- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 19. Mykenai - Norrpada /
657-658

(1913) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Neapel

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

understödd af trupper från Sicilien, en engelsk flotta
samt ryssar och turkar, återställde en inhemsk resning
under Lodovico Ruffo den bourbonska dynastiens välde
i N. 1801 vanns fred med Frankrike mot uppoffrande
af allenast Stati degli presidii. Men 1805, sedan
N. brutit ett utfäst löfte om neutralitet, förklarade
kejsar Napoleon, att "dynastien i Neapel upphört att
regera" (6 dec.). Denna tog i början af 1806 åter sin
tillflykt till Sicilien, men fransmännen under Masséna
besatte N., och fastlandet utgjorde under den närmast
följande tiden ett eget rike under Josef Bonaparte
(1806 -08) och Joakim Murat (1808-15). 1815 kommo
bourbonerna tillbaka, och genom en organisk lag af 12
dec. 1816 förenades N. och Sicilien till ett odelbart
rike under namnet Bägge Sicilierna, en benämning, som
eg. härleder sig från medeltiden, då det neapolitanska
konungarike, som de normandiske eröfrarna bildade af
Apulien, Kalabrien och andra landsdelar, ofta kallades
Sicilien på denna sidan sundet.

Efter bourbonernas återkomst 1815 sökte konung
Ferdinand IV, eller I, som han dåmera kallade
sig, med stor stränghet utplåna spåren af den
napoleonska tiden. Murat, som genom en äfventyrlig
resning sökte återvinna sitt rike, blef (hösten
1815) fången och skjuten. Missnöjet med den usla
bourbonska styrelsen glödde alltjämt under askan,
och den nationella enhets- och frihetsrörelsen hölls
där som i det öfriga Italien vid lif af
carbonari (se d. o.). 1820 utbröt en militärrevolt,
som tvang konungen att införa en författning efter
mönstret af 1812 års spanska konstitution. Denna
nödtvungna eftergift sågs med missnöje af Heliga
alliansens makter, som förbundit sig att hvar på sitt
håll undertrycka de friare rörelser, som möjligen
kunde utbryta i deras grannskap. Konung Ferdinand,
som aflagt ed på den nya författningen, begaf sig
till kongressen i Laibach, skenbart för att medla,
i verkligheten för att söka främmande hjälp mot egna
undersåtar. En österrikisk här ryckte också våren
1821 in i landet. Den revolutionära rörelsen sågs
ännu med likgiltighet af folket och blef därför med
lätthet undertryckt, österrikiska trupper stannade
kvar i landet ända till 1827, och allt återställdes på
den gamla foten under ett reaktionärt skräckvälde,
som t. o. m. från österrikisk sida framkallade
protester. Liksom det öfriga Italien var riket nu i
själfva verket en vasall åt Österrike, och i dess hägn
fortsattes det despotisk-klerikala styrelsesättet
under konungarna Frans I (1825-30) och Ferdinand
II
(1830-59), hvilken senare genom sin trolösa
grymhet förvärfvat sig ett sorgligt eftermäle i
historien. Landet var rof för ständig oro, och endast
röfvarväsendet blomstrade. Flera resningsförsök -
t. ex. det 1844 i Kalabrien af bröderna Bandiera
(se d. o.) i samförstånd med Mazzini föranstaltade
- misslyckades, och konungen förstod slugt att
underblåsa oenigheten inom det nationella partiet
genom att vädja till den sicilianska partikularismen
med dess sträfvan efter oberoende af Neapel.

Under Pius IX:s första, liberala styrelse började
frihetsrörelsen i Italien åter få luft. I jan. 1848
utbröt på Sicilien under Ruggiero Settimos ledning
ett allmänt uppror, som snart vann efterföljd i N.
Nödtvången utfärdade konungen en fri författning
(28 jan.) och upptog ett par liberaler i ministären,
men folket hade nu lärt känna värdet af de kungliga
löftena, som gåfvos endast för att åter brytas. Det
parlament, som sammanträdt på Sicilien, förklarade i
april huset Bourbon förlustigt kronan, som erbjöds åt
sardinske konungens yngre son, hertigen af Genua,
men af honom icke mottogs. I N. kom det 15 maj
till häftiga oroligheter, som med blodig stränghet
undertrycktes. Hufvudstaden blef nu bombarderad
från forten och delvis lämnad till plundring af de
vilde lazzaronerna, hvilket ådrog "konung Bomba"
befolkningens hat i en grad, som sällan kommit
någon furste till del. Brist på organisation och
det lägre folkets likgiltighet gjorde det här som
i det öfriga Italien omöjligt för patrioterna att
hålla stånd. Under loppet af 1849 kufvades resningen
både på Sicilien, där de kungliga trupperna 15 maj
intågade i Palermo, och i N.; och reaktionen rasade
mot sina offer med en hämndgirig grymhet, som väckte
fasa och afsky öfver hela Europa. Tusentals af landets
ädlaste män pinades långsamt till döds i ohyggliga
fängelsehålor; och protester från Frankrike och
England - där Gladstone var den förste, som med
kraft uppträdde mot de neapolitanska grymheterna -
blefvo öfvermodigt afvisade. Konungen, som efter
ett attentat 1856 ej visste sig säker för sitt lif,
blef alltmera dyster och människoskygg, drog sig
tillbaka till det starkt bevakade Caserta och afled
22 maj 1859. Hans unge son Frans II (1859-60;
d. 1894) var uppfostrad af jesuiterna och trädde
som konung utan tvekan i sin faders fotspår. Men
hans tid blef kort. Det fransk-österrikiska kriget i
norra Italien 1859 gaf ny fart åt frihetsrörelsen,
som oemotståndligt brusade fram öfver halfön. I
april 1860 utbröt på nytt en resning på Sicilien,
som snart i Garibaldi fick en ledare af mindre
vanlig begåfning. 11 maj landade denne i Marsala
med sina tusen frivilliga, och som ett korthus föll
ett rike med 10 mill. inbyggare tillsammans inför
honom. 28 maj tågade han in i Palermo, och efter
ett par månader var hela ön utom Messinas citadell i
hans händer. 18 aug. gick han öfver till fastlandet,
och 7 sept. besatte han utan svärdsslag hufvudstaden
N., sedan konungen flytt därifrån till Gaëta. Under
det Viktor Emanuel tog rörelsens ledning i sina
händer och efter slaget vid Volturno fullbordade
landets eröfring, höll sig Gaëtas starka fäste
till 13 febr. 1861. På hösten 1860 hade en allmän
folkomröstning med ofantlig öfvervikt beslutit rikets
förening med konungariket Italien; och endast några
spridda röfvarskaror i bergen höjde ännu någon tid
Frans II:s fana. (Se vidare artiklarna Garibaldi
och Italien, historia.)

Litt.: Seibert, "Geschichte des königreichs Neapel
1050-1505" (1862), Di Blasi, "Storia del regno
di Sicilia" (2:a uppl. i 3 bd 1862), Reuchlin,
"Geschichte Neapels während der letzten 70 jahre"
(s. å.), De Sivo, "Storia delle Due Sicilie dal 1847
al 1861" (5 bd, 1864-67), N. Nisco, "Gli ultimi 36
anni del reame di Napoli" (1889), L. v. Heinemann,
"Geschichte der normannen in Unteritalien und
Sizilien", I (1894), H. R. Whitehouse, "The collapse
of the kingdom of Naples" (1899), R. de Cesare,
"La fine di un regno" (2 bd, 1900), R. M. Johnston,
"The napoleonic


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:16:21 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbs/0369.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free