Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mälaren - Mälarhusen, by. Se Lifräddningsväsende, sp. 450 - Mälby, Mällby. Se Mellby - Mäll - Mällösa. Se Mellösa - Mälor - Mälsåker - Mältning - Mälzel [mältsel], Johann Nepomuk - Mänader, en stundom brukad form för menader (se d.o.) - Mängmaskin - Mängtråg - Mängäscha, en annan form för Mangascha (se d.o. och Menilek, sp.119 - Mänken. Se Flodillrar - Männikkökoski, fors i Pasvigsälf (se d.o.) - Människan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lågvattnet inträffar om sensommaren samt att
vintervattnet är relativt högt. I genomsnitt
förekommer dock en utpräglad vårflod så sent
som i maj, hvilket representerar likheten med de
nordsvenska vattendragen. Den årliga perioden har en
amplitud af endast 43 cm., under det att skillnaden
mellan högsta och lägsta vattenstånd under perioden
1825-1912 utgjorde 2,06 cm. Den årliga variationen är
alltså liten, jämförd med den absoluta. Detta tyder
på, att också längre perioder af betydande amplitud
förekomma. De viktigaste källorna rörande M:s flöden
äro: A. Erdmann, "Svenska vallens höjning" (1848),
N. Ericson, "Memorial ang. M:s flöden" (1851),
V. E. Lilienberg, "Om strömmarna i Stockholm"
(1891), F. L. Malmberg, "Iakttagelser öfver Mälarens
vattenstånd" (1894), "Medelvattenstånd i M. och i
Saltsjön" (1901) samt "Und. utlåtande öfver förslag
till reglering af M:s vattenstånd och upprensning af
dess farleder, afgifvet den 18 maj 1908" af Väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen. A. G.* A. Wallén.
Mälarhusen, by. Se Lifräddningsväsende,
sp. 450.
Mälarprovinsernas hypoteksförening. Se
Hypoteksförening, sp. 18.
Mälby, Mällby. Se Mellby.
Mäll, bot. namn på Chenopodium album.
Mällösa. Se Mellösa.
Mälor, geol., ortsbenämning för de sprickor, som i
lodrät riktning genomsätta ortocerkalken i Kinnekulle
(se Kinnekulle, sp. 123, fig. 2). E. E.
Mälsåker, gods på Selaön i Mälaren, Ytter-Selö
socken, Södermanlands län, utmärkt vackert beläget
vid Prästfjärden med utsikt öfver segelleden. Det
omfattar med underlydande 28 mtl med en areal af
2,760 har, hvaraf 914 har åker, tax. till 600,000
kr. (1911). Gården är mycket gammal. Genom gifte
kom godset i början af 1600-talet från kaggska
till soopska släkten, i början af 1700-talet
till gyllenstiernska släkten och grefliga
ätten Wachtmeister af M. samt genom grefvinnan
E. M. Wachtmeisters gifte med presidenten grefve
H. von Fersen till deras son, den bekante partimannen
riksrådet grefve F. A. von Fersen. 1853 såldes det
af hans sons måg grefve K. A. Gyldenstolpe till
presidenten F. Åkerman, och efter dennes död bytte
det flera gånger egare, innan det 1898 såldes till
den nuv. egaren ingenjören Å. Sjögren, af hvilken det
efter en föregående period af förfall åter bragts i
ypperligt skick. Sin glansperiod hade M. under släkten
von Fersens besittningstid, då slottet (se pl. XXII
till art. Byggnadskonst) fick den prakt och ståt, som
tillkommo ett högaristokratiskt gods. Det hade då en
rik och dyrbar porträttsamling, magnifika gobelänger
m. m. samt en mängd dyrbara möbler, af hvilka en
del återfinnes på Drottningholm. Hufvudpartiet af
slottet byggdes på 1660- och 1670-talen af Gustaf
Soop, hörnflyglarna och trappbyggnaden uppfördes
af grefve Karl Gyllenstierna. Slottet har vidsträckt
park och mycket stor trädgård.
Mältning, fröns groning (se t. ex. Gramineæ);
framställandet af malt (se d. o., Brännvinsbränning
och Öl).
Mälzel [mä’ltsel], Johann Nepomuk, tysk mekanisk
uppfinnare, f. 1772 i Regensburg, d. 1838 på
en resa vid Amerikas kust, egde jämte ett ovanligt
musiksinne en afgjord fallenhet för mekaniska
konstruktionsarbeten samt utbildade denna i Wien
(där han 1808 utnämndes till hofmekaniker), senare
äfven i London och Paris. Han uppfann panharmonikon
(1800, ett slags orkestrion), konstruerade flera
mekaniska automater och fick sitt namn fäst vid
uppfinningen af metronomen (se d. o.), en förbättring
af en taktmätare, som den tyske kantorn Stöckel 1796
hade konstruerat. Emellertid hade M. att tacka en
holländsk mekaniker Winkel för idén att anbringa den
flyttbara vikten på metronomen.
Mänader, en stundom brukad form för menader (se
d. o.).
Mängmaskin, föråldrad benämning på blandningsmaskin
för kemisk-tekniska ändamål.
Mängtråg, föråldrad benämning på blandningskar för
kemisk-tekniska ändamål.
Mängäscha, en annan form för Mangascha (se d. o. och
Menilek, sp. 119).
Mänken, zool. Se Flodillrar.
Männikkökoski, fors i Pasvigsälf (se d. o.).
Människan (Homo sapiens). 1. Biol. Äfven om hela
vår moderna naturåskådning är oförenlig med den
på tidigare bildningsskeden så vanliga åsikten,
att människan stode öfver och utanför djurriket,
och denna åsikt därför numera ej heller finner
någon anhängare bland de själfständigt arbetande och
tänkande naturforskarna, har dock rörande människans
så att säga intimare ställning bland sina medvarelser
länge rådt stor meningsskiljaktighet. Att aporna
till hela sin organisation likna oss mera än några
andra djur, är en gammal lärdom, åt hvilken redan
Linné förlänade uttryck, då han i sitt "Systema
naturæ" förde människan till samma däggdjursordning
(Primates, "herrdjuren") som aporna. Till Linné har
i detta afseende Huxley slutit sig, medan däremot
äldre biologer, såsom Cuvier och Owen, upprättat
en särskild ordning, Bimana ("de tvåhändte"), för
människan. Som på senare tider ojäfaktiga historiska
(d. v. s. geologiska) vittnesbörd om det genetiska
sambandet mellan människan och aporna (se nedan)
erhållits, har Linnés klassifikation, såsom varande
mest adekvat, blifvit tämligen allmänt antagen. Men
med en sådan inregistrering i ett gifvet system är
naturligtvis ej mycket vunnet beträffande förståendet
af det genealogiska sambandet mellan människan och
de henne närstående lifsformerna. Uppgiften blir
således att närmare undersöka de väsentligaste af de
kroppsegenskaper, hvilka göra människan till människa,
och jämföra dem med förhållandena hos aporna.
Af alla människans kroppsliga egenskaper är den
upprätta gången, som möjliggöres af arbetsfördelningen
mellan armar och ben, ej blott en af de mest specifikt
mänskliga, utan säkerligen ock den, som gaf den
första impulsen till människoblifvandet. Det är
bland alla ryggradsdjur endast hos människan, som den
främre extremiteten h. o. h. befriats från bestyret
med ställflyttningen och sålunda kunnat anpassa sig
till en annan funktion, utbilda sig till att vara
uteslutande gripverktyg. Härmed var dess användning
för högre funktioner förberedd: den började med att
"handhafva" föremål - urspr, väl i närings-, försvars-
och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
