- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 19. Mykenai - Norrpada /
195-196

(1913) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Målarkonsten

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

förnäm och beräknande skicklig, men framför allt
i de mångfaldiga porträtt han utförde som engelsk
hofmålare, visar han på en gång psykologisk
säkerhet och ett i sin fasta stränghet utomordentligt
måleriskt mästerskap. Jämte de nämnde egde
Tyskland under 1500-talet en hel skara goda
målare, som hvar och en på sitt sätt och inom sitt
lokala område gaf uttryck åt renässansens smak:
Hans Burgkmair (1473-1531) i Augsburg,
Hans Baldung (d. 1545) i Strassburg,
Lucas Cranach (1472-1553) i Sachsen, den
originelle landskapsmålaren Albrecht
Altdorffer
(d. 1538) i Regensburg o. s. v. Den
tyska målarkonstens blomstring upphör med denna
generation. Religiös splittring, politisk och ekonomisk
tillbakagång voro inga lämpliga förutsättningar
för ett starkt och sundt konstlif. Dessutom
gjorde sig den italienska konsten här liksom i
Nederländerna till herre, och när Flandern och
Holland vid 1600-talet upplefde en ny nationell
konstblomstring, började i Tyskland Trettioåriga
krigets hemsökelser.

Måleriet i Spanien står under 1400-talet och
förra hälften af 1500-talet fullständigt under
inflytande från Nederländerna. Fr. o. m. 1500-talets
andra hälft ansluter det sig till den italienska
konsten, särskildt den venezianska och den neapolitanska,
men med en originell kraft, som för alla
tider satt märke i historien. Domenico
Theotocopuli
(1548-1625), kallad El
Greco
efter sin kretensiska börd, var från början
en lärjunge af Tizian, men kom att med sin
djärfva, flammande penselföring, sin tungsint
lidelsefulla kolorit bättre än någon ge uttryck åt
den spanska trosfanatismens stämningar af extas
och skräck. Murillo (1617-82) från Sevilla
åter tolkar de religiösa visionerna med kvinnligt
ljuf vekhet, samtidigt som han i genrebilder af
tiggarbarn ser den lägre verkligheten i ett vänligt
skimmer af enkel poesi. Det spanska hoflifvet
förevigas i sin mörka värdighet och högförnäma stil
af Diego Velasquez (1599-1660), lika
stor som färgkonstnär och själsskildrare. Efter
blomstringen under slutet af 1500-talet och fram
öfver 1600-talets midt frambringar Spanien intet
nytt måleri af historisk betydelse, förrän vid
1700-talets slut Francisco Goya (1746-1828)
uppträder som arftagare af den siste store venezianaren
Tiepolos färgkonst, såsom uttryck för den
spanska nationalkaraktären i dess motsats mot den
franska inkräktningen och som en af det moderna
måleriets omedelbara förelöpare.

Målarkonstens historiska utvecklingsförlopp kan
efter 1600-talets slut bäst iakttagas i Frankrike,
hvilket land efter sagda tidpunkt för europeisk
kultur spelar samma roll som förut Italien och
hvarest tillika den flamländska konstens traditioner
upptagas. De ypperste franske 1600-talsmålarna,
Claude Gellée (1600-82) l. Lorrain och
Nicolas Poussin (1594-1665), inspireras
båda af Italien, den förre af dess landskapliga
skönhet, den senare af dess konst, af antiken och
Rafael. 1700-talsmålarna med Antoine
Watteau
(1684-1721) i spetsen stå visserligen i
förbindelse till det venezianska måleriet, men
anknyta sig ännu mera direkt till Rubens. Liksom
han äro de i sin konst först och sist lyriker och
dekoratörer, skildrare af galanta fester med sköna
kvinnor, skimrande tyger och dräkter i en rik,
idealiserad natur. Liksom han måla de för palatsens
praktsalar. Rubens’ kolorit går i viss mån
igen hos Watteau, i hvars bilder den sinnliga
blodfullheten förbytts i svärmisk vekhet, utan
att förlora sin glöd. Watteau är den ypperste
representanten för det intima rokokomåleriet,
François Boucher (1703-70) mästaren
inom det dekorativa. Måleriet kom under
1700-talet i stor omfattning till användning vid
smyckandet af praktrummen och ingick därvid en
nära förening med dekorationen i öfrigt, speglar,
väfda tapeter, bronser, förgyllningar och keramik
samt uppgaf ofta sina själfständiga måleriska syften
för en mera konstindustriell verkan. Illusion
och koloristisk prakt bli af underordnadt värde vid
sidan af linjerytm, ytfördelning och dämpad tonighet.
Själfva föredraget når exempelvis hos
Fragonard (1732-1806) en hög grad af virtuosmässig
fulländning. Inom porträttfacket bevaras trots
all öfverhandtagande konventionalism en lefvande
verklighetskänsla, så hos den uddigt kvicke pastellisten
Maurice Quentin de la Tour
(1704-88) eller den i Frankrike arbetande svensken
Alexander Roslin (1718-93). I
bjärt motsats till den öfriga samtida konsten i
Frankrike stå Chardins (1699-1779) osminkade,
från allt anekdotiskt eller sentimentalt fria
skildringar af det borgerliga hemlifvet, gifna med
säkert sinne för knapp och karaktärsfull form och
klar färgharmoni. Rokokomåleriets kufvande
under det nyantika modet medförde ett afsiktligt
frångående af all den pittoreska elegansen och den
smidiga tekniken, men ledde i stället öfver till
ett nytt monumentalt allvar. David (1748-1825),
Gros (1771-1835), Prud’hon (1758-1823),
Géricault (1791-1824) äro ej blott
det Napoleonska skedets glänsande representanter,
utan tillika de direkte föregångarna till 1800-talets
stora franska målarkonst. Denna mottog från början
impulser jämväl från andra sidan Kanalen.

England hade under 1700-talet med Hogarth
(1697-1764), Reynolds (1723-92),
Gainsborough (1727-88) och Romney (1734-1802)
upplefvat en rik målerisk blomstring, grundad
på ett lifligt intresse för individuell
personskildring, på en nyvaknad känsla för landskapets
poesi och en under intrycken af venezianskt,
nederländskt och samtida franskt måleri utvecklad
förmåga af koloristiskt seende och saftig penselföring.
Vid 1800-talets början verkade den kraftfulle
skotske porträttmålaren Raeburn
(1756-1823), den realistiske naturskildraren
Constable (1776-1837), den liffulle, modernt lagde
Bonington (1801-28). Blomstringsskedet
afslutas af den fantasifulle ljusdyrkaren
Turner (1775-1851). Det moderna måleriets
utveckling fullföljes konsekventast i Frankrike. Från
engelsmännen utgingo romantikerna och
verklighetsskildrarna, bådadera motsatta den klassicistiska
konsten. De förres höfding var Eugène
Delacroix
(1799-1863), som i sin djärft
koloristiska konst anslöt sig till Rubens och tillika
förebådade impressionismens uttryckssätt.
Landskapet och folklifvet tolkas ärligt, enkelt och
med lyrisk känslighet af den s. k.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:56:14 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfbs/0120.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free