Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
N är den fjortonde bokstafven i det vanliga
europeisk-latinska alfabetet. Det fornsemitiska
(moabitiska) tecknet är / . Denna form upptogs
oförändrad af grekerna, dock efter deras skrifts
allmänna art vanligen vänd åt höger: /, och lika
ofta med neddragen vinkel: N (joniskt och senare
allmänt grekiskt). Genom att uti den förra, särskildt
i kursivskrift vanliga, typen den vänstra stafven
bortföll, uppkom i medeltidens minuskelskrift V
(redan på 800-talet, vanlig fr. o. m. 1100-talet). Den
slaviska formen N (ryskt H) har sin förebild i en
annan minuskel. Etruskiska och oskiska inskrifter uti
Italien förete |, jämte den forngrekiska formen. I
latinska inskrifter växla |/I och N; i handskrifter
visar sig af dessa endast den senare formen, men
därjämte former med horisontalt bindestreck upptill,
nedtill eller på midten. Fr. o. m. 500-talet finnes n,
som till formen sammanfaller med vårt "lilla" n och
ger upphof åt frakturens N och n. Både i grekisk och
latinsk skrift och senare äfven i andra språk ersattes
n-tecknet (liksom m-tecknet) ofta af ett tvärstreck
bredvid eller öfver föregående bokstaf, t. ex. avr?~
= avrov, n? = non, hene = henne. I den äldsta nordiska
runraden intar -/ (eller /), som utgår från det ofvan
nämnda grek. / genom de båda stafvarnas
sammanslagning till en, det 10:e rummet. I den
yngre runraden har / 2:a rummet i Hagals ätt och
är alltså den 8:e i ordningen. - N (n) betecknar
utom n-ljud äfven "äng"-ljud, näml. före k och g
(t. ex. tänka, singularis), och betecknar jämte g
i digrafen ng samma "äng"-ljud i andra ställningar
(t. ex. i svänga, längd). Det utmärker i franskan,
att föregående vokal är nasalerad (etymologiserande
beteckning). Bokstafven heter i hebr. nun, i grek. ny,
i nyare språk änn; runan kallades nauð.
Det vanliga n-ljudet är dels, såsom i sv. nu,
en tonande nasooral dorso-gingival media, dels,
såsom i sv. sand, en tonande nasal dorso-gingival
resonant. Det bildas sålunda därigenom, att
talströmmen först i struphufvudet genom röstbandens
vibrationer blir tonande och därefter passerar genom
svalget och näsan, under det att vägen genom
munnen är stängd genom tungan, som med sidorna sluter
till öfre kindtänderna och med spetsens yta stöder
mot baksidan af öfre framtänderna för att slutligen
i nu lossas, under det att den däremot i sand
förblir orörlig, tills d bildas. Den i struphufvudet
frambragta grundtonen förändras genom resonans af
de egentoner, som tillhöra dels näskanalerna, dels
den del af munhålan, som befinner sig bakom tänderna
instängd mellan gom och tunga. Från m skiljer sig
n väsentligen blott genom den olika platsen för
munkanalens afspärrning. Om tungspetsen tar stöd högre
upp mot tandlådorna, uppstår ett apikoalveolart eller
"halftjockt" n. En mellanställning mellan detta och
det vanliga n inta eng. och ty. n-ljud. Ett typiskt
alveolart n finnes däremot i nordiska språk och
ersätter i mellersta och öfre Sverige samt (delvis)
i Norge den äldre förbindelsen rn, i t. ex. barn,
garnera, gossarna, lef-verne, sommarn. I dylika
ord höres alltså icke något r-ljud, utan r,
som själf är alveolart, har vållat uppflyttning
af det följande n till samma läge, hvarefter det
bortfallit eller reducerats till en blott glidning. I
de skandinaviska landsdelar, som ha blott skorrande
r-ljud, finnes icke alveolart n. Emellertid finnes
i svenska folkmål dylikt n äfven oberoende af r,
i Ångermanland efter lång vokal, t. ex. svin,
kon. Riktas tungspetsen ännu högre, så att den tar
stöd mot gomtaket, uppkommer ett apiko-kakuminalt,
"tjockt", n. Detta ljud ersätter, till följd af en
sammanmältning af samma slag som vid rn, i svenska
och norska folkmål förbindelsen "tjockt" l + n, så
att t. ex. stol med tjockt l i best. formen ger ston
med kakuminalt n. Om tungan, under det spetsen stöder
mot tänderna, höjer sig med ryggen bakom spetsen
(tillnärmelsevis uti i-läge), så att den med sin öfre
yta tangerar tandlådorna, uppkommer ett "muljeradt"
eller dorso-alveolart n, som t. ex. i it. campagna,
sp. español, port. Minho, ung. Arány. Detta
ljud förekommer äfven i skandinaviska folkmål,
t. ex. i Österbotten och Härjedalen (spinne,
fann). Slaviskt (ry., po., serb.) muljeradt n är till
sin bildning ett mellanting mellan dorso-gingivalt
och dorso-alveolart: tungan höjes ej så mycket, att
den tangerar tandlådorna. Samtliga dessa n-ljud kunna
uttalas utan röstton, och man får då perspirerade n,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
