Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nederländerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
provinsständerna vald representation, som erhöll det
gamla namnet generalstaterna. På stormakternas,
i synnerhet Englands, anstiftan bildades sedermera
genom kongressakten i Wien 9 juni 1815
Konungariket Nederländerna af den forna
nederländska republiken jämte de forna österrikiska
Nederländerna samt det sekulariserade biskopsstiftet
Liège. Som detta rikes konung blef den ofvannämnde
Vilhelm I (1815-40) erkänd af alla de europeiska
makterna. Han erhöll dessutom Luxemburg som särskildt
storhertigdöme, men skulle för detta senare område
ingå som medlem af Tyska förbundet. Hos England
stannade flera af de gamla holländska kolonierna,
såsom Ceylon och Kapkolonien. Genom författningen
af 24 aug. 1815 erhöll hela riket en gemensam
representation, generalstaterna, fördelad på två
kamrar. Den ena kammarens ledamöter skulle af konungen
utväljas på lifstid, den andra kammaren skulle bestå
af 110 ledamöter, valda af provinsständerna till lika
antal från monarkiens båda hufvuddelar. Vilhelm
I regerade ganska egenmäktigt, men med stor
duglighet och uträttade mycket för att råda bot på
de skador, som den senaste periodens olyckor vållat
landet. Emellertid visade det sig, att föreningen af
de nordliga och sydliga N. var ett svårt politiskt
misstag; de båda länderna voro alltför olika till
språk, religiösa och kulturella förhållanden och
äfven ekonomiska intressen, för att en förening dem
emellan i nationalitetssträfvandenas tidehvarf skulle
kunna bestå utan slitningar. Belgierna kände sig
tillbakasatta för holländarna; särskildt regeringens
försök att införa holländskan som det officiella
språket med undanträngande af franskan vållade starkt
missnöje. Julirevolutionen i Paris gaf impulsen till
belgiernas uppror, som började med ett folkupplopp
i Bruxelles 25 aug. 1830; på Londonkonferensen
(20 dec. 1830) erkände stormakterna Belgiens
själfständighet (se vidare Belgien). Vilhelm I:s
försök att med vapenmakt återtaga Belgien misslyckades
till följd af fransmännens väpnade mellankomst,
och en konvention med England och Frankrike (21 maj
1833) gjorde slut på kriget mellan N. och Belgien. En
definitiv fred ingicks först 1839. Följande år nedlade
Vilhelm I sin krona, delvis föranledd därtill af
den opposition mot hans regering, som på sista tiden
framträdde. Under hans son och efterträdare Vilhelm II
(1840-49) fortsatte reformkrafven att göras gällande
från en liberal opposition, som växte sig allt
starkare under ledning af den framstående politikern
professor Thorbecke. 1848 års februarirevolution i
Frankrike påskyndade författningsreformen i N. 1848
antogs en ny grundlag, i hvars utarbetande Thorbecke
haft en hufvudsaklig del. Den stadgade ministrarnas
ansvarighet, som saknats i 1815 års författning, samt
bestämde ang. representationen, att Första kammarens
ledamöter skulle väljas af provinsständerna,
under det att Andra kammarens skulle utses genom
samfällda och direkta val med valrätten fäst vid en
viss census. Under Vilhelm II:s son, Vilhelm III
(1849-90), fortgick på skilda områden ett ifrigt
reformarbete, hvari Thorbecke hade stor andel. De
politiska striderna ha hufvudsakligen rört kyrkliga
och undervisningsfrågor, och tre partier framträdde:
det liberala, med sitt starkaste stöd hos städernas
borgerskap, de
antirevolutionära, bestående af konservativa protestanter
hufvudsakligen bland bönderna, samt det katolska,
representerande omkr. en tredjedel af befolkningen,
till större delen i de södra delarna af landet;
de båda sistnämnda partierna ha i regel samverkat
mot de liberala. De liberale innehade makten
oafbrutet från 1871 till 1888; 1887 genomfördes
emellertid en författningsändring, hvarigenom census
nedsattes och de valberättigades antal ökades från
130,000 till 300,000; härigenom fingo de katolske
och antirevolutionäre majoritet, och de bildade
regering under Mackays ledning; denna regering föll
emellertid 1890, sedan den framlagt ett förslag till
härordningsreform, innebärande en högst väsentlig
ökning af armén. - Då den siste manlige ättlingen
af det oraniska huset, Vilhelm III:s son Alexander,
dött 1884, öfvergick kronan vid konungens död till
hans dotter Vilhelmina (1890- ); då i Luxemburg
kvinnlig arfsrätt till tronen ej gällde, upplöstes
personalunionen mellan detta land och N. Vilhelmina
stod till år 1898 under förmynderskap af sin moder,
änkedrottning Emma. Det liberala kabinettet Tak van
Portvliet, som efterträdde kabinettet Mackay, grep sig
an med en ny valreform, men misslyckades därmed och
måste afgå; däremot lyckades dess finansminister
Pierson genomföra en skattreform, innebärande
bl. a. progressiv inkomstskatt, som de liberale sedan
många år tillbaka arbetat för. Den moderat-liberale
van Houten genomförde 1896 en rösträttsreform, som
betydligt sänkte kvalifikationerna för rösträttens
utöfning; de valberättigades antal växte därigenom
till 700,000. 1898 lyckades ministären Pierson trots
katolikernas motstånd genomföra allmän värnplikt, och
1900 infördes, likaledes under starkt motstånd från
katolskt håll, obligatorisk folkundervisning. 1901
kom emellertid en konservativ-klerikal ministär
till makten under ledning af Abr. Kuyper. 1903
vidtog denna regering kraftiga åtgärder för att
hindra en hotande järnvägsstrejk, företagen i
politiskrevolutionärt syfte; en lag genomfördes,
hvarigenom järnvägsstrejker förbjödos, och omfattande
militära försiktighetsmått kommo till användning. 1905
genomfördes en undervisningsreform i klerikal anda,
hvarigenom bl. a. de fria kristliga högskolorna
erhöllo statsunderstöd och promotionsrätt liksom
statsuniversiteten. De starka sympatier, som under
sydafrikanska kriget framträdde i N. för boernas
sak, ledde ej till något ingripande i striden, då
regeringen fasthöll vid neutraliteten. 1905 föll
ministären Kuyper för en liberal-socialistisk
allians, och ett liberalt kabinett de Meester
bildades med en mycket svag majoritet bakom sig i
Andra kammaren ; då det dessutom hade en konservativ
majoritet emot sig i Första kammaren, kunde det ej
uträtta något af betydenhet; det afgick i dec. 1907,
sedan Andra kammaren förkastat dess förslag till
härordningsreform, och ett konservativt kabinett
Heemskerk trädde (jan. 1908) i dess ställe. Vid valen
till Andra kammaren i juni 1913 kommo de konservativa
grupperna i minoritet gentemot en allians mellan
liberaler och socialdemokrater med den allmänna
rösträttens genomförande som främsta programpunkt;
ministären Heemskerk afgick då och efterträddes (juli
s. å.) af en liberal ministär. Under de senaste åren
ha N:s planer på Vlissingens befästande väckt ett
ganska stort
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
