- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 19. Mykenai - Norrpada /
285-286

(1913) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mässa

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

försvann, det liturgiska nattvardsoffret. Våra svenska
reformatorer använde ordet endast med en viss
reservation och talade hellre om nattvarden. I svenska
handboken upptogs den traditionella benämningen
af söndagens hufvudgudstjänst som högmässa först
1693. I rak strid med katolskt språkbruk talar man hos
oss om högmässa, oberoende af, om nattvard firas eller
icke. - Tidigt och först i Österlandet utvecklade
sig en fixerad liturgi, ehuru utvecklingen ingalunda
var enhetlig. Det fanns syrisk, egyptisk, persisk
och bysantinsk ritus. Synnerligen viktiga dokument
från äldre tider återfinnas i de s. k. apostoliska
konstitutionerna. Enligt traditionen skola
Basileios den store och Chrysostomos ha uppträdt som
liturgiska reformatorer. De inom den grekisk-katolska,
ortodoxa, kyrkan segrande och där ännu använda bägge
bysantinska liturgierna, uppkallade efter Basileios
och Chrysostomos, äro i sin nuvarande form ej att
betrakta som dessa mäns verk. Gudstjänsten gestaltar
sig här till en dramatisk-symbolisk framställning af
frälsningshistorien, hvarvid församlingen förhåller
sig passiv. Symboliken är för den oinvigde merendels
obegriplig, utförandet stundom praktfullt, predikan
är helt undanträngd. - För den västerländska katolska
gudstjänsten, där det prästerliga mässoffret alltsedan
Gregorius den store helt dominerar och ur hvilken
predikan försvann, existerade en tid framåt flera
olika riter, den afrikanska, den ambrosianska
(i Milano), den gallikanska, den mozarabiska
1. spanska, den keltiska och angelsaxiska och
slutligen den romerska. Den sistnämnda undantränger
nästan fullständigt alla andra, särskildt genom
Bonifatius’ och karolingernas åtgärder. För
kännedomen om den äldre romerska mässans utgestaltning
äro de tre s. k. sakramentarierna (Leonianum,
Gelasianum, Gregorianum) af den allra största
betydelse. Full likformighet med undanträngande af
alla provinsiella egendomligheter nåddes icke under
hela medeltiden. Först genom Urban VIII år 1634 erhöll
Missale romanum (se Missale) sin nuvarande,
öfverallt (dock ej i Milano) genomförda form. -
Förloppet af mässan, den prästerliga offerhandlingen,
som för folkets räkning utföres af präst och
ministrant[er] - också det latinska språket lägger
hinder i vägen för församlingens aktiva deltagande -
är i hufvudsak följande. Förberedelseakten upptages
af växelsång mellan präst och ministrant[er] samt
syndabekännelse (confiteor). Det är här icke fråga om
någon församlingens syndabekännelse. Därefter komma
1) introitusafdelningen med introitus (antifonier,
psalmus, gloria patri), det niofaldiga kyrie,
gloria in exceisis med laudamusj kollekt, epistel,
graduale med halleluja eller tractus (i vissa mässor
följa sekvenser på halleluja), evangeliet med laus
tibi, Christe, samt den nicenska trosbekännelsen
(i Rom infördes trosbekännelsen först 1014), 2)
offertorium, nattvardselementens tillrustning
och böner öfver dem. Med prefationen (sursum
corda etc.), sanctus, hosianna och benedictus sker
öfvergången till 3) canon missæ, mässans förnämsta
del, upptagande först förböner för de lefvande och
åminnelse af helgonen. Därpå följer den secrete lästa,
instiftelseorden innehållande konsekrationsbönen qui
pridie, under hvilken brödets och vinets förvandling
tänkes försiggå. De konsekrerade
elementen upplyftas (elevatio) för att tillbedjas
(adoratio). På konsekrationen följa flera böner,
hvaribland förböner för de döde. 4) Själfva
kommunionakten (församlingens deltagande ej
nödvändigt, men väl prästens själfkommunion)
föregås af pater noster, pax Domini, agnus dei
jämte några böner och efterföljes af ytterligare
böner samt läsning af Joh. 1: l-14. Deo gratias
och en antifoni afsluta akten. - Efter de kyrkliga
tiderna indelas mässorna i 1) mässor på kyrkoårets
sön-och helgdagar (missæ de tempore), 2) mässor
på helgondagar (missæ de sanctis), 3) mässor af
särskilda anledningar (för någon kyrklig angelägenhets
skull eller för privatpersoner, missæ votivæ), 4)
requiemmässor för de aflidne, själa- 1. dödsmässor
(missæ pro defunctis). Efter högtidligheten indelas
mässorna i allmänna (missæ publicæ) och enskilda
1. stilla mässor (missæ privatæ). För de senare
är församlingens närvaro ej erforderlig. Endast en
ministrant, ofta en lekman, användes. Till de stilla
mässorna höra missæ votivæ. Om missæ pro defunctis
lästes CH gång årligen för samma person, kallades
de i Sverige "årsmot", "årsmässor", "anniversarier"
(se Anniversarium). - I de evangeliska
gudstjänstordningarna, såsom den svenska, finnas
flera element, som bibehållits från den katolska
mässan, såsom högmässogudstjänstens förra del i
stort sedt. Predikan, församlingssången och den
ändrade uppfattningen af nattvarden ge emellertid åt
gudstjänsten en helt annan relief.

2. Den musikaliska delen af den katolska
mässan, eller de körstycken, som, med namn efter
begynnelseorden, sjungas mellan ceremoniens
olika afdelningar, nämligen kyrie och gloria efter
introitus, credo efter evangelium, sanctus och
benedictus efter præfatio, agnus Dei före själfva
kommunionakten. Något olika är själamässan (se
Requiem). Musiken under den kyrkliga mässans förlopp
består af prästens intonationer, subdiakonens
och diakonens reciteringar samt körens sånger.
Urspr. sjöngos mässans körsånger unisont efter gamla
gregorianska melodier; men med den på 1300- och
1400-talen uppblomstrande flerstämmiga musiken
och prakten af den katolska gudstjänsten fingo de en
mera konstnärlig gestalt, som småningom gick till
förkonstling och frambragte Palestrinas reaktion.
En ersättning för den förlorade konstrikheten sökte
man dels i en mångdubblad flerstämmighet, med ända
till 24-stämmiga mässor (Bernabei) och ännu mera,
dels i medverkan af instrumentalmusiken (Gabrieli).
Bland senare kompositörer af berömda mässor må
nämnas Seb. Bach, Beethoven, Cherubini, Schubert,
Schumann, Rossini, Hauptmann, Grell, Richter,
Becker, Kiel, Liszt och August Söderman. Det var
först i slutet af 1700-talet och i protestantiska
länder, som mässmusiken afskildes från de heliga
ceremonierna för att tjäna till konsertbruk.

3. Enär mycket folk plägade tillströmma
vid de stora kyrkofesterna till helgonens ära
(helgonmässorna), hölls vid dessa tillfällen i
städerna äfven marknad, och sålunda kom ordet
messe i Tyskland (liksom de motsvarande it.
fiera, fr. foire, eng. fair] att jämväl betyda
"stormarknad", hvilken bemärkelse ordet "mässa" äfven
fick och länge behöll i Sverige (t. ex. Hindersmässan,
d. v. s.


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:43:27 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbs/0171.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free