Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Napoleon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Han tilltalades därvid i hög grad af
upplysningsfilosofernas, särskildt Rousseaus,
känslosamma och revolutionära idéer, men föremålet
för hans tyrannhat blef i främsta rummet själfva
Frankrike. Han kände sig ej som fransman, utan
som korsikan (hans modersmål var italienska,
och först för inträdet i Briennes krigsskola hade
han nödtorftigt lärt sig franska), han svärmade
för Corsicas nationalhjälte Paoli (se d. o. 2)
och satte som högsta målet för sin redan nu starka
ärelystnad att medverka till Corsicas befrielse från
"det franska oket". Då han började i skrift ge form åt
sina jäsande idéer, uppstod (1786) hos honom tanken
att i franskfientlig riktning behandla Corsicas
historia (delvis utförd 1787-89 i Lettres sur la
Corse), och den franska revolutionens utbrott hälsade
han med hänförelse som ett medel för sina korsikanska
planer. Begagnande sig af en permission, begaf han sig
1789 till Corsica, deltog verksamt i det nationella
partiets demagogiska stämplingar och författade till
förmån för den då till Corsica återkomne Paoli
en stridsskrift mot en franskvänlig korsikansk
deputerad Buttafoco (Lettres a Matteo Buttafoco,
tr. 1791). Efter tilländalupen permission täflade
han 1791, ehuru utan framgång, med en af rousseauisk
känslosamhet, beundran för Paoli och republikanskt
frihetssvärmeri genomandad skrift öfver ett af en
akademi i Lyon utgifvet prisämne: "Hvilka sanningar
och känslor är det framför allt af vikt att inprägla
hos människorna för deras lycka?" S. å. skaffade han
sig en ny permission för att återvända till Corsica
och lyckades genom en våldsåtgärd (hans "första
statsstreck") erhålla en öfverstelöjtnantsplats vid
det korsikanska nationalgardet (1792), men då hans
planer att härigenom få militäriskt öfvervälde öfver
ön misslyckades, måste han s. å. resa till Paris för
att söka återfå sin löjtnantsplats i den reguljära
armén, som han förlorat genom att denna gång dröja
på Corsica långt öfver permissionstiden. Till följd
af det utbrutna kriget och den af adelsemigrationen
förorsakade officersbristen lyckades han ej blott
häri, utan befordrades (juli 1792) till kapten. Men
omedelbart därefter beredde han sig åter tillfälle
att fara till Corsica. Hans och hans bröders
hopp att genom den på ön allsmäktige Paoli komma
sig upp slog emellertid fel, och detta föranledde
en brytning. På en ogrundad angifvelse af Lucien
Bonaparte (se d. o.) beslöt nationalkonventet 2
apr. 1793, att Paoli skulle häktas. Då utbröt en
allmän resning på ön, och för N. återstod intet
annat än att undan sina uppretade landsmän med sin
mor och sina syskon fly öfver till trakten af Toulon
(juni 1793) för att förbinda sitt öde med det dittills
hatade Frankrikes. Kärleken till Corsica hade utgjort
det ideella inslaget i hans ungdoms revolutionära
stämning och ärelystnad. Nu blef han opportunisten,
som utan att själf vidare dela det revolutionära
svärmeriet kallblodigt utnyttjade de omhvälfningar,
det framkallade. – Vid N:s återkomst till södra
Frankrike (1793) rasade där det genom girondisternas
störtande framkallade inbördes kriget (se
Girondister, sp. 1207). N. tog därvid genom broschyren
Le souper de Beaucaire (Supén i Beaucaire) afgjordt
parti för girondisternas energiska motparti, berget
(se d. o. och Jakobiner, sp 1191), och erhöll tack
vare
inflytelserika medlemmar däraf en befälsplats vid
belägringen af det girondistiskt sinnade Toulon, som
ställt sig under engelskt beskydd. Därigenom fick han
omsider tillfälle att visa sin militäriska begåfning,
ty förnämligast genom hans förträffliga anordningar
eröfrades staden. Omedelbart därefter belönades han
(22 dec. 1793) med värdigheten af brigadgeneral vid
artilleriet inom den mot Italien opererande armén och
blef nu militärisk rådgifvare åt Robespierre d. y.,
hvilken var konventskommissarie vid densamma. Denna
förbindelse hade emellertid till följd, att han
invecklades i det robespierreska partiets fall 9
thermidor år II (27 juli 1794), hölls åtta dagar
fängslad (aug. s. å.) och miste sin generalsplats,
hvarefter han en tid lefde utan tjänst i Paris. Men
därunder blef han känd af de nye maktinnehafvarna, och
när 13 vendémiaire år IV (5 okt. 1795) det parisiska
borgerskapet reste sig mot Konventet, anställdes
han som militäriskt biträde åt Barras (se d. o.) och
nedslog skoningslöst upproret. Såväl till följd af
denna bedrift som till följd af sin förlofning med
den i de styrande kretsarna inflytelserika Josephine
Beauharnais (se Josefina, sp. 180-183), som 9 mars
1796 blef hans maka, utnämndes han 2 mars s. å. af
Direktorium till öfverbefälhafvare öfver den mot
Italien kämpande armén, som stod vid Nizza. Den befann
sig i det beklagligaste skick. Af omkr. 60,000 man
voro endast omkr. 40,000 stridsdugliga, och bland
dessa härskade den största nöd. Då lofvade den unge
generalen dem i sin första dagorder, 27 mars, visande
hän på Lombardiets rika slätter, ära och byte, om de
modigt ville följa honom. Och han höll ord. Genom
en rad segrar öfver österrikare och sardinare (vid
Montenotte, Millesimo, Dego, Ceva, Mondovi, i april
1796) banade han sig väg öfver Alperna, vid Lodi
(10 maj) tilltvang han sig öfvergången öfver Adda,
slog därpå österrikiska härar, som kommo Mantua
till undsättning (vid Castiglione 5 aug., Bassano 8
sept., Arcole 15-17 nov. 1796, Rivoli 14 jan. 1797),
hvarigenom Mantua nödgades kapitulera (febr.), och
framryckte, sedan han sålunda gjort sig till herre
öfver Lombardiet, öfver östalperna mot Wien. Med
diktatorisk myndighet förfogade den unge segraren,
som Direktorium ej vågade trotsa, öfver Italien, hvars
förskrämda furstar och republiker den ena efter den
andra skyndade att söka förlikning. 18 april 1797
slöt äfven kejsaren en preliminärfred, i Leoben;
men innan den blifvit ratificerad, fick vid valen i
Frankrike ett rojalistiskt parti framgång. De hittills
i Direktorium härskande fruktade att härigenom
förlora sin makt och beslöto rädda den genom en
militärisk statskupp. N., för hvars ärelystna planer
monarkiens återställande skulle varit ödesdigert,
hemsände då en af sina generaler, Augereau, och med
dennes hjälp genomfördes statskuppen 18 fructidor
år V (4 sept. 1797), som tillsvidare betryggade
fortvaron af den revolutionära anarkien. Nu följde
den definitiva freden i Campo-Formio (17 okt. 1797),
i hvilken Österrike afträdde Belgien och Milano,
och N., som kort förut genom en grof kränkning af
folkrätten tillintetgjort Venezias själfständighet,
gaf Österrike till ersättning det venezianska området
ö. om Adige. Af de eröfrade italienska områdena hade
han redan förut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
