Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Naturrätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvilande, men dock ej teokratisk statsdoktrin,
och därvid anknöt man sig till det medeltida
naturrättsbegreppet, ehuru frigjordt från det
teokratiska höljet: som förutsättning för, men
också som korrektiv på det empiriska statslifvet
proklamerades nu en i människans natur inneboende
rätt med förbindande kraft, ej på grund af gudomlig
auktoritet, utan på grund af sin allmängiltiga
förnuftighet. Hela denna åskådning har stundom
också kallats naturrätt, och anhängarna däraf ha
sammanfattats under benämningen den naturrättsliga
skolan. Som dess förste målsman räknas ofta H. Grotius
(se d. o.), och detta är så till vida befogadt,
som dess grundläggande läror först af honom skarpt
formulerades och genom hans auktoritet vunno allmänt
erkännande. Den naturrättsliga åskådningen behärskade
sedan nästan all statsvetenskaplig spekulation under
1600- och 1700-talen, och "naturrätt" var namnet på en
af tidens mest ansedda universitetsdiscipliner. Den
formel, hvarigenom man sökte fastslå naturrättens
prioritet och upphöjdhet i förhållande till den
positiva rätten, var antagandet, att människorna
urspr. lefvat som isolerade suveräna individer i ett
samhälls(stats-)löst tillstånd – naturtillstånd (se
d. o.). I detta voro de dock underkastade den i deras
natur grundade naturrätten och egde jämväl i kraft
af denna s. k. naturliga rättigheter, men då ingen
myndighet fanns, som betryggade detta rättstillstånd,
ansågs dock naturtillståndet ha inneburit en viss –
större eller mindre – osäkerhet, och därför, så
lärde man vidare, ha människorna nödgats utträda
därur och förena sig i samhällen med tvångsmakt öfver
individerna. Detta antogs ha skett genom en frivillig
öfverenskommelse, det s. k. samhällsfördraget
(Rousseaus Contrat social), som, sedan det väl var
ingånget, tillskrefs juridiskt bindande kraft för all
framtid på grund af ett naturrättens bud: plikten att
hålla åtagna förbindelser. Härigenom trodde man sig ha
ernått å ena sidan, att statens härskarmakt hvilade på
en rationell grund i st. f. på brutalt våld, å andra
sidan att en norm fanns för rättmätigheten af dess
användande, nämligen samhällsfördraget och ytterst
dettas egen förutsättning: naturrätten. Med afseende
på samhällsfördragets innehåll framträdde emellertid
två hufvudriktningar. Enligt den ena, förnämligast
representerad af Hobbes (se d. o.) och Rousseau
(se d. o.), innebar fördraget, att individerna afstått
alla sina naturliga rättigheter – sin suveränitet –,
dock med den skillnaden, att Hobbes lät afståendet
ha skett till förmån för en genom själfva fördraget
tillsatt härskare eller regent, – Rousseau åter till
förmån för de kontraherande individerna själfva –
"folket", fattadt som summan af sina samtidigt
lefvande medlemmar. Under det att Hobbes insåg, att
hans teori fullständigt offrade friheten, men tog
denna konsekvens i säkerhetens intresse, ville och
trodde sig Rousseau genom sin kunna betrygga allas
frihet, då en hvar som delegare i samhällsmyndigheten
– allas vilja (la volonté générale) – kunde tillse,
att denna ej gjorde sig skyldig till förtryck; men
då allas oinskränkta vilja i praktiken måste bli
en (verklig eller fingerad) majoritets, kunde den
Rousseauska "folksuveräniteten"
(= majoritetsväldet) likaväl som den Hobbeska
"härskarsuveräniteten" leda till den personliga
frihetens fullständiga undertryckande. Den andra
riktningen, som ytterst härstammade från de engelske
puritanernas yrkande på religiös frihet, fick sin
egentliga teoretiska utbildning genom Locke (se
d. o.). Enligt densamma innebar samhällsfördraget
så långt ifrån ett fullständigt afstående af
naturtillståndets naturliga rättigheter, att
individerna tvärtom däri betingat sig att få i
samhället behålla vissa af dessa (tankefrihet
och säkerhet till lif och egendom, af Locke
sammanfattadt under namnet "egendom") och att det
just var till dessas betryggande, som fördraget,
med upphäfvande af naturtillståndets oinskränkta
rätt och makt för individerna att själfva häfda
dem, skapat statens tvångsmakt. För att emellertid
denna ej skulle kunna missbrukas till kränkande
af individens behållna rättigheter, ville Locke,
att den skulle delas mellan flera hvarandra
motvägande och kontrollerande innehafvare, och det
var denna hans "maktfördelningslära", som sedan
ytterligare utvecklades af Montesquieu (se d. o.,
sp. 1006). Från denna riktning utgingo sålunda
försök att vinna en teoretisk grund åt den inskränkta
monarkien eller ett denna efterbildadt republikanskt
statsskick, under det att konsekvensen af den förra
riktningen var antingen monarkisk eller demokratisk
despotism. Från den Lockeska riktningen utgingo också
försöken att åstadkomma en positiv lagstiftning
till skydd för de "naturliga rättigheterna"
(se Medborgerliga rättigheter, sp. 1385). Lagbunden
frihet var emellertid icke en logisk konsekvens af de
naturrättsliga premisserna. Med skäl anmärkte Rousseau
att, om individen vid utträdet ur naturtillståndet
afstod blott en del af de naturliga rättigheterna åt
staten, så riskerades återfall i naturtillståndets
näfrätt, emedan ingen skiljedomare fanns mellan
individens och statens häraf möjliggjorda stridiga
anspråk, och ehuru franska revolutionen började
med att i lag fastslå de mänskliga rättigheterna,
blef Rousseaus mera logiska teori därunder dock
rådande och fick sin praktiska tillämpning – i
skräckväldet. Men båda riktningarna hvilade på
en bräcklig grund: samhällsfördragets ponerade
juridiskt bindande kraft. Moraliskt bindande
skulle det på sin höjd varit för de ursprunglige
kontrahenterna, men icke hade dessa någon rätt att
binda sina efterkommande. I själfva verket blott ett
godtyckets verk, kunde samhällsfördraget och den därpå
hvilande statsordningen också med godtyckets rätt
upplösas af hvarje statsborgare för hans del – eller
genom främmande maktspråk. Den förra konsekvensen
drogs teoretiskt af Fichte (se d. o. 1) under hans
tidigare utveckling och praktiskt genom den franska
revolutionens anarkiska rörelser; den senare kom till
synes i Napoleons för folkens nationella lif ödesdigra
universalmonarki (se Napoleon, sp. 444). Dessa
erfarenheter bröto slutligen förtroendet till
"naturrätten". Visserligen räddades den till en
tid genom Kants auktoritet, men då han betraktade
samhällsfördraget blott som en ideell förklaringsgrund
till statslifvet utan motsvarighet i verkligheten och
individernas sammanlefnad i stater som en uttvingbar
rättsplikt, så var härigenom en bättre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
