Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nederländska språket - Nederländska gulden. Se Gulden - Neder-renska kretsen - Neder-rensk-westfaliska kretsen. Se Westfaliska kretsen - Neder-Sachsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
äfven i öppen, när de komma ur äldre diftong) eller
tecknas med två olika tecken: eu uttalas som ö, ie
som i och oe som ty. u, hvarvid märkes, att u(u),
ie och oe är långt eg. blott framför r, eljest
halfkort. Holl. u (uu) uttalas som i franskan,
kort u (etymologiskt = i-omljud af germ. u:
t. ex. holl. geluk ty. glück) ungefär som kort ö,
ui som öi. Tyskt lent s skrifves z; k, p, t sakna
aspiration, såsom i franskan, och bli tonande (b, d,
g) framför b och d; w är = svenskt v i början af ord,
eljest mer u-haltigt: leeuw "lejon", pl. leeuwen,
nieuw "ny", pl. nieuwe (utt. léu: lewen, niu: niwe),
ch och g behålla i franska ord mest sitt uttal
(chemie, genie, men geniaal med holl. uttal af g);
f, s och ch uttalas lent framför b och d: liejde =
livde, b d g i slutet af ord hårdt, som i ty.;
i st. f. v och 2 skrifves i detta fall f och s:
leven, lezen, men leef, lees. Holländskan har, liksom
nyisländskan, en mängd nybildade ord som öfversättning
af utländska ord, i synnerhet för abstrakta begrepp;
