Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Namn - Namnbräde - Namnchiffer. Se Chiffer och Monogram - Namnetes - Namnförändring. Se Namnrätt - Namnlösa (student)samfundet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
namnen ha uppfunnits ej af egarna själfva, utan af
deras grannar, ehuruväl de sedan adopterats af de
förre. Som karakteristiska egenskaper kunna betraktas
kroppsgestalten, hudfärgen (exempel äro folknamnen
morer, lat. mauri, de svarte, våra förfäders "blåmän";
negrer, af lat. niger, svart; rutuler, de rödhårige,
m. fl.) samt hår och skägg (t. ex. Caesars Gallia
comata, folknamnen friser, "lockhåriga", papuaer,
"krushufvuden", af malaj. papuwah, krusig,
<b>langobarder</i>, "långskägg"). Bland rasmärkena ingå
äfven vissa abnormiteter, som understundom, äfven
de, skapat folknamn. Så är t. ex. förhållandet med
de hos Herodotos nämnde arimasperna, hvilka voro
enögda liksom cykloperna. Botokuderna i Brasilien
ha fått sitt namn af de träpluggar (port. botoque),
som de ännu i dag insätta i öron och underläpp. –
3. Andra begrepp, som ligga till grund för folknamn,
äro klädedräkt, vapen, prydnadsföremål o. d.,
som bidrager till att bestämma ett folks yttre
fysionomi. Såsom exempel af det förstnämnda slaget kan
nämnas romarnas benämning på sina germanska grannar,
hvilka de kallade bracati, därför att de, olikt
romarna, begagnade benkläder, äfvensom karakalpaker,
"svartmössor", en folkstam i Central-Asien (af
turk. kara, svart, och kalpak, mössa). Efter sina
vapen ha många folk erhållit namn. Enligt åtskilliga
författares åsikt är detta fallet med ordet german,
i det man härledt detta ur fnhty. gêr, fnod. geirr,
spjut. Det skulle då betyda "spjutman". Andra åter
sätta det i samband med kelt. garmwyn, "ropare". Bägge
namnen tyda emellertid på, att folket var krigiskt
och stridbart. Samma härledningsgrund ha folknamnen
cherusker (af got. hairus, fno. hjörr, svärd),
sachsare (af fnhty. sahs, fno. handsax, kort, eneggadt
svärd), skyter (grekernas benämning på invånarna
i det nuvarande Europeiska Ryssland, hvilka voro
berömda såsom bågskyttar). – 4. Slutligen bildas många
folknamn af vissa för deras innehafvare utmärkande
karaktärsdrag och egenheter, såsom speciella
plägseder, vanor, sysselsättningar, val af födoämnen
äfvensom olika sätt för deras tillredning, särskilda
språkförhållanden och religiösa åskådningar m. m.
Hvad som gäller om folknamnens bildningssätt
har i sina allmänna drag tillämpning äfven på
sekter och partinamn samt benämningar på andliga
brödraskap o. d. Sekterna benämnas oftast efter
sina stiftare och äro således närmast att jämföra
med folknamnen i den först afhandlade gruppen. De
politiska partinamnen åter ha merendels sin grund
i yttre tecken, färger o. s. v. och kunna närmast
hänföras till den tredje gruppen här ofvan. Sådana
äro t. ex. de franske revolutionäre bonnets-rouges,
"rödlufvor", sans-culottes (så kallade därför,
att de ej använde kortbyxor, fr. culottes, utan
långbyxor, fr. pantalons), de svenske hattarna
och mössorna under frihetstiden m. fl. De andliga
brödraskapen och ordnarna ha ofta dubbla benämningar,
en efter stiftare (t. ex. barnabiter, franciskaner,
calvinister, valdenser), en annan efter något
yttre tecken (t. ex. gråbröder, svartbröder, af
dräktens färg, kapuciner, af den spetsiga hättan,
fr. capuce), och tillhöra därför merendels bägge
de nämnda grupperna. Jfr artiklar om folknamnen och
R. Kleinpaul, "Menschen- und völkernamen"
(1885), och "Länder- und völkernamen" (1910), samt
R. Geete, "Om några allmännare folknamns ursprung
och betydelse" (i "Ymer" 1887).
