Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nervsystemet - Nervtrådar, anat. o. fysiol. Se Nerver, Nervsystemet och Nervväf - Nervtumör, Nervsvulst, med. Se Nervkirurgi och Nervsjukdomar, sp. 804 - Nervtänjning, kir. Se Nervkirurgi - Nervus - Nervväf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förbindelser mellan storhjärnsbarken och andningens
nervmekanismer. Emellertid har man funnit, att
förstöringen af ett visst område i förlängda
märgen definitivt bringar andningsrörelserna att
upphöra. Man säger därför, att andningscentrum är
beläget i förlängda märgen. Vi ta ett annat exempel,
talets nervmekanism. Struphufvudet hos en hund
liknar i hög grad människans i afseende på brosk,
ligament, muskler och nerver. Hvarför kan hunden
ej tala eller ens frambringa ljud, som erinra om
språkljuden? Hunden saknar en nervmekanism, som
möjliggör struphufvudets användning att frambringa
dessa ljud. Läget af denna mekanism, talcentrum, i
storhjärnsbarken hos människan är ganska väl kändt
(se Afasi). Somliga nervmekanismer äro färdiga
vid födelsen, t. ex. andningscentrum, andra,
såsom talmekanismen, förvärfvas genom öfning. En
nödvändig förutsättning härför är tillförsel
af vissa intryck från omgifningen, intryck,
som förmedlas genom vissa receptorer och som,
fysiologiskt sedt, ej äro annat än retningsprocesser
i nervbanor. Förvärfvandet af en nervmekanism är
uppenbarligen en anpassningsföreteelse. Ju högre
upp i djurserien desto mera tilltar utvecklingen
af stora hjärnan och framför allt utvecklingen
af storhjärnshemisfärerna. I sammanhang härmed
tillkommer rikligare möjlighet för utveckling
af "nervmekanismer". Men det visar sig tillika,
att ryggmärgen och de lägre hjärndelarna förlora i
betydelse som säte för själfständiga mekanismer. Bäst
framträder detta förhållande, om man jämför de
rubbningar, som vållas genom skador, exempelvis å den
s. k. motoriska zonen hos människan och motsvarande
hjärnområde hos en hund. Hos människan inställer sig en
tydlig förlamning i en arm eller ett ben, beroende på
skadans läge och omfattning. Hos hunden däremot märkes
ingen förlamning. Den kan fortfarande använda sina
extremiteter för de vanliga förflyttningsrörelserna. -
Inom centrala nervsystemet, särskildt i förlängda
märgen, ligga nervcentra för hjärtat och blodkärlen,
för matsmältningsapparatens körtlar och muskler,
urinblåsan och könsorganen. Dessa centra med
tillhörande centrifugala banor till de särskilda
organen bilda tillsammans det autonoma nervsystemet,
i hvilket det sympatiska nervsystemet (se d. o.) ingår
som en del. - Den elementära processen i nervsystemets
ledningsbanor - nervprincipen, nervimpulsen - är till
sin natur ej utredd (jfr Hjärnverksamhet). Man kan
mäta den hastighet, med hvilken processen fortskrider
i en nervtråd, samt iakttaga ett elektriskt
fenomen, aktionsströmmen (se Djurelektricitet),
som åtföljer processen. Det ledande elementet i
nervtråden är axelcylindern. Retningsprocessen
utgår under naturliga förhållanden antingen från
axelcylinderns ändutbredningar eller också från den
nervcell, af hvilken axelcylindern är en utlöpare
(se ofvan). Artificiellt kan man emellertid reta
nervtråden på hvilken punkt som helst under dess
förlopp. Man kan genom sådana retningsförsök visa,
dels att retningsprocessen fortskrider med samma
hastighet i båda riktningarna från retningsstället,
dels att ledningen i nervtråden är isolerad, så
att retningen ej öfvergår på en bredvidliggande
nervtråd. - Ang.
nervcellernas fysiologiska betydelse härska olika meningar. Man
är ense om, att de ha en trofisk verkan. Uppstår
ett afbrott i en nervtråd, hemfaller den från
nervcellen afskilda stumpen åt degeneration. Samma
öde drabbar äfven det organ (muskel, körtel,
nervändorgan), till hvilket nervtråden går. Symtomen
vid en hel del nervsjukdomar äro ett uttryck för
denna fortskridande nervdegeneration. Huruvida
retningsprocessen i nervcellen är att betrakta som
en omedelbar förutsättning af ledningsprocessen
i nervtråden eller om en ny process utlöses i
nervcellen, är ej afgjordt. Så mycket vet man, att
befintligheten af en nervcell i en ledningsbana
högst betydligt fördröjer retningsprocessens
genomledning. Sannolikt medverkar härvid äfven
öfverföringen från ett neuron till ett annat. Man
har till de s. k. synapserna, förbindelserna mellan
de olika neuronerna, velat förlägga den mekanism,
som bestämmer ledningens riktning i nervbanan.
J. E. J-n.
Nervtrådar, anat. o. fysiol. Se Nerver, Nervsystemet och Nervväf.
Nervtumör, Nervsvulst, med. Se Nervkirurgi och
Nervsjukdomar, sp. 804.
Nervtänjning, kir. Se Nervkirurgi.
Nervus, plur. nervi, lat., nerv, sena, muskel;
kraft, styrka. Nervus abducens, ögats utåtförande
nerv; N. accessorius, binerv; N. acusticus,
hörselnerven ; N. depressor, se Blodomlopp,
sp. 730; N. facialis, ansiktsnerven; N. femoralis,
se Ischias; N. glossopharyngeus, tungsvalgnerven;
N. hypoglossus, undertungnerven ; N. ischia1dicus,
se Ischias, sp. 903; N. oculomotorius, ögats
rörelsenerv; N. olfactorius, luktnerven; N. opticus,
synnerven; N. splanchnicus, se Hämmande nerver;
N. trigeminus, trillingnerven; N. trochlearis,
ögats vridnerv; N. vagus, lungmagnerven. Se
Hjärnnerver; Nervi accelerantes, se Hjärtnerver;
Nervi cerebrales, hjärnnerver, - Nervus probandi,
hufvudsaklig bevisgrund. - Nervus rerum (gerendarum),
förnämsta förutsättningen för mänskliga företag,
d. v. s. penningen.
Nervväf, anat., de nervsystemet bildande och för
detsamma egendomliga histologiska elementen i
deras anordningsform. Dessa element äro nervcell
och nervtråd. Nervcellen utmärkes genom för olika
ställen växlande, men karakteristisk form, ofta
genom rätt betydlig storlek, genom stor, blåslik
kärna och med den basikromatiska substansen i
den vanliga cellkärnan identisk samt af korn eller
skollor bestående s. k. tigroidsubstansen. De flesta
nervceller stå i samband med en nervtråd, som i form
af en cellutlöpare tar sin början i cellerna. I
sin enklaste form bildar en sådan utlöpare en naken
"axelcylinder", neurit, innehållande ytterligt fina
fibriller. Sådan är i regel en nervtråds centrala ända
och mycket ofta äfven den periferiska. Men under vägen
mellan dessa ändpunkter är tråden i de flesta fall
till allra största sträckan mera sammansatt. Kring
axelcylindern träffas en halfflytande, ogenomskinlig,
starkt ljusbrytande, fetthaltig massa, myelinet,
som i form af en skida ("märgskida") omsluter
axelcylindern och i påfallande ljus ger nervtråden
hvit färg (jfr Myelin). Slutligen tillkommer utanpå
märgskidan hos de perifera, från hjärna och ryggmärg
utgående neuriterna en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
