Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Naturläkare - Naturlära - Naturminnen, Naturminnesmärken. Se Naturskyddd - Naturnödvändighet - Naturras - Naturreligion - Naturrätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Naturläkare, med., kallas med ett från Tyskland
lånadt begrepp (naturheilkunde) de, som söka
påverka sjukdomar uteslutande genom s. k "naturliga"
eller "fysiologiska" läkemetoder. Till dessa höra
vatten (hydroterapi), ljus (fototerapi), luft
(klimatoterapi), elektricitet (elektroterapi),
gymnastik, massage och rörelse (kinesiterapi) och
diet (dietetik). Då det just är hufvuduppgiften för
all medicin att medelst "naturliga" medel stimulera
kroppens egna läkekrafter, böra gifvetvis alla läkare
på visst sätt vara naturläkare. Att emellertid under
tidernas lopp en viss skenbar motsättning mellan den
s. k. skolmedicinen och naturläkarna kunnat uppstå,
har varit en följd dels af äldre läkargenerationers
ofta utpräglade brist på intresse för ofvannämnda
behandlingsmetoder, dels äfven däraf, att sedan lång
tid tillbaka medicinskt obildade lekmän sökt åt sig
usurpera en del fysikaliska behandlingsmetoder och
drifvit dem med vanlig okritisk entusiasm därhän, att
det hela ofta kommit in på det rena kvacksalfveriets
område. Detta har naturligtvis verkat frånstötande på
"skolmedicinens" representanter. Det måste emellertid
villigt erkännas, att den vetenskapliga medicinen
under tidernas lopp fått många goda impulser från
de s. k. naturläkarna, äfven om deras verksamhet
f. ö. varit mindre sympatisk. Liksom våra dagars
läkekonst får sin vetenskapliga förnyelse i första
hand från Tyskland, ha de fleste s. k. naturläkare,
som utöfvat något inflytande på de skandinaviska
länderna, varit tyskar. Så t. ex. kallvattenkurens
apostel, den schlesiske bonden V. Priessnitz (f. 1799,
d. 1851; se Kallvattenkur), som utöfvat ett bestående
inflytande på hydroterapiens utveckling. Stort
uppseende har på senare tid väckts af bajerske pastorn
S. Kneipp (se denne) och af läkaren J. H. Lahmann
(se denne), hvilken senare bemödade sig om att
uppträda i motsättning till den s. k. skolmedicinen
och hvars sanatorium "Weisser Hirsch" vid Dresden
utöfvat stark dragningskraft på publiken. Andra
s. k. naturläkare med europeisk ryktbarhet ha ofta
rört sig inom charlataneriets område. Så t. ex. Louis
Kuhne, f. d. handtverkare från Leipzig, hvilken
utan några som helst förutsättningar sökt sätta
sina badmetoder och bisarra terapeutiska hugskott i
ett kvasivetenskapligt system och drifvit det hela
med affärsmässig reklam. Hans metoder voro en tid
jämförelsevis moderna bland de bildade klasserna
äfven i vårt land. Som en efterklang af dylika
utländska ryktbara naturläkare ha äfven hos oss många
lekmän under naturläkedomens täckmantel drifvit
en omfattande verksamhet, såsom vanligt ockrande
på allmänhetens brist på omdöme och lättrogenhet,
särskildt i medicinska frågor. - Den moderna medicinen
utvecklar f. n. rastlös verksamhet för att skapa en
vetenskaplig grund för de ofvan nämnda "naturliga"
behandlingsmetodernas användning inom läkekonsten. Den
vetenskapligt bildade läkaren i våra dagar står därför
så långt ifrån i någon motsats till den verklige
naturläkaren, att han tvärtom, om än först efter
vetenskaplig och kritisk pröfning, söker tillegna
sig allt hvad, som inom den s. k. naturläkedomen kan
finnas af verkligt och bestående värde. I. H.
Naturlära, pedag. I gällande läroverksstadga
18 febr. 1905 och undervisningsplanen för
realskolor 2 mars 1906 betecknar man med
naturlära de naturvetenskapliga discipliner,
hvilkas element förekomma i realskolan, nämligen
biologi, d. v. s. zoologi och botanik, samt fysik
och kemi, medan dessa ämnen skiljas på gymnasiet
(undervisningsplan 30 april 1909). Sedermera har
genom k. kung. 9 okt. 1908 samma skillnad införts
i realskolan, hvilket innebär, att särskilda
betyg utdelas både i biologi, fysik och kemi. I
näst föregående läroverksstadga (af l nov. 1876)
förekommer i de fem nedersta klasserna namnet
naturlära för biologi och de elementära begrepp, som
meddelades i fysik och kemi. I gymnasialklasserna
förekom naturvetenskap med underafdelningarna
naturalhistoria (= biologi), fysik och (på reallinjen)
kemi. J. C.
Naturminnen, Naturminnesmärken. Se Naturskydd.
Naturnödvändighet, filos., naturens bundenhet af
naturlagarna i motsats mot viljans frihet.
Naturras, veter., en sådan ras, hvars egenskaper i hög
grad påverkats af de yttre naturförhållandena, såsom
markens beskaffenhet och läge, klimatet, vegetationen
o. s. v., under det att människans inflytande på
afveln genom urval, uppfödning o. d. gjort sig föga
gällande. De flesta s. k. landtraser (se d. o.) äro
naturraser. Dessa passa till sitt hemlands natur samt
äro konstanta och härdiga, så länge lifsvillkoren icke
förändras. En del naturraser har genom förädling
öfvergått till s. k. kulturraser (se Husdjur),
t. ex. holländska boskapen, under det att andra, såsom
stäppboskapen i Ryssland och Ungern, sedan urminnes
tider bibehållit sig tämligen oförändrade. En svensk
naturras är fjällboskapen (se d. o.). H. F.
Naturreligion (ej att förblanda med naturlig religion,
se d. o.), en religionsform, enligt hvilken människan
egnar sin dyrkan åt personifierade naturmakter och
naturföreteelser. En sådan religion är en produkt
af naturfolkens fantasi, som förmått dem att
bakom naturens företeelser spåra personliga väsen,
besläktade med människan, samt ett ännu outveckladt
religiöst medvetande, som föreställt sig det gudomliga
som bundet vid denna fantasis alster. Naturreligion
är således ett högre utvecklingsstadium af naturdyrkan
(se d. o.).
Naturrätt (lat. jus naturale), rättsfilos., en
rättsordning, som ansetts vara grundad i människans
natur och stå öfver den genom statens lagar skapade
positiva rätten. Antika författare, t. ex. Cicero,
antogo tillvaron af en naturrätt, men blott som en
förutsättning för den positiva. Det var medeltidens
kyrkliga tänkare, som först uppställde en skarp
skillnad mellan naturrätt och positiv rätt, i det
de under inflytande af kristna och germanska idéer
(se Medborgerliga rättigheter, sp. 1384) ville i
individens intresse inskränka statens makt och trodde
sig ha funnit ett medel därtill i antagandet af en
i människans natur af Gud inplantad rätt, hvilken,
såsom härledande sig från honom, egde högre giltighet
än statens af människor gifna lagar. Medeltidens
teokratiska statsuppfattning nedbröts emellertid
genom renässansen, men då detta gett upphof till
Machiavellis brutala maktteori
(se Machiavelli), uppstod ett behof att
finna en på rationella grunder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
