Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Naturalisation - Naturalisera - Naturalism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
grunder, beror af folkrepresentationens
medverkan. Mestadels göres dock ingen dylik
skillnad, och naturalisationen medför då för alla
naturaliserade samma rätt till likställighet
med infödda, d. v. s. dem, som äro statsborgare
på grund af födsel, vare sig denna likställighet
är fullständig eller mer eller mindre begränsad;
jämte naturalisationen finnes i engelsk rätt
äfven en s. k. denization, hvarigenom under
vissa villkor utlänning, utan att upptas till
statsborgare, för viss tid tillförsäkras vissa
utlänning eljest icke tillkommande rättigheter. Det
formliga upptagandet till statsborgare har först
i nyare tid blifvit af större betydelse, sedan den
på statsborgarskapet grundade medborgarrätten (se
d. o.) i inskränkt mening fått ett rikare och mera
aktivt innehåll.
I Sverige har sedan gammalt K. M:t
utöfvat naturalisationsmakten som en sin höghetsrätt:
den förutsättes t. ex. i 1626 års riddarhusordning, i
frihetstidens konungaförsäkringar o. s. v. Uttryckliga
ännu gällande bestämmelser om naturalisation till
svensk statsborgare och verkan däraf gåfvos vid
1856-58 års riksdag, då regeringsformens § 28 erhöll
ett tillägg i form af nytt moment, hvilket 1909
utbröts som själfständig paragraf och insattes som §
33. Här stadgas, dels att K. M:ts naturalisationsrätt,
som sålunda principiellt erkännes, skall utöfvas
på sätt i särskild lag, stiftad i den ordning för
allmän civillag eljest gäller, närmare bestämmes,
dels att utlänning, som erhåller naturalisation,
skall njuta samma rättigheter och förmåner som
infödda svenska män, dock utan att kunna utnämnas
till ledamot af statsrådet; då behörighet härtill ej
heller på annat sätt kan af utlänning vinnas, känner
alltså svensk rätt blott en form - och en begränsad
sådan - af naturalisation. Ordningen och villkoren
för upptagandet till svensk medborgare bestämdes
samtidigt genom k. förordn. 27 febr. 1858. Genom
lagen om förvärfvande och förlust af medborgarrätt l
okt. 1894 § 4 har beträffande naturalisationen dels
uttrycklig hänvisning getts till 1858 års förordning,
dels därjämte uttalats, att naturalisation af
utländsk man medför, där ej annorlunda bestämmes,
svensk medborgarrätt äfven för hans hustru och
omyndiga äkta barn. Men därjämte har i följd af de
principer, på hvilka 1894 års lagstiftning byggt,
sedvanerättsligt genomförts den ändring i 1858 års
förordning, att ej blott utländsk man, utan äfven
utländsk ogift kvinna eller änka eller enligt privat
internationella rättsregler lagligen skild hustru,
kan som hufvudperson erhålla naturalisation, hvarvid
emellertid af henne icke plägar fordras afläggande af
den tro- och huldhetsed, som, efter hvad nedan säges,
kräfves för naturalisation af män. Naturalisation
som svensk statsborgare förutsätter ansökan härom
hos K. M:t, hvarvid ansökningen skall åtföljas
af nödiga bevis om ålder, frejd, bostad och
mantalsskrifningstid i Sverige samt möjlighet till
själfförsörjning. K. M:t är icke berättigad att
meddela naturalisation, såvida ej sökanden fyllt
21 år, eger god frejd, har utväg att sig försörja
och antingen varit boende i riket under minst 3 år
eller blifvit utan naturalisation behörigen anställd
i rikets tjänst eller gjort sig känd för utmärkt
skicklighet i vetenskap eller konst, landtbruk,
bergsbruk eller
annan näring, eller hans upptagande till svensk
medborgare eljest finnes för riket medföra gagn. Äro
åter dessa villkor för handen, beror det af K. M:t
att af göra, huruvida ansökningen skall såsom för
riket nyttig bifallas eller såsom härför mindre
lämpad eller olämplig utan anförande af skäl afslås;
sökanden har ingen rätt att bli upptagen, huru
länge han än här vistats eller ens om han tidigare
varit svensk undersåte och sedermera förvärfvat
utländskt statsborgarskap, men skulle önska återfå
det förra, öfver ansökning höras vederbörande
administrativa myndigheter, som därvid skola söka
inhämta och meddela alla upplysningar af vikt för
frågans afgörande på det för rikets intressen bästa
sättet. Varder ansökan bifallen, skall enligt §
4 i 1858 års k. förordn, såsom suspensivt villkor
stadgas, att sökanden inom viss tid, vanligen ett
år, inför vederbörande myndighet, d. v. s. K. M:ts
befallningshafvande, dels styrker sig ha upphört
att vara främmande makts undersåte, såvida sådant
icke redan tidigare skett, eller ock skriftligen
afsäger sig sina politiska förmåner och rättigheter
i det land, där han är undersåte, såvida dess lagar
ej tillåta befrielse från undersåtlig förbindelse,
dels aflägger tro- och huldhetsed. Uraktlåtes detta,
förfaller naturalisationsbeslutet, och utlänningen
förblir icke-svensk undersåte. Naturalisation bör, ur
folkrättslig synpunkt, icke beviljas, såvida därigenom
skulle uppkomma dubbelt statsborgarskap eller sökanden
icke är hufvudperson enligt det lands rätt, där han
eller hon vid ansökningen visar sig vara undersåte. -
Litt.: Se Medborgarrätt. Rld.
Naturalisera, förläna en utlänning medborgarrätt
(se Naturalisation); göra inhemsk.
Naturalism. 1. Filos., den åsikt, enligt hvilken
naturen (se Natur 2) utgör den ursprungliga och
enda sanna verkligheten. Människans personliga lif
i alla dess yttringar, äfven sådant som sedlighet,
religion o. d., söker denna åsikt förklara ur
människans natursida, vanligen genom analogier,
hämtade från lägre områden, och genom att lägga
särskild vikt på sådana sidor i detta lif, genom
hvilka det, enligt den kontinuitetens lag, som
genomgår all tillvaro, röjer sitt sammanhang med
denna människans natursida. Människan blir då till
sitt väsen h. o. h. en naturvarelse, som ledes
af naturliga, således i grunden mer eller mindre
djuriska, tendenser, och hennes medvetande och vilja
äro tillfälliga uppenbarelser af naturen, bestämda af
dennas lagar. Något annat personligt lif än människans
känner den konsekventa naturalismen icke. Ty
följdriktigt måste man på denna ståndpunkt förneka
tillvaron af en personlig gud som alltings yttersta
grund. Naturen skall ur sig själf förklaras; och äfven
om man vill återföra dess särskilda former till en
enda bakom allt liggande makt, ett "högsta väsen", så
fattas dock detta som en naturmakt. Vill man tillägga
det ett slags personlig bestämdhet, så är detta blott
ett oberättigadt lån från andra världsåsikter, hvilket
i grunden strider mot naturalismens anda. Emellertid
förnekar ej naturalismen, att naturen, sådan den
för oss medelbart framställer sig, är i behof af en
förklaring. Ja den kan äfven inse, att denna natur
är en företeelse för oss. Med våra sinnen fatta vi,
säger den, icke tillvarons
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
