Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Måndyrkan - Måne - Månegarm - Månen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
identifiera mångudomligheten hos semiterna med
gudinnor, såsom assyriernas Ištar, feniciernas
Asjtoreth, synernas Atargatis (Derketo)
o. s. v. Först senare blir månen en kvinnlig
gudomlighet, hos grekerna Selene (Artemis, Diktynna,
Io) och hos romarna Luna (Diana, Hekate, Trivia),
hvilka hedrades med offer, liksom deras manliga
motbild (Soma) hos inderna. Hos vissa folk i Mindre
Asien, hos slaverna och kelterna, liksom hos inderna
och germanerna bibehöll månen ända in i senare tider
sin manliga karaktär. Ja germanerna och inderna
ledde sitt ättartal upp till mångudar (Mannus och
Yama). Hos de förre är fullmånen det med lifgifvande
mjöd fyllda fatet, som småningom tömmes och förvandlas
till ett dryckeshorn. Var månen i sydligare luftstreck
regnets och därmed det fysiska lifvets gifvare, blir
den i norden snöns och vinterns upphofsman. Ännu i
dag gäller den i folktron som den, som makt hafver i
vädret. "Månskifte" anses ju förändra väderleken. Hos
romarna, som urspr, hade månår (se d. o.), offrade
man åt den stora himlakroppen vid ny- och fullmåne;
den förra af dessa tidpunkter utropades högtidligt
af prästerna (calendæ, af æ, utropa) såsom också
ännu i dag hos de muhammedanska folken. Hos germanerna
kunde missionärerna endast med yttersta svårighet
utrota de gröfsta formerna af måndyrkan. Ännu
Rabanus Maurus (se d. o.) klagar, att hessarna vid
månförmörkelser genom skrik och larmande musik, såsom
det ännu sker hos naturfolken, sökte rädda månen från
att bli uppslukad. Jfr Mytologi. J. C.
Måne. 1. Astron. Se Biplaneter, Satellit och Månen. -
2. (Isl. Máni) Nord. myt., son af Mundelföre (se
d. o.). Han styr månens gång samt råder för ny
och nedan. Han tog två barn från jorden, som heta
Bil och Hjuke, när de gingo från brunnen Byrger
och buro på axlarna sån Sög med stången Simul.
2. Th. W.*
Månegarm (isl. garmr, hund), nord. myt., enligt
Snorres Edda den kraftigaste af de ulfvar, som födas
af en jättinna i Järnskogen ö. om Midgård. Han
mättar sig af människors kött. Slutligen slukar
han månen samt bestänker därvid himmelen och hela
luften med blod. M. härrör från Snorres missförstånd
af ställen i den äldre Eddan, där det är fråga
om två solulfvar. Se A. Olrik (i "Aarböger for
nordisk oldkyndighed og historie", 1902, sid. 190).
Th. W. (B-e.)
Månen (lat. Luna), jordens måne, den jorden
ojämförligt närmaste bland samtliga himlakroppar,
rör sig efter de allmänna lagarna för himlakropparnas
rörelser (se Keplerska lagarna) i en bana
kring jorden. Mera korrekt vore visserligen att säga,
att de båda världskropparna röra sig i banor kring
den gemensamma tyngdpunkten; men jordens massa
är i jämförelse med månens så öfvervägande stor,
att den ifrågavarande tyngdpunkten faller inom
jordkroppen, ehuru ej i själfva medelpunkten, och
därför är talet om månens bana kring jorden åtminstone
tillnärmelsevis riktigt. Det som hos månen mest väcker
vår uppmärksamhet är de skenbart olika gestalter den
erhåller därigenom, att den, som i likhet med jorden
är en icke själflysande kropp och lyser endast med
reflekteradt solljus, vid sin rörelse kring jorden
kommer att vända än den ljusa halfvan
(fullmåne), än den mörka (nymåne) och än delvis
den ljusa och delvis den mörka till oss (se pl.,
fig. l, och Fas 2). Månens banplan sammanfaller
ej noga med jordbanans plan, utan gör med detta
en vinkel af ungefär 5° 9’. Därför händer det icke
vid alla omlopp, att de tre världskropparna solen,
jorden och månen komma noggrant i rät linje med
hvarandra. När detta likväl ibland sker, inträffa
förmörkelser, nämligen månförmörkelse, då jorden är
den mellanliggande kroppen och således dess skugga
faller på månen, och solförmörkelse, då månen är
den mellanliggande och dess skugga faller på jorden,
för hvars inbyggare därvid inom skuggans område solen
bortskymmes af månen (se Förmörkelser). - Beräkningar
öfver månens rörelse äro vida mer invecklade och
mödosamma samt erbjuda mycket större svårigheter än
räkningar öfver banrörelser i allmänhet. Det enklaste
fallet af banrörelse inträffar, då en materiell punkt
rör sig kring en annan, i hvilken en viss massa tänkes
samlad. Men finns en tredje närvarande, utöfvar denna
en attraktion på de båda andra och orsakar därigenom
en s. k. störing (perturbation) i rörelsen. Är då
den tredje kroppens massa jämförelsevis liten, så
blir, i synnerhet vid närvaron af andra gynnande
omständigheter, denna störing jämförelsevis liten
och äfven jämförelsevis lätt beräknad. Men vid månens
banrörelse kring jorden spelar hufvudsakligast solen
rollen af denna tredje störande kropp. Och då solens
massa är omkr. 330,000 gånger större än jordens och
månens tillhopa, blir skillnaden i dess attraktion
på jorden och på månen stor nog att frambringa
störingar (evektionen, variationen, årliga ekvationen
etc.) af betydligt belopp. Månens rörelseteori är
därför ock en bland de mest svårlösta uppgifterna
inom astronomien. Också ha under alla tider de
mest framstående forskare åt densamma egnat sina
krafter. De tre nämnda kropparnas inbördes attraktion
ger f. ö. upphof till flera anmärkningsvärda
företeelser. Bland dessa må nämnas den hafsvattnets
periodiska rörelse, som är känd under benämningen
"ebb och flod" och som består i en, företrädesvis
af månens (men äfven solens) olika attraktion på
olika närbelägna delar af jordkroppen förorsakad,
stor svallvåg i oceanen, hvilken våg, på grund af
jordens rotation, rör sig rundt om jorden. (Se Ebb och
flod.) Vidare har ock en analog inverkan af jorden
utöfvats på månen i de tider, när månens massa ännu
h. o. h. eller delvis var bildbar. Däraf förorsakades
det nu lätt iakttagna förhållandet, att månen har en
s. k. bunden rotation, d. v. s. månens rotationstid
är precis lika med omloppstiden i dess rörelse kring
jorden. Häraf följer, att månen ständigt vänder en
och samma sida emot jorden. Man märker nämligen
lätt, att vissa, äfven för blotta ögat synliga,
mörkare och ljusare fläckar på månskifvan ständigt
bibehålla samma läge, åtminstone i det allra närmaste
(se Libration). - Månens diameter är 3,480 km.,
eller 0,273 af jordens, hvarför dess volym är 49
gånger mindre än dennas. Massan är blott 1/81 af
jordmassan, och månens medeltäthet är således blott
0,6 af jordens. Månens medelafstånd från jordens
medelpunkt är 384,400 km., men det verkliga afståndet
kan variera omkr. 20,000 km. åt ömse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
