Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 19. Mykenai - Norrpada / 789-790 (1913) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nero (Luicius Domitius)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

föraktade färdigheterna dans, sång och i allmänhet
åt de sköna konsterna. Hans uppfattning blef också
fullständigt estetisk; någon tankestyrka och något
verkligt sinne för rätt och orätt, godt och ondt
funnos icke hos honom.

Kejsar Nero, efter en antik
marmorbyst i Louvre, Paris.

Under sin tidigaste barndom
uppfostrades N. i sin fasters, Domitia Lepidas,
hus, ett ingalunda godt hem, allraminst för den däri
ovälkomne brorsonen. Sedan modern återkommit från sin
förvisning, fick han till uppfostrare en, som det
säges, mycket dålig man vid namn Anicetus. När så
Agrippina år 49 blef gift med kejsar Claudius,
anförtroddes ledningen af N:s uppfostran åt
filosofen Seneca. Dennes snille och i välklingande
fraser klädda filosofiska läror kunde icke utöfva
ett genomgripande och varaktigt inflytande på en
natur sådan som N:s, allrahelst som denne måste
komma underfund med, att Seneca icke lefde alldeles
så, som han lärde. Hans lärare i krigiska idrotter,
pretorianprefekten Burrus, var åter alltför kärf att
kunna vinna lärjungens förtroende. Agrippinas hela
syfte var att skaffa sin son makten med uteslutande af
Claudius’ son i ett föregående gifte, Britannicus. Hon
använde härtill all sin förförelsekonst och sitt välde
öfver sin svage man, som också förmåddes att adoptera
N. Det dröjde ej länge, förrän Claudius dog, och man
trodde allmänt, att Agrippina röjt honom ur vägen
genom gift (54 e. Kr.). Redan vid sekularfesten år
47 hade N. i cirkus vid gossleken "Troja" i hög grad
ådragit sig folkets uppmärksamhet och bifall genom
sitt intagande yttre och sin skicklighet i leken. De
handklappningar, som då egnades den tioårige gossen,
måste ha gjort ett djupt intryck på dennes åt det
konstnärliga riktade natur och bidragit att utveckla
den inneboende fåfängan.

Vid sitt uppstigande på tronen, år 54, mottogs
den 17-årige ynglingen af allmänna välönskningar
och de bästa förhoppningar. I början rättfärdigade
N. folkets förväntan. Under de första fem åren af
sin regeringstid (lat. quinquennium neronianum)
skötte han sig förträffligt, visade aktning för
senaten och lät sina lärare, Seneca och Burrus, leda
ärendena. Riket styrdes också väl, och allt lofvade
godt. Endast Agrippina vållade svårigheter. Hon
ville nämligen behärska sin son och genom honom
riket, men de kloke rådgifvarna omintetgjorde hennes
inflytande. N. började känna sig besvärad af moderns
härsklystnad, och då denna skarpt tillrättavisade
honom för hans älskogshandel med en frigifven, Acte,
blef förhållandet spändt. Agrippina påstås ha hotat
honom med Britannicus, hvilket åter skall ha haft till
följd, att N. lät förgifta denne (år 55). Berättelsen
härom kan dock ej anses till fullo styrkt. Britannicus
synes ha lidit af fallandesot. Mot slutet af år 58
gjorde N. bekantskap med en skön, men
lättsinnig kvinna, Poppæa Sabina. Denna ville
med all makt bli kejsarinna och uppeggade honom
mot modern. Slutligen lät N. förleda sig att
röja Agrippina ur vägen (59), och, då hon var
död, utspriddes, att hon stämplat mot kejsarens
lif. Hela Rom firade nu kejsarens räddning;
folk och senat täflade att med lågt smicker hylla
modermördaren. Plågad af samvetskval, sökte N. tröst
i nöjen och njutningar. Framför allt älskade han att
uppträda som konstnär, i sång, flöjt- och citterspel,
samt som kappkörare i cirkus. Till en tid lyckades
hans rådgifvare afhålla honom från att låta se sig
offentligt, men han uppträdde på palatsets enskilda
teater. Han synes icke ha saknat virtuositet, men
ville gälla för mer, än hvad han var, och hans önskan
vann naturligtvis näring af det ymniga bifall, som
slösades på kejsaren-konstnären. Huruvida han haft
någon afsikt att tända ett konstens lif i Rom och så
hellenisera den romerska världen må lämnas därhän;
hans eget tycke torde ha spelat största rollen. Visst
är, att de bättre romarna kände förakt och vämjelse,
då han lät se sig offentligt samt förmådde senatorer
och riddare att likaledes uppträda på skådebanan
inför allas ögon. N. blef till sin olycka bekant med
en vällustig bof, vid namn Tigellinus, hvilken snart
icke endast tjänstgjorde som ett slags ceremonimästare
för nöjena vid hofvet, utan ock bemäktigade sig väldet
öfver kejsaren i statsangelägenheter samt ingaf honom
misstankar om stämplingar mot hans lif och krona. Den
forna mildheten var nu förbi, och majestätsbrottmålen
började åter komma till heders. År 62 dog Burrus -
man har påstått af gift, hvilket dock är obestyrkt -,
och Seneca blef aflägsnad. Poppæa och Tigellinus,
numera chef för lifvakten, härskade. N. förleddes att
förskjuta och döda sin ädla maka Octavia, Claudius’
dotter, hvarefter han förmälde sig med Poppæa. Hon
skänkte honom en dotter, och N. var nu öfverlycklig;
men hans sällhetsrus blef kort, ty barnet dog efter 4
månader. Därefter störtade han sig i en hvirfvel af
nöjen och utsväfningar utan all sans och måtta. Kom
så den grufliga eldsvåda, som år 64 ödelade en
stor del af Rom. Ryktet påstod, att N. själf låtit
anlägga den för att se "Trojas brand" och att han i
en citterspelares dräkt deklamerat ett kväde om Ilions
fall. Sedermera skall han, för att afleda misstankarna
från sig, ha beskyllt de kristne för mordbrand och
låtit på det grymmaste sätt taga dem af daga. Men en
opartisk granskning ger vid handen, att ytterst ringa
sannolikhet finnes för, att N. skulle ha förorsakat
en eldsvåda, i hvilken så många härliga konstskatter
gingo förlorade, bl. a. det af honom uppbyggda
s. k. "genomgångshuset". Misstanken mot de kristne
torde ha blifvit väckt hos allmänheten. Efter branden
återuppbyggdes den förut trånga och oregelbundna
staden på ett mera ändamålsenligt sätt. N. lät
då bygga det berömda Domus aurea (gyllene huset),
innefattande ett storartadt palats i förening med
en vidsträckt park, som inneslöt ängar, vingårdar,
dammar, djurgård och villor. Anläggningen sträckte sig
från den palatinska höjden till den eskvilinska. År
65 anstiftades en sammansvärjning, åsyftande att
sätta C. Piso på tronen. Den hade så när lyckats,
men i sista stunden röjdes planen, och nu rasade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>