Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nederländerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
frihetskriget</i> (1572-1648). Resningen spred sig
hastigt till Holland, Zeeland, Utrecht, Friesland och
Overijssel. Vilhelm af Oranien gjorde nu ett nytt
försök till invasion i N., men detta misslyckades,
emedan den påräknade franska hjälpen blef om intet
till följd af Bartolomeinatten; emellertid återvände
han inom kort och blef upprorets ledare; ett möte
af Hollands ständer i Dordrecht (juli 1572) valde
Vilhelm af Oranien (1572 -84) till ståthållare öfver
Holland, Utrecht, Friesland och Zeeland, utrustad med
kunglig makt; oinskränkt religionsfrihet utlofvades
både åt katoliker och reformerta. Meningen var ännu ej
att göra sig af med Filip, utan endast att försvara
lif och frihet mot Albas skräckregemente. Det krig,
som nu följde, blef rikt på spännande tilldragelser
och handlingar af hjältemod och grymhet på båda
sidor. Haarlem måste ge sig åt spanjorerna efter ett
halft års med lysande tapperhet uthärdad belägring,
som gaf de upproriske tid att samla sig och hämta
krafter; vid Alkmaar stannade segern på holländarnas
sida. Alba lämnade 1573 N., utan att ha lyckats
kufva den resning, som hans hårdhet mest bidragit att
framkalla. Hans efterträdare, Requesens, fortsatte
efter fruktlösa underhandlingar kriget, men utan
större framgång; Holland och Zeeland utgjorde
alltjämt prinsens af Oranien fasta stöd. Från
denna period af kriget är särskildt Leidens tappra
försvar mot spanjorerna ryktbart. Efter Requesens’
plötsliga död, i mars 1576, gjorde hans spanska
soldater myteri, spredo sig öfver landet under mord
och plundringar och förhärjade slutligen (3 nov.) det
rika Antwerpen ("la furie espagnole"). Denna ohyggliga
händelse gjorde hastigt slut på all oenighet mellan
provinserna. Ett fördrag slöts mellan å ena sidan
Holland och Zeeland, representerade af Vilhelm af
Oranien, och de öfriga provinserna, representerade
af de i Bruxelles församlade generalstaterna; genom
detta fördrag, pacifikationen i Gent (8 nov. 1576),
sammanslötos alla N. till kampen mot spanjorerna,
ehuru Filips öfverhöghet fortfarande erkändes. Den
nye spanske ståthållaren, don Juan d’Austria,
måste underskrifva det "eviga ediktet", hvaruti han
lofvade att iakttaga landets privilegier och bortsända
de främmande trupperna; dessa löften höll han dock ej
länge, och Vilhelms af Oranien och motståndspartiets
inflytande blef därför under hans tid oförminskadt. I
Juans efterträdare (från 1578), Alexander Farnese af
Parma, fick Filip en mera statsklok representant. Lika
framstående som diplomat och fältherre, förstod
Alexander mästerligt att begagna sig af den motsats,
som utbildat sig mellan de öfvervägande katolska,
af fransk kultur influerade och starkt aristokratiska
södra provinserna och de nordliga, kalvinistiska, som
utgjorde hufvudstödet för Oranierns makt. En särskild
förening mellan några af de katolska provinserna
ingicks i Arras i början af 1579.
Republiken Förenade Nederländerna (holl. Vereenichde
Nederlanden, 1581-1795). Svaret härpå från de nordliga
provinserna dröjde icke; genom unionen i Utrecht
(29 jan. 1579) förbundo sig provinserna Holland,
Zeeland, Utrecht, Gelderland och Groningen att "som
om de vore blott en provins" försvara sina rättigheter
och friheter och upprätthålla
religionsfrihet för både katoliker och protestanter inom
förbundets område. Till unionen anslöto sig sedermera
äfven Overijssel och Ost-Friesland, hvarigenom "de sju
provinsernas" statsförbund var färdigbildadt. Denna
sammanslutning var ett verk af prinsens af Oranien
broder Johan; Vilhelm själf gillade den till en början
icke, emedan han ville framhärda i sina sträfvanden
att ena alla N. Vilhelm, som fann, att kampen ej kunde
föras vidare utan främmande hjälp, slöt fördrag med
franske konungens broder, hertigen af Anjou, enligt
hvilket denne på vissa villkor öfvertog suveräniteten
öfver de nederländska provinserna, utom Holland och
Zeeland; dessa provinser ville ej ha någon annan
till suverän än Vilhelm af Oranien, och denne åtog
sig också efter någon tvekan att vara deras grefve. I
samband härmed uppsade också de nordliga provinserna,
jämte Flandern och Brabant, Filip II tro och lydnad
(1581). Anjous ledarskap öfver N. blef emellertid
fullständigt misslyckadt; Vilhelm förde under
oerhörda svårigheter kampen vidare, tills han föll för
mördarhand, 1584. Farnese underlade sig då Flandern
och Brabant och intog (1585) det fasta Antwerpen efter
långvarig belägring. De norra provinserna beslöto att
trots den ogynnsamma ställningen fortsätta kampen för
sin frihet. Svårigheter vållades icke minst af det
oskickliga sätt, hvarpå ledaren för en af drottning
Elisabet öfversänd engelsk truppstyrka, earlen af
Leicester, skötte sin uppgift. Emellertid funno de
rebelliska provinserna i Hollands "landsadvokat"
(de holländska ständernas sekreterare) Johan af
Oldenbarnevelt en synnerligen framstående politisk
ledare, och i Vilhelms son, Morits af Oranien
(1584-1625), en fältherre, som snart visade sig
vara samtidens främste. En betydande lättnad vunno
N., då Filip II från 1588 invecklade sig i strid
med England och Frankrike. Ett erkännande af att
Förenade Nederländerna inträdt i de själfständiga
staternas led var den allians, som 1596 afslöts mellan
denna stat samt Frankrike och England. 1590-talet
betecknas af en oafbruten rad militära framgångar
för holländarna under Morits; sedan spanjorerna 1598
slutit fred med Frankrike och sedan de i Spinola fått
en synnerligen duglig härförare, blefvo de stridande
mera jämnspelta, men spanjorerna voro utmattade af
kriget och ledo svårt af penningbrist; 1609 måste
de gå in på en vapenhvila, hvars villkor inneburo
fullständig framgång för de holländska önskemålen,
ett resultat, hvartill Oldenbarnevelts skickliga
diplomati i ej ringa mån bidragit.
Under kriget
hade den nederländska, eller, såsom den efter den
ojämförligt viktigaste provinsen kallades, holländska
republiken höjt sig till en merkantil stormakt. Dess
ostindiska kompani (upprättadt 1602) eröfrade
portugisiska besittningar i Asien och grundlade ett
betydande kolonialvälde, hvars medelpunkt inom kort
blef Batavia på Java; Amsterdam blef efter Antwerpens
fall Europas förnämsta handelsstad, och de holländska
flottorna behärskade hafven; inom östersjöhandeln
dominerade holländarna fullständigt. Republikens
politiska och ekonomiska maktutveckling åtföljdes
af storartad blomstring inom vetenskap, konst och
litteratur. Lärde och konstnärer funnos i mängd,
och universitetet i Leiden (grundlagdt 1575), landets
andliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
