Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Människan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
födelsen bli föremål för ett omnämnande. (Om det
embryonala skedet se f. ö. Foster.)
Då barnet födes till världen, eger det
ännu ett organiskt sammanhang med modern i
nafvelsträngen. Genom förmedling af denna
har under embryonallifvet respirationen,
d. v. s. förbränningsprocesserna, och nutritionen,
d. v. s. näringen inom fosterkroppen, kunnat försiggå
på bekostnad af moderns blod. Barnet har ännu varit
endast ett bihang till moderns kropp. Vid födelsen
afklippes emellertid detta barnets organiska
sammanhang med modern. En syrehunger inställer
sig till följd häraf hos barnet, hvilken inom
det centrala nervsystemet försätter andningens
reflexmekanism i verksamhet, och lungorna börja
fylla sin fysiologiska uppgift. Äfvenså inställa sig
hunger- och törstkänsla – brist på föda och vatten
–, hvilka inom det centrala nervsystemet sätta de
reflexmekanismer i verksamhet, som ha till ändamål
tillfredsställandet af dessa drifter. Med födelsen
förvärfvar således barnet två egenskaper, som legat
latenta (dolda) under fosterlifvet, nämligen förmåga
att själf andas samt förmågan att själf upptaga och
tillgodogöra sig näring. Härmed är början gjord till
människans fortskridande utbildning till en fritt
lefvande individ. En tid framåt efter födelsen är
barnet dock allenast en vegeterande varelse. Det
andas, och då hunger och törst äro tillfredsställda,
sofver det en drömlös sömn. Hela den del af det
centrala nervsystemet, som utgör centrum för det
vegetativa lifvet, nämligen framför allt ryggmärgen
och förlängda märgen samt fyrhögarna (se d. o.), är
redan vid födelsen utvecklad och funktionsduglig. Men
storhjärnan, som bildar centrum för människans
föreställningar och viljeyttringar, har ännu ej nått
den mognad, att den kan gripa in i nervfunktionernas
verksamhet. Barnets rörelser med armar och ben äro
famlande och ändamålslösa, och ögonen sakna förmåga
af koordination och association. T. o. m. de rätt
komplicerade och ändamålsenliga rörelsefenomen, som
framträda i läpparnas och kindernas muskler och i
tungan, då barnet diar, äro omedvetna reflexrörelser
för hungerns och törstens tillfredsställande. Barnet
diar, om dess läppar sluta sig kring ett finger
eller en napp, lika så energiskt, som när de omfatta
moderns bröstvårta. Under de första dagarna saknar
barnet syn i egentlig bemärkelse. Till en början
urskiljer det nämligen endast ljus och mörker, och
detta blott om en större del af synfältet belyses
eller beskuggas. Hörseln är så ofullständig, att
man praktiskt taget kan beteckna det nyfödda barnet
som nästan döft. Beröringssinnet är svagt under de
första lefnadstimmarna, och temperatursinne kan ej
konstateras. För smärtsamma ingrepp, som träffa endast
få hudnerver, visar sig den nyfödde okänslig. Däremot
äro smak- och luktsinnena väl utbildade, – ett
förhållande af största intresse, då man erfar, att
dessa sinnen äro de utvecklingshistoriskt allra
äldsta och äfven hänföra sig till grundbetingelserna
för det vegetativa lifvets bestånd. Därnäst komma
i utvecklingshistorisk följd synsinnet och därefter
hörselsinnet; och denna kronologiska ordning följer
dessa sinnens utveckling äfven hos barnet. Då
barnet oroas, antingen utifrån eller genom sitt eget
driftlif, vaknar det och skriker. – Anmärkningsvärd
är äfven barnets
allmänna yttre form under detta första skede
efter födelsen. Det nyfödda barnet, som väger
omkr. 3,500 gr. och har en längd af ungefär 50 cm.,
företer ett påfallande relativt stort hufvud (jfr
fig. 10). Hela kroppslängden motsvarar nämligen ej
mer än 4 hufvudhöjder. Armar och ben äro lika långa
ooh motsvara 1 1/2 hufvudhöjd. Fötterna ha ej ännu
inställt och format sig för sin blifvande uppgift
som den upprätta kroppens stödjeytor, utan förete
en form och en ställning, som påminna om apornas
fötter för klättring (stortån med stor själfständig
rörelseförmåga och fotsulan vettande inåt i stället
för nedåt, klumpfotställning; jfr fig. 10). Barnet
är ännu oförmöget att stå och gå. Det saknar ännu
utbildade tänder och näres genom att suga moderns
mjölk. Käkarna äro därför också svagt utbildade, i
följd hvaraf ansiktet är påfallande lågt i förhållande
till den del af hufvudet, som härbärgerar hjärnan. –
Det skelett, som barnet eger vid födelsen, är
jämförelsevis föga kalkhaltigt och företer i öfrigt
en inre organisation, som endast i mindre grad
förlänar detsamma stadga och fasthet. Kalottens ben
i kraniet äro ännu ej sammanfogade med sömmar, utan
mellan dem förefinnas luckor, utfyllda af bindväf
(fontaneller). Denna eftergifliga kranievägg är af
stort värde vid förlossningen,
då hufvudet skall passera förlossningskanalen, samt
möjliggör en snabb tillväxt af den innanför liggande
hjärnan. Fosterskelettets klena utbildning är betingad
däraf, att det utvecklats under det ännu jämförelsevis
svaga inflytande, som muskulaturen kunnat utöfva på
skelettets danande. Efter födelsen och fram i tiden
t. o. m. det tredje året upplöses emellertid detta
skelett och ersattes i mån af sin nedsmältning af den
definitiva skelettväfnaden, som erhåller den fasta
organisation, som det numera verksamma muskelspelet
kräfver af kroppens benstomme.
 |
| Fig. 10. Barn i andra lefnadsveckan. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
