- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 19. Mykenai - Norrpada /
207-208

(1913) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Måncykel - Måndag - Måndistans - Måndyrkan

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

tidräkningen förekommande, som de kallat
nittonårscykeln. Dessa båda cykler skilja sig med
afseende på epoken, som för den senare är år
1 f. Kr., för den förra åter (som begynner 2
3/4 år efteråt) år 17 f. Kr. Ordningstalen i de
olika cyklerna för ett visst uppgifvet år erhållas
således genom att till årtalet addera l eller 17 och
bestämma den rest, som uppstår efter division med 19.
För 1913 är detta ordningstal 14 för nittonårscykeln,
11 för den judiska måncykeln.
(B-d.)

Måndag (se Dag), den kristna veckans andra
dag, är uppkallad efter månen. Hos romarna var
måndagens namn dies lunæ 1. lunæ dies, en benämning,
som återfinnes i alla de romanska språken med undantag
af portugisiskan (denna använder nämligen det från
den kyrkliga tidsindelningen lånade uttrycket segunda
feira, mlat. feria secunda, d. v. s. 2:a veckodagen):
it. lunedi, fr. lundi, sp. lúnes, o. s. v. Det
gammalhedniska namnet öfvergick från latinet äfven
till de germanska språken; fnhty. mânetag, ty. montag,
angls, monandæg, eng. monday, fnod. mánadagr,
da. mandag, holl. maandag, o. s. v. Nygrekiskan och
de slaviska språken däremot skilja sig i fråga om
dagarnas namn väsentligen från Västerlandets språk. I
de förras benämningar skönjas nämligen inga spår af
hedniska lämningar: dagarna betecknas i allmänhet
endast med sina ordningsnummer. Sålunda heter
måndagen på grekiska deutera (näml. hemera, dag),
den "andra" dagen (i veckan), på ryska ponedje?nik>
på polska poniedzia?ek, bägge med betydelsen "första
(arbets-)dagen", o. s. v. - Ett minne från den gamla
skråtiden är frimåndagen, ty. blauer montag ("blå
måndag"), ett uttryck, som man velat ge hedniska anor,
i det man satt det i samband med verbet blota. Mera
förtroende förtjänar dock en annan förklaring,
enligt hvilken frasen urspr. användes för att
beteckna måndagen närmast före fastan, då fordom
(seden finns kvar ännu i många sydtyska bygder)
kyrkorna kläddes i blått. Emedan man på den dagen
sökte på flerehanda sätt bereda sig att uthärda den
förestående fastan, fick ordet snart nog betydelse af
en dag egnad åt rummel och lättja, en bemärkelse, som
ännu kvarstår (se Frimåndag, Fyraben och Gesäll).
R. G.

Måndistans, Lunardistans (af lat. luna, måne),
astron., månens vinkelafstånd från stjärnor, som
ligga ej alltför långt från ekliptikans plan. Man
observerar måndistanser (med tillhjälp af sextanter
eller prismacirklar) för att, då annan utväg tryter,
bestämma ett ställes longitud, synnerligast under
längre sjöfärder. För att erhålla ett ställes longitud
(se Längd 1) har man alltid att jämföra ställets
tid med tiden på den ort, från hvars meridian
longituden räknas. Tidsskillnaden utgör äfven
longitudsskillnaden. Tiden på stället kan alltid
jämförelsevis lätt fås ur en astronomisk observation,
t. ex. en på förmiddagen eller eftermiddagen
tagen solhöjd. Hvad däremot angår tiden på den ort
(vanligast Greenwich), hvarigenom utgångsmeridianen
går, erhålles den enklast därigenom, att man medför en
kronometer, hvars gång före resans början noggrant
bestämmes. Om likväl resan varar flera månader,
blir äfven den bästa kronometers gång opålitlig
(såvida man ej
haft tillfälle att i hamnar med väl känd longitud
kontrollera densamma). Dessutom kan kronometern
möjligen bli skadad eller genom försummad uppdragning
stanna. Därför är det nödvändigt att vara beredd
på någon utväg att, oberoende af kronometern, under
resan bestämma Greenwichtiden. En sådan utväg är att
observera en måndistans. Månen rör sig ett hvarf
rundt på himlahvalfvet på något mer än 27 dagar,
eller 13 grader på dygnet, och passerar på sin väg
den ena stjärnan efter den andra. Man kan likna
himmelen vid en stor urtafla, på hvilken stjärnorna
äro siffrorna samt tim- och minutstrecken, månen den
rörliga, visaren. Det kommer nu blott an på att förstå
afläsa detta ur för att känna tiden (i Greenwich),
hvar man än må befinna sig. Mätes distansen från
månranden till någon lämpligt belägen stjärna (eller
solen eller någon planet), så kan man med tillhjälp af
i de astronomiska årsböckerna, t. ex. "The nautical
almanac", gifna data uträkna den Greenwichtid,
för hvilken den observerade distansen gäller. Af två
orsaker förekomma observationer på måndistanser dock
ej ofta eller utan nödtvång, nämligen å ena sidan
den, att räkningen i hög grad invecklas däraf, att
iakttagaren ej befinner sig i jordens medelpunkt,
utan i en punkt på dess yta (hvaraf vinkeln -
distansen - röner inflytande), å andra sidan den,
att observationen skall göras med största omsorg
och med ett godt instrument, för att tillräcklig
noggrannhet skall vinnas. E. J. (B-d.)

Måndyrkan,
religionshist. Himlakropparna, i synnerhet de
skenbart allra största, solen och månen, ha hos de
flesta af jordens folk gett upphof till myter och
religiösa föreställningar. Ja från den vördnad,
hvarmed i synnerhet den värmande och lifgifvande
solen betraktades (jfr Soldyrkan), har
en del forskare velat härleda så godt som all
högre religion. Men äfven solens bleke broder,
som vandrar öfver himmelen på natten, har haft en
framstående plats i folkens mytkrets. Eskimåerna på
Labrador trodde, att paradiset fanns i månen, en del
indianer förlade dit den af moskiter aldrig hemsökta
uppehållsorten för höfdingar och medicinmän. På vissa
af Söderhafsöarna låter man de döda barnen bo på månen
och äta af den, så att dess storlek aftar. Indianer
vid Orinoco dyrkade ett par klippor som symboler af
sol och måne; andra tänkte sig månen i djurhamn. -
Äfven hos kulturfolken, där månen liksom solen blef
tidmätare (mas hos indierna, men hos greker och
romare, mena hos goterna, mona hos angelsaxarna,
mani hos nordborna, alla af stammen ma, mäta), ger
månen anledning till en rik mytbildning. Den blir
ofta lifsuppehållare, gifvare af regn och konung
öfver de döde, men äfven uppståndelsens hem, då den
föryngrar sig själf. I Egypten seglar den liksom solen
i en båt öfver himmelen och kallas därför Chons(u)
("seglaren"), den tredje gudomligheten i den tebanska
triaden (Ammon och Mut äro de andra). Äfven den
ibishöfdade Toth identifieras ofta med månen. Att
denna också är lärdomens gud stämmer med assyriernas
och babyloniernas föreställning om Sin, mån- och
vishetsguden (enzu), hvilken framställes som en man
med böljande skägg och en halfmåne på sin mössa. Hos
egypterna och semiterna är månen alltid en manlig gud,
och det är därför förfeladt, när man söker


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:16:21 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbs/0126.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free