Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Naturlig folkökning - Naturlig fordran, jur. Se naturlig förpliktelse - Naturlig förpliktelse - Naturlig föryngring - Naturlig hamn. Se Hamn, sp. 1272 - Naturlig klassifikation. Se Klassifikation - Naturlig magi. Se Magi, sp. 465 - Naturlig obligation. Se Naturlig förpliktelse och Obligation - Naturlig religion - Naturlig septima, mus. Se Intervall - Naturlig sten - Naturlig amalgam. miner. Se Amalgam 2 - Naturligt drag. Se Drag, sp 800, och Luftv-xling, sp. 1323 - Naturligt växtsystem, bot. Se Växtsystem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
omflyttningar. Är de dödes antal större än
de föddes, uppstår naturlig folkminskning
1. mortalitetsöfverskott. Se
Befolkningsstatistik, sp. 1187. L. Wll.
Naturlig fordran, jur. Se Naturlig förpliktelse.
Naturlig förpliktelse, Naturlig obligation
(lat. obligatio naturalis), jur., ett redan af
de romerske rättslärde uppställdt begrepp, som i
allmänhet återfinnes i de moderna rättssystemen. Med
naturlig förpliktelse menas en sådan - af den
naturliga uppfattningen erkänd - skyldighet att
till förmån för annan enskild person företaga viss
handling (vanligen: betala en summa penningar),
som icke kan göras gällande med kraf inför rätta,
öfver hufvud icke med offentlig myndighets hjälp
utkräfvas, men likväl icke fullständigt negligeras af
rättsordningen. Den naturliga fordringen, såsom den
ifrågavarande förpliktelse motsvarande rättigheten
betecknas, kan sålunda berättiga till att behålla
penningar, som den naturligt förpliktade betalt,
den kan vidare förstärkas genom borgen, den kan
t. o. m., dock blott i vissa fall, användas till
kvittning mot en fullt rättsgiltig fordran,
som tillkommer den naturligt förpliktade, så
att denne i st. f. betalning måste nöja sig med
frigörelse från sin naturliga förpliktelse. I
svensk civilrätt är detta sistnämnda fallet med
den förpliktelse, som genom tioårig preskription
eller genom preklusion efter försummad årsstämning
nedsjunkit till blott naturlig (k. förordn. 4 mars
1862, §§ 7 och 14). Andra exempel på naturliga
förpliktelser erbjuda skuldförskrifningar af
omyndiga, vadhållningar och hasardspel. Jfr Fordran.
C. G. Bj.
Naturlig föryngring, Själfsådd, skogsv.,
kallas de barr- eller löfträd, som uppvuxit af
frön utsådda genom naturens försorg. Uttrycket
användes som motsats mot föryngring genom kultur.
W. E-n.
Naturlig hamn. Se Hamn, sp. 1272.
Naturlig klassifikation. Se Klassifikation.
Naturlig magi. Se Magi, sp. 465.
Naturlig obligation. Se Naturlig förpliktelse och
Obligation.
Naturlig religion (ej att förväxla med naturreligion,
se d. o.), filos., teol., en vid början af den
nyare tiden, hufvudsakligen genom lord Herbert af
Cherbury (f. 1581, d. 1648) framträdande, sedermera
i modifierade former och under olika namn fortsatt
riktning, som på hela den moderna bildningen utöfvat
stort inflytande. Den sökte leda uppmärksamheten
tillbaka från de olika religionernas inbördes
skiljaktigheter och strider, såsom ang. det mindre
väsentliga, till det för alla religioner gemensamma,
religionens eget väsen, hvilket man kallade den
naturliga religionen. Man ansåg, att denna vore
skrifven i vårt eget inre och att folkens samstämmande
mening bure vittnesbörd om dess sanning. Dess innehåll
sökte man sammanfatta i fem satser: 1) att det
finnes en Gud, 2) att vi äro skyldiga honom vördnad
och dyrkan, 3) att vi visa denna genom dygd och 4)
ånger öfver våra synder, samt 5) att vi i detta och
det kommande lifvet ha att för våra dygder och laster
vänta oss belöningar och straff af den rättfärdige
Guden. Till den positiva eller
uppenbarade religionen intog man till en början
visserligen ej en afgjordt oppositionell ställning,
utan såg i den en form af den naturliga, men
redan från början betraktade man den med en viss
misstro, och snart öfvergick detta till en afgjord
fiendskap. Den kristna religionens sanning bestreds
visserligen ej ens under detta, något senare skede
(1700-talet); man betraktade den fastmer som till sitt
egentliga väsen identisk med den naturliga religionen
och allt dess öfriga innehåll som senare tillsatser,
från hvilka den borde renas. Men omsider visade sig
svårigheten att på den ytterst abstrakta ståndpunkt
man intagit fasthålla denna identitet, hvadan man
blef alltmer benägen att framhålla, det kristendomen
äfven i sin ursprungliga gestalt visserligen är
den högsta religion, som hittills framträdt, men ej
nödvändigt den högsta, hvartill mänsklig utveckling
kan komma. Hand i hand med detta går nu för tiden en
benägenhet att framhålla de sanningar, som finnas
jämväl i andra religioner, och att så mycket som
möjligt tillbakavisa kristendomens anspråk på att
vara bärare för en h. o. h. ny världsåsikt. Den
nämnda riktningen får därför hvarken förblandas med
vissa mer negativa riktningar inom kristendomen
själf, hvilka representeras af unitarismen och
protestantföreningarna, ej heller med naturalismens
afgjorda gudsförnekelse. I våra dagar har riktningen
fastmer trädt i mer eller mindre afgjord opposition
ej blott mot den ortodoxa kristendomen, utan
äfven mot de nämnda tidsströmningarna. Namnet
begagnas företrädesvis för att beteckna dess
äldre skeden. Senare benämnes den vanligen deism,
fritänkeri och i våra dagar förnuftsreligion. I
vårt land brukade dess anhängare äfven kalla sig
sanningssökare, därmed betecknande sin skeptiska
ställning till all positiv religion.
Den naturliga religionen måste tillerkännas
den förtjänsten, att den fäst uppmärksamheten
på nödvändigheten att från de historiskt gifna
religionsformerna gå tillbaka till religionens eget
väsen eller, från en annan sida, till själfva det
religiösa medvetandet hos människan. Ty endast för
så vidt de förra öfverensstämma med detta väsen,
tillfredsställa detta medvetande, kunna de erkännas
vara verkliga religioner. Men dess inskränkning
ligger i dess alltför abstrakta uppfattning af detta
religionens väsen. Den ser i detsamma ingenting annat
än vissa, för alla religioner gemensamma bestämningar,
icke den idé, som i olika grader framträder i dem
alla och som utgör måttet för deras egen ställning som
högre och lägre. Däraf ock dess underskattande af den
faktiskt förefintliga skillnaden religioner emellan.
L. H. Å.*
Naturlig septima, mus. Se Intervall.
Naturlig sten, bygnk., term, omfattande alla
i byggnadskonsten brukliga stenarter (granit,
sandsten, kalksten o. s. v.) och särskiljande dem från
konstgjord sten, såsom tegel, kakel, af cement eller
betong gjutna plattor, block eller murar o. d. Oftast
användes termen i fråga om det synliga materialet i
en byggnads fasad. I. G. C.
Naturligt amalgam, miner. Se Amalgam 2.
Naturligt drag. Se Drag, sp. 800, och
Luftväxling, sp. 1323.
Naturligt växtsystem, bot. Se Växtsystem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