så är det holländska ordet för idé: denkbeeld, för
filosofi: wijsbegeerte, för matematik: wiskunde, för
kemi: scheikunde, för algebra: stelkunst. Äfven för
många latinska grammatiska termer finnas inhemska
ord, t. ex. för interjektion: tusschenwerpsel,
för kasus: naamval, för verb: werkwoord. Viktigare
minnesmärken af medelnederländska språket, som
grundar sig på de västlågfrankiska, spec. de
flamländska dialekterna (se Flamländska), äro det
berömda djureposet "Reinaert" samt Maerlants
dikter. Nynederländskan, het nieuwnederlandsch,
likaledes af västnederländskt ursprung (språket
i Nordholland med ett starkt inslag af de urspr,
litterärt viktigare dialekterna i Flandern, Brabant
och Sydholland), höjdas redan på 1500-talet till ett
utbildadt skriftspråk i synnerhet genom Coornhert och
Marnix. Sedermera utbildades prosaspråket af
Hooft och Huygens och det poetiska språket af
Vondel (förra hälften af 1600-talet). Äfven Cats
utmärker sig för ett rent språk. Se vidare Holländska
litteraturen. Den lexikaliska och grammatikaliska
bearbetningen af holländskan började eg. i slutet
af 1500-talet (redan 1477 trycktes dock i Köln en
holländsk-latinsk ordbok: "Teuthonista" af G. van
der Schueren). De mest framstående äldre holländska
språkforskare, som behandlat sitt modersmål, äro
Cornelis van Kiel (Kilianus), som utgaf en för
sin tid utmärkt holländsk-latinsk ordbok (1574),
samt Lambert ten Kate, hvars "Aenleiding tot
de kennisse van het verhevene deel der nederduitsche
sprake" (1723) i språkvetenskapens historia intager
en hedersplats som en värdig förelöpare till Grimms
"Deutsche grammatik". Redan 1584 hade den amsterdamska
"rederijkkamer" In liefde bloeijende låtit utge
en holländsk grammatik. Förtjänster om holländska
språket ha ock B. Huydecoper (d. 1778),
J. A. Clignett m. fl. äldre forskare. P.
Weiland utgaf en stor holländsk ordbok i 11
bd (1799-1811). Af stor vikt för holländskans
vetenskapliga bearbetning blef stiftandet af
Maatschappij van nederlandsche letterkunde (1766 i
Leiden, publikation, sedan 1881, "Tijdschrift voor
nederlandsche taal- en letterkunde"). Bland berömdare
nyare holländska språkforskare kan nämnas J. Verdam
(f. 1845) och M. de
Vries, dennes företrädare som professor
i holländska språket och litteraturen i Leiden
(d. 1892), som bl. a. påbörjade utgifvandet af en
medelnederländsk ordbok (1864) samt, i förbindelse
med de likaledes ansedde språkforskarna L. A. te
Winkel (d. 1868) och P. J. Cosijn (d. 1899,
berömd som en af grundläggarna af den angelsaxiska
språkforskningen), en nyholländsk ordbok:
"Woordenboek der nederlandsche taal" (fortsatt af
J. W. Muller, A. Beets, A. Kluyver m. fl.;
intill 1913 ha utkommit bokstäfverna ABCGHIOM
fullständigt, KLNP delvis). En annan ordbok är
I. H. van Dales "Nieuw woordenboek der nederlandsche
taal" (4:e uppl. 1898). Oudemans har utgett "Bijdrage
tot en middel- en oudnederlandsch woordenboek"
(1869-74, afslut. 1880), hufvudsakligen innehållande
exempelsamling utan vetenskaplig bearbetning och som
för medeltidsspråket distanserats af (E. Verwijs’)
och J. Verdams "Middelnederlandsch woordenboek"
(1882 ff.), hvaraf A-S samt större delen af T
hittills fullbordats. En förkortad edition är samme
författares "Middelnederlandsch handwoordenboek"
(1911). Etymologiska ordböcker ha utgetts af J.
Franck (1892; 2:a uppl. af N. van Wijk 1912)
och J. Vercoullie. Cosijn har utgett en mindre
holländsk grammatik (8:e uppl. 1893). En utförligare
sådan ("Nederlandsche spraakleer") har författats
af W. G. Brill (4:e uppl. 1871). Kapholländskan
har vetenskapligt behandlats af D. C. Hesseling
("Het Afrikaansch", 1899), som äfven beskrifvit
negerholländskan på Antillerna. De holländska
språkljuden ha beskrifvits af den berömde
fysiologen F. C. Donders i "De physiologie
der spraakklanken" och af Land i "Over uitsprak
en spelling". I tidskrifterna "De Taalgids",
"Taal en letterbode", "Taalkundige bijdragen",
"Noord en zuid", "Taalstudie" och "Taal en letteren"
finnas vetenskapliga uppsatser om holländskan. För
bearbetning af de holländska landsmålen utgafs
1882-90 en tidskrift, "Onze volkstaal". Den
nyholländska rättskrifningen ordnades af Siegenbeek
1804 på regeringens uppdrag. - En kortfattad
holländsk språklära på svenska är utgifven af
N. C. Stalling (1910), en svensk-nederländsk
ordbok af G. Ström (1907). Jfr Flamländska och se
J. Verdam, "Uit de geschiedenis der nederlandsche
taal" (1902) och J te Winkel, "Geschichte der
niederländischen sprache" (i Pauls "Grundriss" 1898).
Fr. L-r. (Hj. P-r.)
Nederländsk gulden. Se Gulden.
Neder-renska kretsen (rättare Kur-renska kretsen),
en af det forna Tyska rikets 10 kretsar, upprättades
1512, reglerades liksom öfriga kretsar 1521 och
omfattade ett oregelbundet område på ömse sidor om
Rhen, nämligen ärkestiftet Mainz, staden Erfurt med
område samt Eichsfeld, ärkestiften Trier och Köln,
Rhenpfalz m. m.
Neder-rensk-westfaliska kretsen. Se Westfaliska
kretsen.
Neder-Sachsen, den norra, framåt Nordsjön
sig sträckande, lågt liggande delen af de gamle
sachsernas land, bildade 1500-1806 hufvuddelen al den
nedersachsiska kretsen inom Tyska riket. Den omfattade
följande områden: ärkestiften Magdeburg och Bremen,
stiften Halberstadt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
