Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Naturalism - Naturalist - Natural selection - Naturam expellas furca, tamen usque recurret - Natura naturans - Natura non facit saltus - Naturaprestation - Naturbestämdhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
egentliga väsen, endast dess sätt att vara till i
och för oss. Färgerna t. ex. äro ej egenskaper hos
tingen, de äro blott de intryck, som dessa göra på
vårt synsinne. Men då det gäller att gå tillbaka
till det, som ligger till grund för allt detta,
fattar man det som i sin ordning hörande naturen
till - som naturkrafter eller åtminstone som något
opersonligt. Materialismen (se d. o.) utgör en form
af naturalismen. Men ingalunda den enda. Ty däraf
att allting till sitt väsen är opersonligt, följer
ej, att det skall utgöras af materiella ämnen eller
kroppar. En annan form är t. ex. naturpanteismen,
som återför allt till en allmän, i naturen inneboende
kraft, en s. k. världssjäl. En tredje form är den
s. k. subjektiva idealismen, som upplöser allt
i sinnesförnimmelser hos människan. Människans
natursida blir här allt, men öfver natursidan
kommer man ej. Då svårigheter för tanken visa sig
vid att fasthålla de naturalistiska principerna,
brukar naturalismen stanna vid erkännandet,
att bakom naturen ligger en för oss dold makt;
men förutom att denna makt dock alltjämt i tysthet
fattas mer eller mindre som en naturmakt, så kan,
då den är för oss alldeles obekant, af densamma ingen
egentlig användning göras vid världsförklaringen. -
Den förkristna filosofien kom i det hela ej öfver den
naturalistiska ståndpunkten, om den än i sina högsta
former försökte göra detta. Äfven inom den moderna
spekulationen framträder naturalismen flerstädes, än
förstucket, än mer öppet. En naturalistisk strömning
har, jämsides med den personliga riktningen, genomgått
denna spekulation från dess första begynnelse ända
till våra dagar. Dess viktigaste representanter
äro Bacon, Hobbes, Locke, representanterna för
upplysningslitteraturen under 1700-talet samt, i våra
dagar, positivismen (se d. o. äfvensom Comte, Mill,
Spencer). - Motsatsen mot naturalism är
historism (se d. o.).
2. Estet., en sådan riktning inom konsten, som
yrkar på en noggrann anslutning till naturen utan
all idealisering eller förskönande ombildning.
Ofta förenas med benämningen ett bibegrepp af
en viss öfverdrift i detta hänseende, ett
afsiktligt framhållande af det tillfälliga och fula.
Naturalismen är ej någon uteslutande modern
företeelse, utan har förekommit under alla
tider, vanligen som reaktion mot en tidigare
riktning af konventionell och idealiserande
hållning, ofta äfven framhållande det
koloristiska elementet, färgen, gentemot det
plastiska, teckningen. Så utgör den italienska
ungrenässansens liksom bröderna van Eycks och
deras efterföljares måleri i det hela en naturalistisk
reaktion mot den äldre idealistiska medeltidskonsten.
På samma sätt är förhållandet med den
italienska naturalismen (Caravaggio m. fl.)
gentemot högrenässansens konst hos en Rafael och hans
efterföljare. Besläktad till sitt väsen med denna
italienska naturalism är den flamska, den
holländska och den spanska konsten under
1600-talet. Den moderna naturalismen innebär
likaledes en protest mot de klassisk-romantiska
konst-riktningarna under 1800-talets förra
hälft. Jfr Realism.
3. Litteraturhist., en sådan riktning inom
litteraturen, som ofvan skisserats inom konsten.
- Namnet, som gifvetvis, liksom realism, nyttjats
om många olika riktningar och med högst olika
begränsning, har framför allt getts åt den litterära
skola i Frankrike, som har sin utgångspunkt i
Flauberts "Madame Bovary" (1857) och till hvilken
höra bl. a. bröderna Goncourt, Zola, A. Daudet,
Maupassant m. fl. Från Frankrike spred sig denna
riktning till de öfriga litteraturerna i Europa och
var härskande kortare eller längre tid under senare
hälften af 1800-talet (se vidare art. om de olika
ländernas litteratur). I skilda sammanhang har man
lagt hufvudvikten än på den världsåskådning, som varit
i väsentliga drag gemensam för dessa författare, än
på den till icke ringa del af åskådningen bestämda
formkaraktären af deras verk, i hvilket sistnämnda
hänseende naturalisterna funnit romanen mera egnad att
bli deras fulla uttryck än vare sig skådespelet eller
versen. Se G. Fröding, "Naturalism och romantik" (i
"Efterskörd", II, 1910), L. Berg, "Der naturalismus"
(1892), och P. Levin, "Den naturalistiske roman"
(1907). Som en af de ledande naturalisternas kritiska
utveckling af sin uppfattning äro särskildt att
framhålla É. Zolas arbeten "Le roman expérimental",
"Les romanciers naturalistes" och "Le naturalisme
au théâtre".
1. L. H. Å.* 2. Upk.* 3. R-n B.
Naturalist. 1. Anhängare af naturalismen i någon af
detta ords bemärkelser. - 2. Människa, som starkt och
oförbehållsamt gör gällande den mänskliga natursidans
kraf; naturdyrkare. L. H. A.*
Natural selection [nä^jrel sile’kjn], eng., det
naturliga urvalet. Se Descendensteori, sp. 193 ff.
Naturam expellas furca, tamen usque recurret (läses:
na;tur 6’kspella’s furka’ tamen u’skve re-ku’rret),
lat., "du må drifva ut naturen med en högaffel,
hon skall likväl alltjämt komma tillbaka", citat
(hexameter) ur Horatius’ "Satiræ" (I, 10:24).
Natura naturans, mlat., skolastisk beteckning för
den skapande kraften i naturen, i motsats till de
skapade ändliga tingen 1. natura naturata.
Natura non facit saltus (saltum), lat., "naturen
gör icke några språng", allting i naturen utvecklas
gradvis, med länk i länk. Jfr Kontinuitet.
Naturaprestation, utskyld eller afgäld, som utgöres
i spannmål och andra varor eller i dagsverken,
i st. f. penningar. Jfr In natura och Prestation.
Naturbestämdhet, filos., sammanfattningen af allt,
som är omedvetet och ofritt hos en varelse eller därur
följer. Människans naturbestämdhet är ett organiskt
moment i hennes lif. Människan tillhör naturen och
lefver naturens lif. Men däraf följer visserligen ej,
att hon skulle h. o. h. vara en naturvarelse eller ej
lefva något annat lif än detta naturlif. Ty människans
naturbestämdhet utgör, likasom det lägre i allmänhet,
en förutsättning för det högre lifvet hos henne,
hvilket är hennes personliga sida. Denna förutsättning
är af organisk art, hvilket bl. a. innebär, att den
är genomgående och rör hvarje det personliga lifvets
yttring. Ingen tanke, ingen viljeyttring finnes hos
människan, som ej på något sätt står i förbindelse
med hennes naturbestämdhet, men däraf följer ej,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