3. Namn på husdjur och ting ha icke varit föremål
för något större antal undersökningar. En rikhaltig
samling "Norrländska husdjursnamn" meddelas af
J. Nordlander i "Svenska landsmålen" I (1880).
En allfolklig hundnamnsbok är R. Kleinpauls "Wie
heisst der hund?" (1899). Bland ting, som erhålla
individualiserande namn, kan erinras om svärd
(Tirfing) och andra vapen (hammaren Mjollner),
skepp och smycken (Brisingamen).
4. Ortnamn (se d. o.).
Om öknamn se d. o. Om af författare antagna namn se
Pseudonym.
R. G. (R-n B.)
Namnbräde, sjöv., ett tunt bräde, hvarpå fartygets
namn är måladt eller inskuret och som placeras på
olika ställen å fartyget, såsom på bogen eller på
sidan och i aktern. Enligt 1873 års internationella
bestämmelse är hvarje fartyg skyldigt att vara försedt
med uppgift på sitt namn och sin hemort, så anbringad,
att den med lätthet kan synas. För Sverige är genom
k. förordn, ang. registrering af svenska fartyg
18 okt. 1901 anbefalldt, att hvarje registreradt
fartyg skall på ett i ögonen fallande ställe af
skrofvets yttersida ha sitt eget och sin hemorts
namn utsatta i tydliga romerska bokstäfver af minst
8 cm. höjd. Utrikes äro dessa detaljbestämmelser
något olika och ofta mera preciserade.
R. N. (H. W-l.)
Namnchiffer. Se Chiffer och Monogram.
Namn?tes, fornkeltiskt folk n. om Loires mynning
med hufvudstaden Condivincum 1. Portus Namnetum,
numera Nantes. Namneterna drefvo liflig handel
med Britannien.
Namnförändring. Se Namnrätt.
Namnlösa (student)samfundet 1. Namnlösa sällskapet
(N. S.), ett kamratsällskap i Uppsala på 1860-talet
för idkande af vittra idrotter, hufvudsakligen
skaldekonst. N. S. stiftades enligt P. Ödman 23
febr. 1860 af L. H. S. Dietrichson och bestod
på delvis olika tider af grefve K. Snoilsky,
E. D. Björck, Edv. Bäckström, K. D. af Wirsén,
D. Klockhoff, K. L. Östergren, K. R. Nyblom, N,
P. Ödman, K. P. Wikner, K. Eichhorn, H. L. Forssell,
P. A. Gödecke, J. E. Centerwall, K. F. B. von Bergen,
V. Svedbom, Anders Flodman, S. F. A. Stjernstedt,
C. J. E. Aurell, A. G. E. Engberg, P. Widmark,
A. Ridderstad och H. Selander, sålunda till stor
del af män, som sedermera på skilda områden gjort
sig bemärkta. Sammankomster höllos tidt och ofta hos
medlemmar eller på någon restaurang, hufvudsakligen
"Löfvens" och "Flustret". Vid dessa sammanträden
fördes protokoll och äfven ofta mycket lustiga
"småprotokoll", som merendels redigerades af
Ödman; skaldestycken och berättelser upplästes
och kritiserades frimodigt, och satiriska epigram
växlades stundom mellan "N. S.-iterna". I sin allmänna
estetiska läggning ville detta samfund motverka den då
härskande svenska efterklangspoesiens benägenhet för
stora ord och feta fraser; med anklang bl. a. till
Runeberg och Kristian Winther eftersträfvade dess
medlemmar en mera okonstlad diktning än dittills i
Sverige och åsyftade "en sund realism" - "det sköna
genom det sanna" - "L’art pour la vie". Samfundet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
