Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 19. Mykenai - Norrpada / 265-266 (1913) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Människan

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

egenskaper skulle stå t. o. m. ännu lägre än
homo primigenius. Man har häraf sökt draga den
slutsatsen, att ur-australier och den europeiska
urmänniskan oberoende af hvarandra framgått ur en
gemensam (obekant) stamform. Att ur-australiern
har bevarat så många primitiva egenskaper, skulle
bero därpå, att densamma vid tiden för de nuvarande
människorasernas uppkomst blifvit isolerad på den
australiska kontinenten och på den grund kvarstannat
på väsentligen samma utbildningsgrad, som den då
innehade. Enligt återigen en annan hypotes skulle de
nu lefvande människorna ha framgått ur dvärgraser.

Företer sålunda vår kunskap om de äldsta människorna
ännu stora luckor och är till följd däraf arten af
deras utvecklingsgång ännu föremål för diskussion,
så ger oss dock det material af säkert konstaterade
fakta, öfver hvilket vi redan nu förfoga, full
rättighet till det påståendet, att geologien aflägger
ett med biologien fullkomligt samstämmande vittnesmål,
hvilket kan formuleras sålunda: människosläktet har
ingalunda under alla tider varit detsamma, det har
utvecklats ur en lägre form, som uppvisade flera drag,
gemensamma med de högsta djuren, de människolika
aporna.

Medan rörande de i det föregående omtalade fossila
resternas mänskliga natur ej råder det ringaste
tvifvel, har man påträffat några andra, af hvilka
två endast med en viss reservation kunna uppfattas
såsom tillhörande släktet homo, medan ett tredje
fynd säkerligen ej kan räknas dit. Alla äro de
dock af största betydelse för vår uppfattning af
människoblifvandet. 1907 uppgräfdes vid byn Mauer i
närheten af Heidelberg en underkäk (fig. 24 och 25),
hvars innehafvare benämndes homo heidelbergensis
(Heidelbergmänniskan).

Fig. 24–25. Underkäk af homo heidelbergensis, sedd från sidan (öfre fig.) och uppifrån.

Den fauna,
som anträffats i samma lager som den ifrågavarande
underkäken, tillåter oss att bestämma dess ålder till
äldsta kvartär eller yngsta pliocen; således är denna
käk betydligt äldre än alla hittills
anträffade fossila människor, hvilkas geologiska
ålder kunnat med säkerhet fastställas. Och med den
högre åldern står ifrågavarande skelettdels anatomiska
egenskaper i samklang. Den förenar två egenskaper, som
till en viss grad synas svära mot hvarandra, nämligen
å ena sidan den haklösa, plumpa, i alla dimensioner
stora käken – egenskaper, som ge densamma en afgjordt
aplik prägel – å andra sidan ett tandsystem, som
i alla väsentliga delar öfverensstämmer med den
nutida människans; tänderna äro visserligen större
än européernas, men öfverträffas af australiernas;
pulpahålorna äro dock större än hos nutida
människor. Käkens upptäckare (Schoetensack)
säger om densamma: "Heidelbergmänniskans
underkäk lär oss känna det urtillstånd, som
tillkom människans och de människolika apornas
gemensamma förfäder". Den märkliga disharmoni,
som råder mellan tänder och käk (käkarna äro mycket
för stora för tänderna), torde emellertid snarare
inbjuda till följande antagande. Som tandsystemet
är det, som urspr. bestämmer käkens form och
storlek samt tuggmuskulaturens beskaffenhet, och då
Heidelbergmänniskan eger ett mänskligt tandsystem, men
en väsentligen aplik käk, skulle alltså denna varelse
kunna representera en öfvergångsform, hos hvilken
tänderna redan förvärfvat mänskliga egenskaper,
medan käken ännu kvarstod på ett lägre, ett aplikt,
skede. I förbigående må här omnämnas två vid Taubach
(i Sachsen-Weimar) funna kindtänder, som kanske äro
af samma geologiska ålder som Heidelbergmänniskan och
rörande hvilka det ännu torde vara oafgjordt, huruvida
de tillhört en människa eller en människolik apa.

Fig. 26–27. Pithecanthropus-skallen sedd från sidan och uppifrån.

Bland alla fynd, belysande människans urhistoria,
är ett af de märkligaste den 1894 af E. Dubois (se
d. o.) offentliggjorda upptäckten af Pithecanthropus
erectus, den upprättgående apmänniskan. Detta fynd,
som består af ett hjärnskålstak,
ett stycke af underkäken, ett lårben och
tre kindtänder, gjordes nära landtgården Trinil
på Java; å samma lokal anträffades ett stort antal
däggdjursarter, som alla äro utdöda. Medan

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>