Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 19. Mykenai - Norrpada / 267-268 (1913) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Människan

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Dubois anser, att de ifrågavarande jordlagren tillhöra
pliocenformationen, ha nyare undersökare velat
förlägga dem till äldsta kvartärformationen. Granska
vi det, som är utmärkande för hjärnskålstaket
(fig. 26 och 27), kunna vi med tillhjälp af de förut
meddelade bilderna (fig. 20) öfvertyga oss
om, att ingen känd människoart har en så låg skalle
som Javavarelsen: medan hos den moderna människan
kalotthöjden (se ofvan) ej sjunker under 52 och
hos urmänniskan är 40–44, är motsvarande värde hos
Pithecanthropus 34,2, alltså ungefär detsamma som
hos schimpansen; alla andra apor stå däremot lägre.
Äfven med afseende på pannans och ögonbrynsbågarnas
beskaffenhet öfverensstämmer Pithecanthropus
bättre med aporna än med människorna, medan den
med afseende på nackbenets lutning närmar sig
de senare. Detsamma gäller beträffande skallens
rymdinnehåll: detta uppgår till 850–900 kbcm., medan
detta mått hos den största af alla lefvande apor,
gorillan, ej öfverstiger 600; visserligen utgör
sagda rymdinnehåll hos européerna 1,480–1,550
och hos urmänniskan omkr. 1,230, dock har bland
de lägsta, mindre människoraserna anträffats
hjärnskålar, hvilkas rymdinnehåll ej öfverstiger
930 kbcm. Som man beräknat, att Pithecanthropus
skulle ha uppnått åtminstone den kroppsstorlek, som
uppgetts för urmänniskan (155–160 cm.), så skulle
således den förre, utan att ha höjt sig till det för
människan utmärkande förhållandet mellan kroppsvolym
och hjärna, dock i denna punkt stå öfver alla andra
däggdjur (jämför ofvan om den relativa hjärnvikten).
Lårbenet (fig. 28 och 29), som har
samma längd som hos en medelstor
europé, skiljer sig från människans
genom smärre olikheter. I sin öfre ända
har lårbenet starka utväxter, hvilka
äro af sjuklig natur. Det öfvervägande
antalet forskare, som undersökt detta
lårben, är ense om, att dess egare
alldeles som människan haft en upprätt
ställning. – Vid försöken att värdesätta
Pithecanthropusfyndet ha nästan
alla tänkbara meningar förfäktats.
Medan somliga förklara densamma för en
mäniska – visserligen en mycket aplik sådan –, anse andra
den för en apa – visserligen den mest människolika
af alla hittills kända apor.

Fig. 28–29. Lårbenet af Pithecanthropus t. v. yttre sidan, t. h. främre sidan.

Återigen andra sluta
sig mer eller mindre oförbehållsamt till Dubois’
uppfattning, att här föreligger en verklig mellanform
mellan människa och apa. – Nyligen ha i samma lager,
i hvilka Pithecanthropus upptäckts, anträffats två
tänder, den ena af någon människolik apa, den andra
af människa. Visserligen har genom detta fynd det af
Dubois gjorda antagandet, att, enär ej andra rester
af liknande Primates funnits i de ifrågavarande
aflagringarna, skalle och lårben måste tillhöra samma
individ, blifvit satt i tvifvel. Men äfven om skalle
och lårben ej skulle tillhöra samma individ, kan man
utan tvekan påstå,
att bäraren af denna skalle icke förty gjorde skäl
för artnamnet, "den upprättgående". Detta framgår ej
blott af nackbenets beskaffenhet, utan ock af den
omständigheten, att lika stora eller något mindre
däggdjurs skallar, hvilkas innehafvare ej ha en
upprätt kroppsställning, alltid äro försedda med
en nackkam, framkallad af nackmusklerna, således en
bildning, som Pithecanthropus fullständigt saknar. –
Att afgöra frågan, huruvida Pithecanthropus direkt
ingår i människans stamled eller ej, därtill räcka
de fakta ej till, som i närvarande ögonblick stå oss
till buds. Men ur anatomisk synpunkt realiserar han
en sådan mellanform mellan människa och apa, som man
på jämförande anatomisk väg redan för länge sedan
konstruerat; denna varelse har således förutsagts,
långt innan den upptäcktes. I det föregående är
påpekadt, att med afseende på kraniets byggnad
urmänniskan intar en förmedlande ställning mellan
modern människa och människolik apa; Pithecanthropus
åter intar en mellanställning snarast mellan
urmänniska och människolik apa. Men betydelsefullare
är följande omständighet. Ofvan (sp. 242–243) har
betonats, att alla nu lefvande apor skilja sig från
människan därigenom, att hos dem ej någon sträng
arbetsfördelning mellan de främre och bakre lemmarna
inträdt; vi funno vidare, huru alla kända fakta tvinga
till det antagandet, att vid människoblifvandet sagda
arbetsfördelning utgjort det första momentet och att
som dennas verkan måste anses hjärnans öfverlägsna
utbildning. Det är gifvetvis ur denna synpunkt Dubois’
upptäckt får sin kardinala betydelse: Pithecanthropus
har erhållit människans upprätta kroppsställning, utan
att ännu ha förvärfvat hennes höga hjärnbildning,
hennes intelligens.

Ur den nästan oöfverskådliga litteraturen rörande
människans naturalhistoria må här framhållas följande
nyare arbeten: G. Adlerz, "Om människans ursprung"
(4:e uppl. 1909), G. Backman, "Människans förhistoria,
I. Den äldsta stenåldern" (1911), W. Branca,
"Der stand unserer kenntnisse vom fossilen
menschen" (1910), E. Dubois, "Pithecanthropus
erectus, eine menschenähnliche übergangsform
aus Java" (1894), W. L. Duckworth, "Morphology
and anthropology" (1904) och "Prehistoric man"
(1912), J. Fraipont och M. Lohest, "La race humaine
de Néandertal ou de Canstadt en Belgique" (1887),
K. Gorjanović-Kramberger, "Der paläolithische
mensch und seine zeitgenossen aus dem diluvium von
Krapina in Kroatien" (1901–02) och "Der diluviale
mensch von Krapina" (1906), O. Hertwig, "Die
elemente der entwicklungslehre des menschen und
der wirbeltiere" (3:e uppl. 1907), E. Hæckel,
"Über unsere gegenwärtige kenntnis vom ursprung
des menschen" (1898), H. Klaatsch, "Entstehung und
entwicklung des menschengeschlechts" (1902) och "Die
neuesten ergebnisse der palaeontologie des menschen"
(1909), I. H. F. Kohlbrugge, "Die morphologische
abstammung des menschen" (1908), W. Leche, "Människan,
hennes uppkomst och utveckling" (2:a uppl. 1909),
J. Ranke, "Der mensch" (2 bd, 1909), O. Schoetensack,
"Der unterkiefer des homo heidelbergensis aus den
sanden von Mauer bei Heidelberg" (1908), G. Schwalbe,
"Studien über Pithecanthropus erectus" (1890),

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>