördade
barns andar skreko i skogen och kallades Äpparasj (fi. äpärä, oäkta barn). Andar efter drunknade
kallades Ravgga (N. = no. "Draugen"). I
det underjordiska Rut-aimo, "Rutos värld",
hvilket på många sätt blandades ihop med Jabmi-aimo
och kristendomens helvete, bodde den fruktade,
mäktige, blåklädde Ruto (S.; "Pesten"?), som
plågade människor och djur med sjukdom. Till offer
åt honom gräfde man ned en häst, på hvilken han
skulle rida bort, och jämte hästen en människobild
af trä. Han är väsentligen ett lån från dödsguden
Oden, hvilken äfvenledes är blåklädd och rider på
en häst, Sleipner. Oden erhöll människooffer, som
icke heller synas ha varit obekanta för lapparna,
men i historisk tid ersattes med symboliska offer af
en träbild. Ruto hade också en "port-hund", identisk
med Garm. Om Oden som juldemon och "den vilde jägaren"
i spetsen för den särskildt vid jultiden kringfarande
andeskaran på-minnes man af lapparnas Struotta-galles,
"Julaftonsgubben" (S.; har jämförts med Odens binamn
<thorn>próttr) l. Jaulo-herra, "Julherren", åt hvilken man
offrade mat i en båtformig näfverskäppa, uppsatt
i ett träd; andeskaran kallades Juovlla-gaddse,
"Julföljet" (N.). Jabmiakka, "Dödingarnas gumma"
(S.), hör säkerligen tillsammans med Hel. Hos de ryske
lapparna finnas föreställningar om världens undergång
genom en världsbrand. Kristendomens djäfvul var
bekant bland lapparna under många namn: Fuodno,
"Hin onde", Perkel, Bærgalak ur finnarnas
Perkele, o. s. v. En hop sjukdomsandar af olika
gestalt förekom också.
Björnen, dessa trakters starkaste, klokaste och för
jägaren farligaste djur, uppfattades af lapparna
liksom af många andra nordeuropeiska och sibiriska
folk som ett i viss mån heligt djur, hvars jakt och
uppätande åtföljdes af björnfesten, bestående af
en mängd ceremonier och sånger m m., som afsågo att
blidka honom och för framtiden afvärja hans vrede.*
Denna märkliga kvarlefva från jägarstadiet och
dess religion har, om ock i bleknad gestalt, i många
trakter lefvat kvar bland lapparna så godt som till
våra dagar. Särskildt ha hågkomster af "björnvisan"
i en eller annan form bibehållit sig.
Till gudomligheterna skedde offer på många olika
sätt. Offerdjuren voro mest renar, men vid vissa
tillfällen också hästar, får, tuppar och andra från
de fastboende köpta djur, hvilket visar på kultiskt
inflytande från dessa. Guden fick ibland
hela djuret, ibland blott delar däraf, af hvilka
han själf skapade sig ett helt djur. Benen samlades
noga tillsammans och nedgräfdes, hvarefter djuret
skulle återuppstå. Blod och flott strökos på gudens
bild och på de emblem eller "tecken", som uppsattes
därbredvid och häntydde på gudens handlingar. Dessa
emblem kallades i vissa trakter med ett urgammalt
nordiskt lånord luotte-muorra "blot-trä". Af hornen
gjordes en "horngård" rundt bilden. Den offrande var
i vissa trakter iklädd en dräkt, som torde ha liknat
den af nordbornas offerpräster begagnade. Gudabilden
blef äfven föremål för tillbedjan med knäfall
m. m. Om människooffer har ofvan talats. Åt de i
underjorden boende andarna hällde man ut brännvin
och mjölk o. s. v. på marken. Offerställena voro
ofta platser af någon egendomlig naturbeskaffenhet,
lågo vid höga, fristående klippor, vid svåra forsar
o. d. Somliga begagnades af blott en familj, andra af
hela byalag. De kallades basse, passe (heligt ställe,
äfven helig, helgdag); i ortnamn förekommer äfven
ett vidja, lånadt ur en urnordisk grundform till
nord. Vi (heligt ställe). På offerställena stodo,
ofta på särskilda lafvar eller altare,
gudabilder af sten (fig. 1) eller trä, kallade seite,
seide, sieidde etc.; stenseitarna voro naturliga
klippor eller stenar af något påfallande form,
ofta af fågelgestalt, i Finland och på Kolahalfön
äfven stenstaplar; om träseitarnas form vet man
föga. I eller vid seiten bodde en ande, i Pite och
Lule lappmarker uppfattad som en ståtlig man i svarta
junkerkläder, som därför kallades Storjunkaren (jfr
om honom ofvan); nordligare talades om Seide-neida,
"Seitflickan", eller (R.) Sijt-kales, "Seitgubben",
äfven Raz-sijt, "Gräs-seiten". Offerställena voro
heliga och kunde beträdas endast under iakttagande
af allehanda försiktighetsmått. Kvinnorna, som i
allmänhet voro i rituellt afseende orena, fingo
och vågade ej komma i deras närhet. I senare tider
ha under katolskt inflytande vissa kyrkor blifvit
"offerkyrkor", till hvilka man offrade slantar
m. m. genom att sticka in dem i väggspringor o. s. v.
FIGUR SAKNAS
Fig. I. Seite af sten, från en renvall nära
Jokkmokk. (Va nät. storl.)
Några egentliga offerpräster hade icke utvecklat sig och ännu mindre något prästestånd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
