Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Navigation
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
räkningen" emellan observationerna inverka
menligt på resultatet. Mången gång händer det
emellertid, att man icke på flera dagar eller
t. o. m. veckor är i tillfälle att utföra astronomiska
ortbestämningar. Inträffar därjämte långvarig tjocka,
så befinner sig navigatören vid angöring af land i
brydsam belägenhet, i synnerhet om farvattnet icke
är i nautiskt hänseende "lodbart". Som för öfrigt
strömmar, stormar, isförhållanden, otillförlitliga
sjökort m. m. kunna försvåra navigeringen, är det
tydligt, att den praktiska navigeringskonsten i hög
grad är en erfarenhets- och omdömessak. Förutom god
kännedom om den teoretiska navigationen förutsätter
alltså en skicklig navigering kunskap i tidvattenslära
och nautisk meteorologi, ett omsorgsfullt studium
af sjökort och seglingsbeskrifningar, praktisk
färdighet i förekommande mätningar och beräkningar
samt en ständig kontroll af alla till navigeringen
hörande bestämmelser, helst utförd genom jämförelser
mellan de resultat, som erhållas af två personers
af hvarandra oberoende iakttagelser, mätningar och
beräkningar. Detta gäller i synnerhet kurssättning,
styrningens öfvervakande, deviationens verifiering
för de styrda kurserna, särskildt genom iakttagande
af himlakroppars asimut, kronometerregleringar och
astronomiska ortbestämningar. Kan icke någon sådan
kontroll erhållas, hvilket ofta är fallet på smärre
fartyg med fåtaligt befäl, bör man pröfva riktigheten
af sina bestämningar genom nya sådana, hvartill i
de flesta fall tillfälle ges. Genom trägen öfning
och vana vid noggrann navigering under gynnsamma
omständigheter förvärfvar sig navigatören nödigt
själfförtroende, lugn och säkerhet att äfven under
de svåraste förhållanden eller i farans stund rätt
begagna sig af alla de olikartade hjälpmedel, som stå
till hans förfogande. - Samtliga för navigeringen
använda instrument benämnas nautiska instrument. De
dagliga nautiska beräkningarna införas i ett
s. k. navigeringsprotokoll. Deras resultat
antecknas hvarje middag (eller oftare) i fartygets
loggbok. - Jfr Astronomiska instrument, Astronomiska
koordinater, Astronomiska årsböcker, Bestick, Bredd l,
Deklination, Deviation, Horisont, Höjd 2, Kompass,
Kurs, Landkänning, Lodning, Logg, Loggbok, Längd
l, Meridian, Meridianhöjd, Måndistans, Nakterhus,
Nautiska längdmått, Nautisk meteorologi, Navis asimut,
Pejling, Pothenotska problemet, Rektascension,
Seglingsbeskrifning, Sjökort, Sjömätning, Sjöräkning,
Soltid, Stjärntid, Strömbestick, Tidsekvation,
Tidssignal, Tidsskillnad, Tidvatten, Timvinkel,
Trigonometri, Ur och Zenit.
Navigeringskonstens tidigaste historia är höljd i
djupt dunkel. Så mycket känner man dock med visshet,
att färderna till sjöss så vidt möjligt ställdes längs
kusterna samt utom landsikte förnämligast med ledning
af solen och stjärnorna, företrädesvis polstjärnan,
äfvensom understundom och särskildt inom passad-
och monsunområdena med ledning af stadigt blåsande
vindar F. ö. torde inga metoder för ortbestämning
till sjöss ha
funnits, ej heller knappast några användbara
kartor. Genom kompassens införande (i Europa
omkr. 1400) erhöll man medel till den s. k. döda
räkningen, då man åtminstone någorlunda säkert
kunde bestämma den riktning, hvari man färdades,
och genom vana kunde efter ögonmått något så
när uppskatta farten, d. v. s. förflyttningens
hastighet. Den redan alltifrån forntiden kända
jakobsstafven (se d. o.) torde dock ganska tidigt
ha kommit till användning på sjön. Särskild
betydelse för navigationen hade prins Henrik
Sjöfararen (1394 -1460; se Henrik, sp. 448-449),
som bl. a. upprättade ett observatorium för närmare
bestämning af solens deklination samt, i samband med
de upptäcktsexpeditioner han utsände, lät upprätta
flera sjökort. Konung Johan II af Portugal (1455-95)
tillsatte en kommitté af vetenskapsmän för upprättande
af tabeller öfver solens deklination och förbättrande
af astrolabiet, hvilket då i modifierad form började
användas vid sidan af jakobsstafven (särskildt af
Vasco da Gama). På Columbus’ tid utgjordes den
nautiska utrustningen vanligen endast af l eller 2
kompasser, en jakobsstaf eller ett astrolabium,
en någorlunda god tabell öfver solens deklination,
en rättelsetabell till höjden af polstjärnan och en
mycket otillförlitlig karta. Relingsloggen omtalas
tidigt; ett embryo till skäddloggen omtalas 1577
och egendomligt nog ett förslag till roterande
släplogg ungefär vid samma tid. Kompassens missvisning
(deklination) var redan tidigt känd, men Columbus var
den förste, som gjorde iakttagelser (närmast fortsatta
af Cabot) öfver missvisningens olika storlek på
olika orter. I Europa, där missvisningen länge ansågs
i det närmaste lika stor och konstant, upphäfde man
dess "inverkan vanligen omedelbart på kompassen genom
att låta kompass-rosens nord-syd-streck bilda vinkel
mot kompassnålen. - Bland de tidigaste författarna
inom navigationsvetenskapen är J. Werner (1468-1528)
från Nürnberg särskildt framstående. Han föreslog
t. o. m. (1514) observationer af måndistanser för att
finna longituden; men dåtidens observationsinstrument
voro alltför primitiva, för att förslaget
skulle leda till praktisk efterföljd. Ända
till långt fram på 1700-talet kunde man till
sjöss genom astronomiska observationer endast
utröna latituden. För att bestämma denna genom
höjdmätning af polstjärnan uppfann M. Coignet
(1549-1623) 1581 ett särskildt hjälpinstrument,
kalladt nocturnal. Gemma Frisius’ (se denne)
astronomiska arbeten voro till stor nytta för
navigationen, ej minst genom hans uppgifter på en
mängd orters geografiska lägen, hvilka dock icke
kunde anges med större noggrannhet, än att fel
i latituden ända till 3° och fel i longituden
af ända till 6° förekommo. 1534 konstruerade
han för sjöbruk afsedda astronomiska ringar
(modifikation af armillarsfären). Den första
kända navigationsläroboken är Pedro Medinas "Arte
de navigar" (1545), hvilken 1556 följdes af
M. Cortes’ liknämnda arbete, som bl. a. innehöll en
tabell öfver afståndet mellan meridianerna på olika
breddgrader, hvarigenom förhållandet mellan differens
i longitud och departur klargjordes för de sjöfarande,
vidare en framställning af tidvattnet, hvars uppkomst
han ansåg härröra uteslutande från månens rörelser,
samt slutligen en afhandling om sjökorten, öfver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
