Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Namn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Romarnas namn voro ej sällan osammansatta och ofta hämtade
från lägre föreställningskretsar än grekernas:
Crassus betyder fet, Marcus hammare, Metellus
legoknekt, Naso stornäst, Porcius svinaherde, Sextus
den sjätte o. s. v. Dock uppkommo under kejsartiden
namn med vacker etisk betydelse. Äfven hos romarna
bar man urspr. endast ett namn, men tidigt kom
därtill ett andra, och från republikens införande
voro tre namn regeln, näml. förnamn (praenomen),
släkt-(ätt-)namn (nomen) och familjenamn (cognomen),
t. ex. Lucius Cornelius Scipio, Gajus Julius Caesar
(jfr Cognomen). Döttrarna nyttjade faderns ättnamn
med feminin ändelse (Cornelia, Livia, Tullia); var det
flera flickor, tillades major och minor (äldre, yngre)
eller prima, secunda, tertia l. tertulla, quartilla
o. s. v. Slafvarnas namn voro vanligen sammansatta
af deras herres förnamn och -por (af puer, gosse,
slaf), t. ex. Lucipor, Marcipor, Publipor. Frigifna
plägade antaga husbondens för- och ättnamn samt
därtill foga sitt förra slafnamn, t. ex. Marcus
Tullius Tiro, frigifven af Marcus Tullius Cicero. –
Germanerna läto med förkärlek sina mansnamn påminna om
krigisk bragd, om kamp och seger, om vapen, om jakt,
om mod och rådklokhet, ära och berömmelse. Äfven i
kvinnornas namn uttryckas ofta liknande begrepp och
egenskaper, som voro förknippade med tidens kvinnliga
ideal, valkyrian. Typiskt germanska namnbildningar,
representerade ej minst bland våra nordiska förfäder,
äro sålunda sammansättningar med Ger- och -ger (geirr,
spjut) som fsv. Germund, Hol(m)ger, med Gun- (-gun),
Hild- (-hild), Vigh- (-vigh) – alla med betydelsen
"strid" – som fsv. Gunnar, Hildulf, Ragnhild,
Vighbiorn o. s. v.; med Sigh- (seger) som Sighurd,
Sighmund etc. Karakteristiska äro äfven de många
bildningarna på djurnamn, t. ex. Björn (-björn), Ulf-
(-ulf) o. s. v. Ytterst vanliga äro äfvenså öfver
hela det germanska området namn bildade i anslutning
till gudamakterna eller deras namn. Hit höra t. ex. de
nordiska namnen på As- (med forntyska motsvarigheter
på Ansu-, fornengelska på Os-), på Gudh-, Frö-
(isl. Frey-), Tor-, -tor och -tora m. fl.
Själfva namnvalet försiggick i äldre tid icke – som ju
ofta numera – efter godtycke, nyck eller slump. Ej ens
inom den rätt begränsade sfär, som sedvänja och smak
skapat af ord, hvilka lämpligen läto nyttja sig som
namnelement, var valet fritt. Äldst gällde som regel,
att barnets namn skulle bildas med endera eller båda
sammansättningsleden hämtade ur faderns eller andra
anhörigas namn. Denna s. k. variationsprincip, som
kan spåras tillbaka ända till indoeuropeisk tid,
framträder mer eller mindre klart i grekers och
kelters namnskick och framför allt i de germanska
folkens. Exempel från Norden erbjuder bl. a. den
danska kungaätten, hvari på 500-talet anträffas
en Hrodgeir med sönerna Hrodrik och Hrodmund och
brorsonen Hrodulf, eller runinskriften på den
blekingska Istaby-stenen från 600-talet nämner,
att "Hadulf, son af Hjorulf, ristade runorna efter
Herjulf" (väl en broder). Delvis samverkande,
delvis brytande med denna regel, uppträder under
folkvandringstiden bland kontinentens germaner
(östgoter, burgunder) och i Norden en ny sed, den
nämligen att låta sonens namn begynna med samma
