Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 19. Mykenai - Norrpada / 777-778 (1913) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Neptuniorden - Neptunisk - Neptunism - Neptunister, geol. Se Geologi, sp. 975 och Lyell - Neptunit - Neptunus - Neptunusgrottan. Se Alghero - Neptunusmånen l. Neptunusdrabanten. Se Neptunus - Nepveu [növö], Pierre

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

1913 1,100. Orden, hvars lokal f. n. är Brunnsbacken
4 på Södermalm (källaren Pelikan), håller under
vintern två sammankomster i månaden och firar årligen
en högtidsdag, vanligen i mars, samt, när sådant är
lämpligt, jämväl en sommarhögtidsdag med utfärd till
något ställe vid Mälaren eller Saltsjön, hvarest
till minnestecken en treudd af järn fastsättes på
någon berghäll. Till en början anordnades dessa
sommarutflykter i form af eskadersegling, en idé,
som 1832 upptogs och sedan alltmera framgångsrikt
utvecklats af K. Svenska segelsällskapet. N. har 9
grader. Ordensflaggan (eg. l:a gradens emblem) utgöres
af en grön, tvåtungad duk, i hvars midt synes en hvit,
snedt ställd kvadrat
med en svart treudd i (se fig.). - Jfr
Ax. Zettersten, "Neptuniorden åren 1812-1902" (1903;
i kompletteradt skick, "Neptuniorden 1812-1912",
utg. af G. Nordquist 1912).

Neptuniordens flagga.

Neptunisk, geol., bildad i vatten. Neptuniska
bergarter kallas sådana bergarter, som
bildats i vatten antingen genom aflagring på
mekanisk väg eller genom kemisk utfällning.
E. E.

Neptunism, geol., daning uti och med
tillhjälp af vatten eller, egentligen,
sammanfattningen af de krafter, som äro
verksamma vid uppkomsten af neptuniska
bildningar, de s, k. sedimentära bergarterna.
E. E.

Neptunister, geol. Se Geologi, sp. 975, och Lyell.

Neptunit, miner., glänsande svarta monokliniska
kristaller, titano-silikater af Fe, Mn, K, Na. A. Hng.

Neptunus. 1. Myt. Se Poseidon. - 2. Astron., den
(så vidt hittills är bekant) yttersta planeten i
vårt solsystem. Dess medelafstånd från solen är
30,07 gånger jordens eller nära 4,500 mill. km. och
dess omloppstid kring solen nära 165 år. Dess
diameter är omkr. 56,000 km. eller nära 4 1/2 gånger
jordens, volymen omkr. 90 och massan omkr. 17 gånger
jordens. Dess täthet uppgår till ungefär l/5 af
jordens medeltäthet. Stort intresse är förbundet med
historien om denna planets upptäckt. Sedan franske
astronomen Bouvard 1821 hade utgett tabeller för
planeten Uranus (till beräkning af planetens plats
på himmelen för hvilken tid som helst), fann man
snart en afvikelse mellan Uranus’ efter tabellerna
beräknade orter och de observerade. Denna planet,
som i likhet med Neptunus ej var känd i äldre tider,
upptäcktes af Herschel 1781, men hade dock blifvit
observerad åtskilliga gånger förut mellan 1690 och
1781 och då ansetts för en fixstjärna. Bouvard hade
själf vid tabellernas uträknande funnit, att man ej
kunde få dessa äldre observationer att noga stämma
öfverens med
de efter 1781 anställda, och nödgades därför, i
brist på en tillfredsställande förklaring, lämna
dem utan afseende, öfverlåtande åt framtiden att
utreda frågan. Afvikelsen mellan observationerna och
tabellerna var under den närmaste tiden efter 1821
ej betydande, men blef småningom allt större. 1830
belöpte den sig till 20 bågsekunder i longitud,
1840 till 1 1/2 bågminut, 1845 till omkr. 2 bågminuter
o. s. v. Sedan man öfvertygat sig om, att Bouvard
ej begått något räknefel, återstod intet annat
rimligt antagande, än att någon kraftkälla skulle
förefinnas, som ej blifvit tagen i betraktande
och som inverkade störande på Uranus i dess bana
kring solen. Naturligast blef då att förutsätta
tillvaron af en dittills okänd planet, gående utanför
Uranus. Därigenom framställde sig för den tidens
matematiker ett problem af ytterst invecklad natur:
att på grund af de iakttagna afvikelserna hos Uranus
beräkna banans element för den utanför densamma
gående planeten samt dennas plats i banan för någon
viss uppgifven tidpunkt. Lyckades det att lösa detta
problem, och om det vidare visade sig, att Uranus’
afvikelser voro af den natur, att de läto sig på denna
väg förklaras, så hade man blott att mot den beräknade
platsen på himlahvalfvet rikta en tub för att finna
den sökta planeten. Den berömde Bessel föranledde
1838 en af sina lärjungar, Flemming, att gripa sig
an med problemet, och denne arbetade med ifver därpå,
tills sjukdom och en för tidig död (1840) afbröto hans
arbete. Engelske astronomen Adams och fransmannen
Leverrier blef det beskärdt att nästan samtidigt
föra problemet till en lycklig lösning. Bådas resultat
stämde äfven mycket nära öfverens. Planeten Neptunus’
upptäckt på himmelen gjordes 23 sept. 1846 af Galle i
Berlin, som på uppmaning af Leverrier sökte planeten
och fann den i en longitud af 325° 52’, under det
att Leverriers förutberäkning gett 324° 58’, således
mindre än en grad felaktigt. Den sökta planeten hade
likväl förut, 4 och 12 aug. s. å., blifvit sedd af
engelske astronomen Challis, som med ledning af Adams’
räkning sökte den, men Challis hade ej med säkerhet
igenkänt den som planet. Historien om denna planets
upptäckt har med rätta betecknats som en triumf för
den astronomiska vetenskapen, i det att därigenom
sanningen af de förutsättningar, från hvilka de
astronomiska teorierna utgå, på ett lysande sätt
ådagalägges. - Om Neptunus’ fysiska beskaffenhet är
mycket litet bekant. Endast i stora tuber kan man se
den som en tydligt utbredd skifva, på hvilken dock
inga detaljer kunna urskiljas. Dess spektrum visar
öfverensstämmelse med Uranus’, i det att i de gula
och röda delarna absorptionsband finnas, som häntyda
på, att dessa planeters atmosfärer måste till sin
sammansättning betydligt skilja sig från jordens. -
1847 upptäckte Lassell med sitt stora spegelteleskop
på Malta en drabant till Neptunus. Den befinner sig på
ett afstånd af nära 15 Neptunusradier från planetens
centrum och har en omloppstid af omkr. 5 dygn och
21 timmar. Rörelsen är retrograd och försiggår i
ett banplan, som lutar ung. 37° mot ekliptikan.
E. J. (B-d.)

Neptunusgrottan. Se Alghero.

Neptunusmånen 1. Neptunusdrabanten. Se Neptunus.

Nepveu [növo], Pierre, kallad Trinqueau,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>