- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 19. Mykenai - Norrpada /
279-280

(1913) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Märg - Märgel - Märgelgraf. Se Märgeltag - Märgeljord. Se Jordarter - Märgelskiffer. Se Kalklerskiffer och Lerskiffer - Märgeltag - Märgkrona, bot. - Märgkräfta (Medullär kräfta), med. Se Kärfta, sp. 143, och Magsjukdomar, sp. 518 - Märgling

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

åstadkomma färgförändringen och genom storlek och mängd
förtränga de blodceller, som uppfylla bindväfvens
maskor. Den gula märgen påträffar man hos utvecklade
individer i extremiteternas rörformiga ben. - Den
röda benmärgen utgör i själfva verket ett lifsviktigt
organsystem, i det att den under det fullt utvecklade
tillståndet bildar den förnämsta härden för röda
blodkroppars regeneration.

2. Bot., den innersta, i midten befintliga
delen af en stam. Denna centrala del är bildad
af grundväfnad, vanligen bestående af tunnväggiga
parenkymceller. Härigenom är märgen alltid af lösare
byggnad eller mindre hårdhet än den omgifvande veden,
som till stor del är bildad af prosenkymceller
med förtjockade väggar. Ofta nog har märgen olika
färg i jämförelse med veden; vanligen är färgen
hvitaktig. Med märgkrona förstås kärlsträngarnas
äldsta vedelement, som gränsa omedelbart till märgen
och med sina spetsar ofta inskjuta i denna. En del
stammar har en mycket tjock märg, såsom fläderbusken
och Tetrapanax papyrifer (Fatsia papyrifera),
som lämnar råämnet till det bekanta kinesiska
"rispapperet". I andra fall kan märgen resorberas
och alldeles försvinna, så att i stammens midt finnes
i st. f. märg en centralt löpande kanal, t. ex. hos
umbellaterna. Hos de s. k. "sagopalmerna" är märgen
mycket grof och stärkelserik. Jfr Märgstrålar.
1. E. Hgn. 2. O. T. S. (G. L-m.)

Märgel (lat. marga), geol., i rent petrografisk
bemärkelse hvarje genom närvaro af större eller mindre
mängd kolsyrad kalk (och kolsyrad talk) karakteriserad
berg- eller jordart, som i öfrigt hufvudsakligen
utgöres af lerbeståndsdelar. Så t. ex. benämnes
en kalksten eller dolomit märgel, då lerhalten
uppgår till 20-60 proc. Till texturen kan märgeln
vara såväl tät som jordartad. Alltefter rikligare
närvaro af den ena eller den andra beståndsdelen
eller föroreningen kallas bergarten kalkmärgel (med
högst 25 proc. lera), dolomitmärgel (med öfvervägande
dolomithalt), lermärgel (ända till 80 proc. lerhalt),
sandmärgel o. s. v. Lager af märgel finnas inom de
flesta geologiska lagersystem eller formationer i
många länder. I Sverige är sådan känd från silur-,
trias-, rät-, lias-, krit- och kvartärsystemen. -
I vidsträcktare och agronomisk bemärkelse, inom
Sverige den vanligaste, förstås under benämningen
märgel hvarje jordart (och bergart), som innehåller
kolsyrad kalk (och talk) i sådan grad (från några
få ända till 30 proc. och mera), att den kan få
användning som jordförbättringsmedel på kalkfattig
åkerjord (se Märgling). Inom Sverige vanligast är den
senglaciala hvarfviga märgeln, ishafsmärgel, äfvensom
moränmärgel 1. kalkhaltig moränlera. Ishafsmärgeln,
som är stenfri, förekommer med ganska stor utbredning
inom flertalet af södra och mellersta Sveriges
provinser; moränmärgeln, grus- och stenblandad, är
hittills mest känd och använd inom Skåne, men finns
äfven i Roslagen, Småland, Östergötland o. s. v. Båda
kunna föras under benämningen lermärgel. I Skåne
och på några andra ställen finnes en kalkhaltig sand
(glacialsand och diluvialsand), sandmärgel, En till
kritsystemet hörande glaukonitförande, kalkrik bergart
samt flerstädes hopade massor af söndergrusad kritkalk
ha i Skåne och
Halland användts som jordförbättringsmedel under namn
af kalkmärgel eller kritmärgel. Materialet i de bankar
eller aflagringar af hela och söndergrusade skal af
snäckor och musslor, som inom de flesta af Sveriges
landskap här och där finnas hopade å platser,
som förr utgjort strandsluttningar, ej sällan
högt öfver nuvarande hafsnivå, benämnes vanligen
skalgrus och snäckmärgel, och det senare namnet
ges ej sällan äfven åt snäckförande kalkgyttja. -
Ett enkelt sätt att utröna, huruvida en jordart
innehåller kolsyrad kalk, är att begjuta den med
några droppar utspädd saltsyra; denna syra utdrifver
den vid kalken bundna kolsyran, som bortgår under
"fräsning", svagare eller starkare alltefter mindre
eller större kalkhalt. - I åtskilliga bland Sveriges
Geologiska undersöknings kartbladsbeskrifningar
och andra publikationer finnas redogörelser för
utbredningen och tillgodogörandet af de olika slagen
märgel. Se särskildt Ser. Ba, N:o 5, "Kalkstens-
och märgelförekomsters utbredning i Sverige", 1898.
E. E.

Märgelgraf. Se Märgeltag.

Märgeljord. Se Jordarter.

Märgelskiffer. Se Kalklerskiffer och Lerskiffer.

illustration placeholder

Märgeltag (Märgelgraf), plats, där genom gräfning
eller schaktning märgel blottats och upptages för
användande till jordbruksbehof. Märgeltag anläggas
dels i backsluttningar, dit märgeln höjer sig, dels
på jämn mark. De göras 5, 10
eller flera fot djupa alltefter behofvet och
tillgången på märgel samt djupet, på hvilket denna
träffas. Märgeln är nämligen i de flesta fall betäckt
af icke kalkhaltiga jordarter, af flera eller färre
fots mäktighet, hvilka först måste genomgräfvas. På
jämn mark, såsom i Skåne merendels är fallet,
göras märgeltagen fyrkantiga eller aflånga,,
med långsluttande uppkörsväg, ungefär så, som
fig. anger. Sedan jordens kalkning nu i allmänhet
sker billigare med kalk än medelst märgel, ha
märgelgrafvarna i allmänhet lämnats obegagnade och
vattenfyllts, så att de bilda små dammar och lämna
mångenstädes ett bra kräftfiske, E. E. H. J. Dft.

Märgkrona, bot. Se Märg.

Märgkräfta (Medullär kräfta), med. Se Kräfta,
sp. 143, och Magsjukdomar, sp. 518.

Märgling, landtbr., kallas förfarandet att på åkerfält
utköra och kringsprida märgel (se d. o.) i afsikt
att därigenom förbättra åkerjordens beskaffenhet
och höja dess växtkraft. Märgel i allmänhet verkar
till följd af sin kalkhalt att påskynda de i jorden
förefintliga mineralämnenas vittring och befordra
bakterielifvet i jorden och därmed de förmultnande
växtämnenas sönderdelning samt bidrager till
ökande af jordens absorptionsförmåga. Däremot är
antagandet, att märglingen riktar jorden på andra
växtnäringsämnen, särskildt fosforsyra och kali,
riktigt endast i det fall, att märgeln är rikare på
dessa ämnen än den åkerjord, i hvilken den inblandas,
hvilket gäller hufvudsakligen i afseende på torf-,
mull- och mager sandjord,


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:42:32 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbs/0168.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free