bokstaf som faderns. För att belysa äfven denna regel,
den s. k. allitterationsprincipen, som säkerligen
hängde tillsammans med tidens uddrimmande diktkonst,
kunna, som synes, de båda nyss anförda exemplen
ånyo åberopas. Småningom uppträder emellertid
bland germaner och nordbor den snart sagdt öfver
all världen utbredda seden att uppkalla barn med
släktingars namn (n. b. med deras fullständiga
namn, ej blott med gemensamma namnled). Detta
namnskick grundar sig urspr. på föreställningen,
att den aflidnes själ med namnet öfverfördes på och
återföddes i den därmed uppkallade, alltså en art
af tro på själavandring, hvilken tro ju som bekant
är känd ej blott från en mängd naturfolk, utan
äfven uppträdt i åtskilliga högre religionsformer,
t. o. m. kristna. Uppkallelseseden spåras redan
på 400- och 500-talen bland germanerna i Gallien,
särskildt frankerna, och når de nordiska folken något
före vikingatidens inbrott. Så länge denna tro mera
medvetet förefinnes, sker uppkallelse naturligtvis
endast efter aflidna fränder; allteftersom den
försvinner, inträder namngifning äfven efter ännu
lefvande personer. Uppkallelseseden förminskade
naturligt nog böjelsen och förmågan att skapa nya
namn. Men i stället tycks flerstädes i Norden en
viss tendens kunna spåras att upptaga korta och
osammansatta namn. Sådana möta redan i urnordisk tid
(Jarl, Hrafn m. fl.) och bli med tiden allt flera och
mera nyttjade: en del hämtas från tillnamnens grupp,
andra utlösas ur ursprungliga sammansättningar. I
viss mån understödjes denna förkärlek för korta
namn af språkets egen utveckling, som af Hadhulfr gör
Hólfr, af Hrodholfr Hrolfr o. s. v. – Nya tillskott i
namnförrådet erhållas nu förnämligast genom lån från
främmande håll. Främst är härvid att märka den mängd
namn af hebreiskt, grekiskt och latinskt ursprung,
apostlars, profeters o. a. bibliska personers
samt helgons namn, som kristendomen för med sig,
där den vinner insteg. Helgonkulten, ej minst den
af kyrkan omhuldade, verkar härvid starkast jämte
föreställningen, att barnet ställdes i det helgons
särskilda hägn, hvars namn det erhöll. Redan vid
midten af 1000-talet träffas sålunda namnet Johannes
(Johan, Jon) på svenska runstenar, något senare
följa Petrus, Nicolaus, Benedictus, Laurentius,
Andreas m. fl., andra som t. ex. Jakob, Helena,
Kristina, Margareta, Katarina möta tidigt inom
konungaätten. Redan omkr. 1300 har ett flertal
hunnit tränga djupt ned till folkets breda lager
och når särskildt bland allmogen en ständigt
växande popularitet, som redan före medeltidens
utgång tör ha fört dem i absolut majoritet. I
senare tid erhålla de ett särdeles starkt stöd i
almanackan – regelbundet utgifven från år 1600 –,
hvars namnlängd så ofta rådfrågats vid namnval och
genom sin starka konservatism (bruten först genom
förändringen fr. o. m. år 1901) hållit de kristna
namnens användning vid makt. Vid sin fortskridande
naturalisering underkastas de "kristna" namnen
allehanda omstöpningar efter inhemska ljudlagar:
Nicolaus till Niclis, Nils; Laurentius till Laurens,
Lare(n)s, Lars; Benedictus till Bendikt, Benkt,
Katarina till Kadrin och Karin; Kristina till
Kirstin, Kerstin; Brigitta (urspr. ett keltiskt namn,
men inkommet genom det iriska helgonet och spridt
tack vare det svenska) till Brit(t)a o. s. v. Eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
