Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nationalekonomi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
beroende på egenskaper, inneboende hos själfva
artikeln. Den andra, betydelsefullare doktrinen,
öfverensstämmande med det bibliskt stödda,
kanoniska rättsbudet, är utdömandet af ränta å
utlånade penningar (se Ocker). Likaledes riktadt
mot vinstbegäret, fullständigades det af Tomas i
anslutning till antikens uppfattning om penningens
ofruktbarhet. Denna doktrin och motsvarande lagbud
måste i praxis alltmer modifieras, när nödvändigheten
af och förutsättningarna för kapitalbildning
stego – när handelsförbindelserna vidgades, bank-
och kreditväsendet utsträcktes. Penningteorien
vardt föremål för framställningar äfven af lekmän,
vid sidan af teologer, särskildt Nicholas Oresme
(d. 1382 som biskop af Lisieux). Uppmärksamhet
egnades f. ö. endast åt få spörsmål, hörande till
fördelningen. Produktions- och konsumtionsfrågorna
fingo föga teoretisk behandling, medan producenternas
och konsumenternas angelägenheter och intressen
rättsligen och faktiskt ordnades och fastställdes
genom det uppblomstrande skråväsendet (se d. o.). -
Med nya tidens inträde utvecklade sig starkt
förändrade förutsättningar för det ekonomiska
lifvet och tänkandet. Efter uppfinningarna
och upptäckterna kom omkr. midten af 1500-talet
den stora prisrevolutionen, den världsekonomiska
företeelsen, som enkannerligen innebar en oerhörd
stegring af spannmålsprisen och anses framför allt ha
orsakats af den ökade produktionen af ädla metaller i
Europa och i Amerika. Samtidigt växte litteraturen
om penning-, pris- och besläktade spörsmål –
t. ex. Nic. Coppernicus’ "De monetæ cudendæ
ratione" (omkr. 1526, tr. 1816), hvari Greshams lag
(se d. o.) anteciperades, och den som nat.-ekon:s
grundläggare af några utropade A. Serras "Breve
trattato" etc. (1613) o. s. v. Med nationalstaternas
uppkomst vidgade sig den ekonomiska politiken från
medeltidens söndersplittring i smärre enhetskretsar
till de stora statsenheterna: grunden lades för ett
vidsträcktare nationalekonomiskt tänkande, som vardt
en del af det politiska. Under den väldiga andliga
epok, som kännetecknas af renässansen med humanismen,
reformationen, naturvetenskapernas grundläggande och
filosofiens pånyttfödelse, utbildar sig alltmer den
s. k. naturrätten (se d. o.). Från början af 1600-
ända in på 1800-talet utöfvade naturrättslärarna
utomordentligt inflytande på nationalekonomien. Af
de två riktningarna inom naturrätten anses den,
som höll på den enhetliga starka statsmakten, ha
påverkat merkantilpolitiken (se Merkantilsystemet),
som sträfvade efter att göra staterna till ekonomiska
enheter och att vinna en gynnsam handelsbalans,
hvarmed finanserna stärktes, medan framför allt
den individuella frihetsriktningen spelade en
mäktig roll för fysiokratismen (se Fysiokrater),
som särskildt ansåg jorden vara källan till
rikedom, och liberalismen. I slutet af 1600- och
början af 1700-talet uppstod mot merkantilismen
en opposition, särskildt kraftig i England och
Frankrike. Engelsmännen Barbon (d. 1698) och Dudley
North (d. 1691) bekämpade sålunda merkantilsystemet
och doktrinen om den gynnsamma handelsbalansen
som hufvudkällan för nationalvälståndet – en kamp,
som längre fram fortsattes af D. Hume (se d. o.). I
Frankrike, där Boisguillebert (se d. o.) i
sin opposition förebådade fysiokratiska tänkesätt
och Vauban (se d. o.) äfven utmärkte sig för sina
skattereformatoriska planer, framträdde en mer radikal
anti-merkantilistisk riktning, representerad af
d’Argenson och Mirabeau (se d. o. 1). Därjämte uppstod
en reformmerkantilistisk skola, hvilken i mindre
grad afvek från merkantilismens hufvudståndpunkt,
men häfdade jordbrukets intressen och betydelsen af
friare konkurrens. Melon (d. 1738) och Montesquieu
(se d. o.) äro ett par af dess representanter. Mellan
dessa två riktningar stod Gournay (se d. o.), Turgots
vän och lärare, hvars inflytande var betydande nog,
ehuru han ej kan betraktas som fysiokratismens
grundläggare. – Bland dem, som i viss mån föregrepo
åtskilliga af fysiokratismens, Ad. Smiths och hans
efterföljares teorier, må nämnas W. Petty (d. 1687;
se d o.) – arbetet som värdeskapande –, den likaledes
merkantilistiskt sinnade Locke (se d. o.) – den
fysiokratiska principen om jordbeskattningen som
enda skatt (jfr George, Henry) – och R. Cantillon (se
d. o.). Jfr Dupont de Nemours, Quesnay och Turgot.
Med Adam Smith och hans "Wealth of nations"
(1776) tar, efter fysiokraternas förberedande
gärning, nationalekonomien sitt största steg som
vetenskap. Smith förstod att i sina undersökningar
isolera välståndet och dess orsaker från de politiska
företeelserna i allmänhet. Han förkastade ej blott
merkantilisternas doktrin om handelsbalansen,
utan ock fysiokraternas om jorden som hufvudkällan
till rikedomen, förnekade ej jordens betydelse
som produktionsfaktor, men förklarade en nations
årliga arbete vara den fond, ur hvilken den hämtade
medlen för behofvens tillfredsställande. Genom
det sätt, hvarpå han lät värdet bli mätare för de
mänskliga motiven, lade han en bred psykologisk
grundval för nationalekonomien. Den fysiokratiska
frihandelsprincipen utvecklade han med praktisk
klokhet. Den underbart klara framställningen anslöt
sig helt till härskande förhållanden i en tid,
då England trädde öfver tröskeln till industriella
revolutioner (se vidare Smith, A., Industrialism och
Industrisystem). – Den klassiska skolan grundlades
af Smith, men dess läroinnehåll vardt starkt
bestämdt särskildt af Malthus (se d. o.), Ricardo (se
d. o.) samt ej minst af Bentham och dennes utilitarism
(se d. o.). Synnerligast genom Ricardo blef skolans
metod den deduktiva. I stor utsträckning utgingo dessa
teoretiker i sina undersökningar af nationalekonomiens
"naturlagar" från den allmänna premissen om
den, mer eller mindre imaginära, "ekonomiska
människan", som i sina ekonomiska förehafvanden
uteslutande drefves af hänsynen till egna materiella
intressen. Produktionskostnaden gjordes till grundval
för bytesvärdet (jfr Värdelära). Skolans öfriga
doktriner voro bl. a. Malthus’ teori om befolkningens
tendens att växa hastigare än näringsmedlen (jfr
Befolkningspolitik), teorierna om jordens aftagande
produktivitet (jfr Jordproduktivitetslagen)
och jordräntan (se d. o.) samt lönefonden (jfr
Arbetslön). Skolan, ock kallad den ortodoxa,
liberala, individualistiska, utvecklade på området
för ekonomisk och social politik individualismens och
frikonkurrensens synpunkter, i åtskilliga hänseenden
afgjordt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
