Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Navigation
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ort till en annan, samt, när som helst under
ende färd, "fartygets ställe", d. v. s. den punkt
på hafvet, där fartyget för tillfället befinner
sig. Denna punkt bestämmes, när land är i sikte,
företrädesvis genom iakttagande af riktningarna till
eller afstånden från kända och i sjökortet utsatta
föremål, men utom landsikte hufvudsakligen genom
två allmänna metoder, nämligen 1. genom omedelbar
uppmätning af de från en gifven punkt utseglade
linjernas riktningar och längder samt 2. genom
astronomiska iakttagelser. Under vissa förhållanden
kan fartygets ställe bestämmas äfven genom lodning,
hvarjämte en del andra iakttagelser undantagsvis
kan ge ledning för ortbestämningen. Navigationen
indelas i två hufvuddelar: den terrestra navigationen,
som grundar sig på iakttagelser på jordklotets yta,
och den astronomiska navigationen, som grundar sig på
iakttagelser af himlakroppar. Den förras hufvudsakliga
hjälpmedel äro sjökort, kompass, pejlskifva, logg och
lod, instrument för bestickföring (linjal, passare,
transportör och station-pointer) samt nautiska
tabeller, seglingsbeskrifningar, tidvattenstabeller,
fyrlistor m. m.
Den väg (kurs), som ett fartyg bör följa, bestämmes
i trängre farvatten vanligen efter ögonmått, d.
v. s. man styr med omedelbar ledning af synliga
föremål i land eller "seglar efter landkänning". Så
snart man kommit till sjöss, är det däremot nödvändigt
att sätta kurs efter kompassen. Vanligen bestämmer
man kursen omedelbart från sjökortet, där fartygets
utgångspunkt (frånseglade ställe) och den punkt,
som kan uppnås med rak kurs, afsättas, hvarefter
fartygets rättvisande kurs öfver grund lätt bestämmes
med tillhjälp af linjal och transportör. Denna kurs
kan utrönas äfven genom räkning med kännedom om de
från- och inseglade ställenas latitud och longitud
(bestickräkning). Vid segling öfver världshafven
är det emellertid ofta fördelaktigt att icke
följa en och samma kurslinje (loxodromen), utan
storcirkelbågen mellan ställena, emedan denna mången
gång är afsevärdt kortare. Genom att på en större
jordglob sträcka en tråd mellan ställena eller i
regel genom trigonometrisk räkning bestämmer man
läget af ett antal punkter på denna båge, hvarefter
kurserna mellan dessa punkter utrönas. I hvarje
fall måste man därefter beräkna den eller de kurser
på kompassen, som skola styras (jfr Kurs). Med den
för af drift, deviation och missvisning rättade
kursen och den genom loggning utrönta distansen
samt äfven, där så ske kan, genom iakttagande af
tidvattensströmmarnas inverkan konstruerar man i
sjökortet eller beräknar man (genom bestickräkning)
minst en gång om dygnet och i närheten af land vida
oftare fartygets "inseglade ställe". Härifrån sker ny
kurssättning till lämplig punkt. Det inseglade ställe,
som man erhåller genom bestickräkningen ("den döda
räkningen"), är emellertid nästan alltid mer eller
mindre felaktigt. Därför är det af vikt att genom
andra och säkrare metoder alltsomoftast bestämma
läget af den punkt, som fartyget uppnått. Detta sker
i sikte af land genom pejling, iakttagande af tiden,
då en enslinje passeras, uppskattning eller mätning
af afståndet till ett föremål eller genom mätning af
vinkeln mellan två föremål. Genom hvarje sådan enkel
ortbestämning erhåller man en ortlinje i kortet
("en terrester ortlinje"), nämligen en rät linje genom
hvardera af de båda förstnämnda och en cirkellinje
genom hvardera af de senare. För att bestämma
den punkt, där fartyget befinner sig, erfordras
sammanställning af två ortlinjer, som skära hvarandra
under lämplig vinkel. En mängd olika sammanställningar
kan göras, dels af två samtidigt erhållna ortlinjer
(genom "krysspejling", "pejling och enslinje",
"pejling och afståndsmätning" o. s. v.), dels af
två kort efter hvarandra erhållna ortlinjer (genom
"två pejlingar och utseglad distans" o. s. v.). De
noggrannaste ortbestämningarna erhåller man genom
två enslinjer, genom enslinje och horisontal vinkel
samt genom två horisontala vinklar, uppmätta med
reflexionsinstrument, mellan tre väl synliga och i
sjökortet noga utlagda föremål (det s. k. Pothenotska
problemet). Dessa sistnämnda ortbestämningar användas
därför framför alla andra vid sjömätning. Under vanlig
navigering kan man äfven, ofta med stor fördel,
sammanställa en terrester ortlinje med en lodlinje
eller en astronomisk ortlinje (se nedan). Enbart genom
lodning på kortare kurser kan man mången gång med
synnerlig noggrannhet bestämma sitt ställe i kortet.
Utom landsikte bör man om möjligt hvarje dag genom
astronomiska observationer utröna sin "observerade
latitud och longitud". Den astronomiska navigationen
ger medel härtill, betjänande sig af astronomiska
eller nautiska årsböcker (se Nautical almanac),
nautiska tabeller, reflexionsinstrument (kvintant,
sextant, oktant eller cirkel) samt kronometer
och observationsur m. m. Till sjöss, där man
icke har fast uppställningsplats för instrument,
kan man icke som i land bestämma bredd och längd
genom meridiancirkel och passageinstrument, utan
man måste för ändamålet anlita höjdmätning öfver
sjöhorisonten (eller konstgjord horisont). Ända till
senare hälften af 1800-talet bestämde man i regel
latituden genom mätning af en himlakropps höjd
i eller i närheten af meridianen ("meridianhöjd"
eller "cirkummeridianhöjd") och longituden genom
mätning af en himlakropps höjd i eller i närheten
af l:a vertikalen ("longitud genom timvinkel";
äfvensom genom måndistans). Den s. k. "nyare
navigationen" har en mycket vidsträcktare användning
af höjdmätningarna, i det den utgår ifrån, att hvarje
höjdobservation ger en ortlinje. Dessa ortlinjer,
som kallas astronomiska till skillnad från de ofvan
nämnda terrestra ortlinjerna, äro cirkellinjer på
jordklotet, ljusgränsparalleller, som till medelpunkt
ha den punkt, som i observationsögonblicket har
den observerade himlakroppen i zenit och till radie
himlakroppens sanna zenitafstånd. Ljusgränsparallellen
behöfver emellertid icke utkonstrueras i sjökortet,
ty eftersom man alltid känner sitt ungefärliga
läge, är det, när den mätta höjden ej är alltför
stor, för praktiskt bruk tillräckligt att betjäna
sig af ortlinjens tangent eller korda i närheten
af den punkt, där man enligt besticket befinner
sig. Ortlinjen inskränkes härigenom till en rät
linje i sjökortet, vinkelrät mot himlakroppens
asimut. Läran om astronomiska ortlinjer, som först
framställdes af den amerikanske kaptenen Sumner 1843
(ehuru dessförinnan använd i engelska flottan), har
under de senaste årtiondena i hög grad utvecklats, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
