Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Napoleon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
väl Charlets och Kaffets verk. En rik ikonografisk
litteratur har vuxit upp kring N. – Märkligast af
de konstnärliga byggnadsverk, som skulle förhärliga
N. och "den stora armén", äro triumfbågarna på Place
de l’Étoile (med Rudes m. fl:s skulpturer) och Place
du Carrousel, den redan nämnda Vendomekolonnen samt
N:s sarkofag i Invaliddomen (se fig. å sp. 444). –
Beethoven besjunger i sin 3:e symfoni ("Eroica")
den revolutionäre hjältens bragder; men vid
underrättelsen, att Bonaparte låtit utropa sig
till kejsare, ref han sönder den honom tillämnade
dedikationen.
2. N. II (N. Frans Josef Karl Bonaparte, fr.
Napoleon Francois Joseph Charles Bonaparte), hertig af
Reichstadt, den föregåendes och Maria Lovisas af
Österrike ende son, föddes 20 mars 1811 i Paris och
erhöll vid sin födelse titeln "konung af Rom", detta
i analogi med arftagarna till kejsarna i "det heliga
romerska riket". Efter sin faders första tronafsägelse
(l april 1814) fördes han till slottet Schönbrunn
vid Wien, sedan omständigheterna beröfvat honom
den tron Napoleon genom sin abdikering sökt rädda
åt honom. Under "hundra dagarna" (1815) fordrade
Napoleon I förgäfves att återfå sin son, som kvarhölls
i Österrike. Då Napoleon I efter nederlaget vid
Waterloo för andra gången afsade sig Frankrikes krona,
lät han 22 juni 1815 utropa sin son till "fransmännens
kejsare" under namn af Napoleon II. Representanternas
kammare och pärskammaren erkände Napoleon II:s rätt
till kronan. Men med de utländska arméernas hjälp
återupprättade bourbonerna hastigt sitt välde, och
redan 9 juli 1815 höll Ludvig XVIII åter sitt intåg i
Paris. N., som således blott ett par veckor och endast
till namnet varit fransmännens kejsare, kvarstannade i
Österrike, där han på sin morfaders, kejsar Frans I:s,
befallning uppfostrades som en österrikisk ärkehertig
(grefve Dietrichstein var hans guvernör). N. bar först
titeln prins af Parma med arfsrätt till detta hans
moders hertigdöme, miste 1817 arfsrätten och erhöll
juli 1818 i ersättning af Frans I titeln "hertig af
Reichstadt" (i Böhmen). Den skuggrädda österrikiska
regeringen kunde likväl icke hindra, att N., sedan
han vuxit upp samt fått kännedom om sin faders
lysande bragder och sina egna anspråk på Frankrikes
krona, med ungdomlig hänförelse lyssnade till det
bonapartistiska partiets utskickade, som lyckats
sätta sig i förbindelse med den unge kejsarsonen. Men
en förtidig död gjorde snart slut på N:s ärelystna
framtidsplaner. Han afled (i galopperande lungsot)
22 juli 1832 på slottet Schönbrunn. N. beskrifves
som en brådmogen, passionerad yngling med lifligt
intresse för militära angelägenheter. Hans ifriga
bedrifvande af kroppsöfningar, som öfverstego hans
krafter, påskyndade sjukdomsförloppet. N. dog ogift,
och med honom utgick Napoleon I:s ättgren af
familjen Bonaparte. N:s anspråk på Frankrikes tron
öfvergingo då till hans kusin, prins Louis Napoleon
(sedermera Napoleon III). Litt.: J. de Saint-Félix,
"Histoire de Napoleon II" (1853), von Prokesch-Osten,
"Mein verhältniss zum herzog von Reichstadt" (1878),
H. Welschinger, "Le roi de Rome" (3:e uppl. 1898),
och E. Wertheimer, "Der herzog von Reichstadt"
(1902). N. är hjälten i E. Rostands bekanta
"L’Aiglon".
3. N. III (Karl Ludvig N. Bonaparte,
fr. Charles Louis Napoléon Bonaparte), fransmännens kejsare, f. 20
april 1808 i Paris, d. 9 jan. 1873 i Chislehurst,
var tredje son till konung Ludvig af Holland och
Hortense Beauharnais. Han var stor favorit hos
sin farbroder Napoleon I, som han ända från sin
spädaste barndom lärde sig älska och beundra. Efter
Napoleon I:s fall måste drottning Hortense 1815
lämna Paris. Jämte sina båda återstående söner (den
äldste, prins Napoleon Charles, hade aflidit 1807)
tog hon sin tillflykt till Schweiz. Sin andre son
i ordningen, prins Napoléon Louis, måste hon redan
1816 öfverlämna till sin frånskilde gemål. Med så
mycket större ifver egnade hon sig åt sin yngste
sons uppfostran. Under ledning af den lärde Philippe
Lebas fick N. en grundlig uppfostran. Äfven genomgick
han några klasser af gymnasiet i Augsburg. Latinet
var hans hufvudämne. Sin militäriska utbildning
fick N. tillsammans med den schweiziska arméns
artilleriofficerare och under ledning af general
Dufour. Drottning Hortense, hvars gästfria hem på det
1817 af henne inköpta slottet Arenenberg, i Thurgau,
i många år var en medelpunkt för landsförvista
bonapartister, inplantade tidigt hos sonen sin egen
orubbliga öfvertygelse om napoleonska dynastiens
oförytterliga rättigheter till Frankrikes krona.
1831 skyndade N. att jämte sin äldre broder Napoléon
Louis deltaga i de italienska patrioternas i Romagna
försök att afskudda det österrikiska oket och räddade
sig endast med möda undan österrikarnas förföljelser
(hans broder afled i Forli 17 mars 1831). Han
återvände till Schweiz, där han sysselsatte sig
med studier och författarskap. Hans första skrift,
Rêveries politiques (1832), förkunnade, att Frankrike
kunde räddas endast genom ett napoleonskt kejsardöme,
stödt på demokratiska institutioner. Då Napoleon
I:s son, hertigen af Reichstadt, afled (22 juli
1832), var N., enligt den af kejsaren upprättade
successionsordningen, närmaste arftagare till
anspråken på Frankrikes kejsarkrona. De följande
åren använde han till att knyta förbindelser med
de missnöjda partierna i Frankrike. Fialin de
Persigny var därvid hans förnämste medhjälpare. En
bonapartistisk sammansvärjning bildades, och 30
okt. 1836 gjorde prinsen ett försök att personligen
uppvigla officerarna och garnisonen i Strassburg
till uppror.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
