Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Neutralitet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utmärkts, neutrala personers gods i fientligt fartyg
o. s. v. Såväl den reella som den individuella
neutraliteten är dock villkorad ej blott däraf,
att missbruk af densamma ej eger rum, utan ock af
krigsnödvändigheten, så att vid oundvikligt nödtvång
vissa inskränkningar i densamma äro tillåtna,
såsom kvarhållande af sjukvårdspersonal, skadande
af byggnader etc. En alldeles särskild betydelse
har den neutralitet, som tillkommer fartyg under
neutral flagga i synnerhet å öppna hafvet; denna
neutralitet är blandadt territoriell och reell,
i det att fartygen böra betraktas dels som flytande
territorialdelar af det land, hvars flagga lagligen
föres, dels som transportmedel och förmögenhetsobjekt
i neutral persons ego å krigsskådeplats. Neutrala
fartyg bibehålla sin fria trafikrätt som under fred,
allenast med de begränsningar, som bli en följd af
reglerna om blockad och kontraband (se dessa ord),
hvarjämte de äro underkastade de krigförandes
särskilda sjöpoliti (se Uppbringning och Visitation).
Den statliga neutraliteten innebär, att en viss stat
såsom folkrättsligt subjekt håller sig själf utanför
ett mellan andra stater pågående krig och icke med
sin makt tar parti för eller mot någondera af de
krigförande. Vid utbrytande krig beror det af de
däri ej omedelbart deltagande staterna själfva,
huruvida de vilja förhålla sig som neutrala
eller ej, och till otvetydigt fastställande
af sin neutralitetsafsikt bruka de därför afge
uttryckliga neutralitetsförklaringar, ehuru sådana
icke äro nödvändiga. Någon rätt till neutralitets
åtnjutande finnes däremot i regel icke; men om och
så länge neutraliteten såsom faktiskt tillstånd
fortfar, medför denna för såväl de krigförande
som de neutrala själfva vissa skyldigheter och
grundar vissa anspråk. Neutraliteten är vanligen
på detta sätt frivillig eller själfvald, men
den kan äfven bero af fördrag, då den alltså
blir tvungen eller obligatorisk, d. v. s. den
eller de stater, som ingått fördraget med den
till neutralitet förpliktade staten, ha då ett
bestämdt folkrättsligt anspråk på neutralitetens
iakttagande. Afser en neutralitetsförklaring visst
pågående krig, blir neutraliteten tillfällig; afser
den framtida krig i allmänhet, blir neutraliteten
ständig, perpetuell 1. permanent, men en förklaring
om dylik neutralitet har rättslig betydelse, endast
om densamma tillika är genom fördrag obligatorisk,
i hvilket fall den därjämte oftast får karaktären
af garanterad neutralitet, d. v. s. de stater, med
hvilka neutralitetsfördraget afslutats, åtaga sig en
garanti för neutralitetens förverkligande. Garantien
betyder emellertid i detta fall icke, att den
neutrala staten skall afväpna, såvida ej afväpning,
demolering af fästningsverk e. d. är uttryckligen
aftalad (Luxemburg), utan tvärtom regelmässigt,
att den neutrala staten själf måste vidtaga nödiga
försvarsåtgärder och att garanterna skola öfvervaka
dels att staten för sin del undviker allt, som kan
leda till dess indragande i krig, dels att angrepp
mot denna neutralitet af annan stat förhindras;
skyldigheten och rätten att på dylikt sätt ingripa
bero dock h. o. h. af garantifördragets eget
innehåll, men i tvifvelaktiga fall gäller, att
garanterna väl äro berättigade att hvar för sig
ingripa, men skyldiga, allenast därest de bli ense
om ett samfälldt
uppträdande: den neutrala staten har intet anspråk
mot de enskilda garanterna. Garanterad neutralitet
har därför ock mestadels tillkommit icke i den
garanterades, utan i garanternas intresse och afser
framför allt att mellan två eller flera stater
med lätt sammanstötande intressen skapa ett slags
"buffertstat" eller ett område, som icke får bli
krigsskådeplats, utan skall betraktas som en neutral
zon. Dylik garanterad neutralitet har medgifvits
Schweiz (1815), Belgien (1831 och 1839), Joniska öarna
(1863), Luxemburg (1867). Däremot var Kongostatens
permanenta neutralitet visserligen genom art. 10 i
Berlinkonferensens generalakt 1885 af de stater, som
undertecknat densamma, erkänd, men ej garanterad. (Vid
svenska riksdagen har fråga om permanent (ständig)
eller garanterad neutralitet för Sverige några gånger
varit på tal. 1893 väcktes af Kl. Adelsköld i Första
kammaren och K. P. Arnoldson i Andra motioner om,
att Sverige skulle med makterna underhandla om ständig
och garanterad neutralitet, men de afslogos af bägge
kamrarna. 1894 föreslog P. P. Waldenström i Andra
kammaren utverkandet af en högtidlig förklaring
från makterna, att de i händelse af ett europeiskt
krig skulle strängt respektera Skandinaviska
halföns neutralitet; kammaren afslog motionen. 1899
föreslog S. A. Hedin m. fl., att förhandlingar skulle
snarast inledas ang. aftal mellan de skandinaviska
länderna om samfälld, lika lydande deklaration, att
dessa stater ville vara principiellt och permanent
neutrala; kamrarna afslogo motionen. 1902 återkom
Hedin med förslag i Andra kammaren om åtgärder för
en förklaring från de skandinaviska länderna om
principiell och permanent neutralitet eller ock ett
tillkännagifvande, att vår politik förblefve riktad på
fredens bevarande. Kammarens 4:e tillfälliga utskott
afstyrkte (se dess utlåtande, som innehåller en
utredning rörande frågorna om permanent och garanterad
neutralitet i allmänhet och en historisk öfversikt
af Sveriges ställning till neutraliteten); kammaren
afslog motionen. 1912 föreslog friherre E. Palmstierna
i Andra kammaren en utredning ang. de rättsregler,
som skulle gälla, därest Sverige förklarades permanent
neutralt, och ang. utredning af lämpligaste formen,
för Sveriges neutralitet m. m.; kammaren afslog
motionen. J. C.)
All statlig neutralitet måste sålunda efter modern
rätt i regel vara väpnad, d. v. s. den neutrala
staten är folkrättsligt skyldig att i nödfall med
vapenmakt hindra ingrepp af de krigförande i den
neutralas territorialrmakthöghet, så vida den vill
förbli verkligt neutral, och ett dylikt afvärjande
af faktiskt försökta ingrepp få icke betraktas
som ovänliga eller fientliga handlingar. Däremot
förekommer numera ej den äldre form af väpnad
neutralitet (1780, 1800), som innebar, att en
neutral stat medelst konvojer af örlogsfartyg
skyddade sin handel å öppna hafvet mot öfvergrepp af
de krigförande. (Väpnad neutralitet har af Sverige
deklarerats 1691, 1756, 1780, 1794, 1800; ett slags
väpnad neutralitet iakttogs 1812). Ej heller får
numera en s. k. "välvillig" neutralitet förekomma på
det sätt, att den neutrala staten uppställer regler
för sitt förhållande till de krigförande, hvilka
materiellt innebure ett gynnande af den ena på den
andras bekostnad, äfven om de formellt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
