Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mytologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
177
Mytologi (Lapsk)
178
Trollkarlen l. nåiden (nåite, nåide, noaidde etc., fi. noita, jfr sp. 166) var en schaman af samma slag som de hos de nordasiatiska folken förekommande, d. v. s. en svårt nervöst belastad individ, som genom sång och tjut, vild dans, förtärande af onaturlig mat och dryck
o. s. v. kunde försätta sig i extatiskt tillstånd, hvilket utmynnade i en dvala, under hvilken hans själ for till dödsriket och kämpade med andarna om
en sjuk persons själ, utrannsakade deras önskningar, stred med andra nåider o. s. v. Han sände dessutom ut trollskott (med ett nordiskt ord kallade gand), som han erhöll af en stor, ful andefågel Vuokko (N.), och trollkulor (tyre, likaledes ett nordiskt lån), bedref spådom på allehanda sätt (ofta äfven de lånade från nordborna), sände rofdjur i andras hjordar
o. s. v. Till sin hjälp hade han en eller flera andar, som han kunnat ärfva och köpa, men som också kunnat påtvinga sig honom; om hans Saivo-guole etc. se ofvan. I N. kallades detta andefölje Noaidde-gaddse,
"Nåidföljet", och Sladdar-gaddse, "Sladderföljet", som bragte honom nyheter, eller Snoalla-gaddse, ’’följet, som begagnar otuktiga ord", emedan ett starkt sexuellt element ingick i nåidens sång. Som
en följd af nåidens nervösa predisposition var hans kall ofta ärftligt. De naturliga färdigheterna utbildades emellertid också medelst undervisning
af en äldre kollega. För utöfvandet af sina konster erhöll han betalning. På ålderdomen, särskildt då han förlorat oxeltänderna, försvagades hans kraft. Hans hjälp anlitades vid alla möjliga tillfällen, och den framstående ställning han innehade visas bäst däraf, att äfven gudarna och de döde hade sina nåider, som genom trumning skulle utröna, hvad deras klienter
borde göra (S.). Af den egendomliga, med allehanda skramlande föremål och attribut besatta dräkt, som de sibiriske schamanerna ikläda sig vid sina seanser, träffar man knappast några andra spår hos lapparna än ett skramlande bälte i R. Däremot har den hos de schamanistiska folken öfverallt begagnade schamantrumman här erhållit en märklig utveckling.
I den aflägsna forntid, då de schamanistiska föreställningarna började uppkomma, var möjligen trumman det förnämsta eller enda musikinstrumentet, hvilket därför också togs till användning som exaltationsredskap. I alla händelser torde dess klang ha befunnits särskildt uppeggande, enär just detta instrument kommit till användning hos all världens schamaner. I Central-Asien, Sibirien och hos Europas arktiska folk (samt hos eskimåer och vissa indianer) har trumman en synnerligen primitiv form och kan karakteriseras som ett garf-vadt skinn, utspändt af och öfver en i rundel sammanböjd, smalare eller bredare träspjäla. Den är rund eller oftare oval och vanligen på den öppna sidan försedd med något slags handtag. Den hålles i handen och bearbetas således af blott en trumpinne. Ofta är den behängd med skramlande föremål, som förstärka ljudet. En sydvästlig form af denna trumma, hvilken slogs med bara handen, har från den forna Orienten spridt sig till Syd-Europa och utgör den bekanta tamburinen (se d. o.). Hos vissa sibiriska stammar förses trumskinnet med målade bilder af allehanda gudamakter m. m., och i ännu större utsträckning förekom detta hos lapparna. Lapptrummorna, särskildt i vissa trakter, företedde en hel mikrokosmos af tecken från lapparnas hela idévärld; en af Schefferus beskrifven trumma från Torne lappmark hade sålunda icke mindre än 150 tecken, hvart och ett med sin betydelse. Denna rika utveckling (jfr fig. 2) förorsakades tydligen af och inverkade i sin ordning på trummans användning som spådomsredskap bland lapparna. En ring eller ringknippa (ursprungligare en bild af en groda) fick hoppa omkring på trumskinnet under trumhammarens slag, hvarvid man spådde efter ringens gång till de olika tecknen, medsols eller motsols o. s. v. En därmed besläktad och äfven från lapparna omtalad spådomsmetod omnämnes i äldre tid från de arktiska folken i nordöstra Ryssland, hvarför denna användning af trumman torde vara uppvuxen på schamanistisk
grund och ej, såsom det påståtts, lånats från vissa europeiska spådomskonster med ett såll. Hos lapparna utträngdes småningom alldeles trummans ursprungliga användning som exaltationsredskap,
och som spådomsredskap har den så oaktadt allt efterspanande från myndigheternas sida i all hemlighet bibehållit sig bland Västerbottens-
och Jämtlandslapparna ända till inemot 1800-talets midt; i n. försvann den långt förr. I olika trakter hade trumman mycket olika utseende både i afseende på tecknens anordning, antal och betydelse och i afseende på bottnens beskaffenhet.
FIGUR SAKNAS
Fig. 2. Lapsk trumma af sydlig typ.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
