Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Neutralitet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gynnade båda lika, t. ex. genom medgifvande att
begagna neutralt område för kolupplag, om allenast den
ena parten behöfde däraf begagna sig; å andra sidan är
en välvillig neutralitet väl möjlig i den mening, att
redan själfva iakttagandet af sträng neutralitet för
endera af de krigförande innebär en verklig fördel,
hvilken denna t. o. m. kan genom fördrag ha i förväg
tillförsäkrat sig.
Förhållandet mellan neutrala och krigförande stater
har hufvudsakligast ordnats på sedvanerättslig väg,
men delvis äfven därigenom, att de neutrala staterna i
sina neutralitetsförklaringar fastställt vissa normer
för sitt handlande, hvilka helt eller delvis godtagits
af de krigförande. Därjämte ha i senare tid försök
gjorts till reglering genom internationella traktater,
dels 1871 genom den engelsk-amerikanska uppgörelsen i
Alabamafrågan (se d. o.), dels vid Haagkonferenserna
1899 och 1907, dels vid den s. k. sjörättskonferensen
i London 1908-09. Af särskild vikt äro besluten
vid 1907 års Haagkonferens, hvilka, i den mån de
af Sverige ratificerats, finnas införda i "Svensk
författningssamling" 1910 n:r 153. Hvad svensk rätt
angår, böra, jämte kungörelserna om hvad till svenska
handelns och sjöfartens betryggande under krig mellan
främmande makter bör iakttagas m. m. af 1800, 1804,
1854 och 1904, märkas äfven de båda kungörelserna
ang. Sveriges neutralitet af 1904 och nu gällande
af 20 dec. 1912 (se "Svensk författningssamling"
1912 n:r 346), afgifna efter samråd med Danmark,
resp. Danmark och Norge, och väsentligen likalydande
med dessa länders.
De förpliktelser, som neutralitetens erkännande från
krigförande makts sida ålägger denna i förhållande
till de neutrala, äro väsentligen af två slag,
nämligen dels att respektera de neutrales land-
och sjöterritorier såsom icke-krigsskådeplats,
dels att å krigsskådeplats respektera deras
samfärdsel med såväl andra neutrala makter som
med fienden under förutsättning, att viss trafik
underlåtes och att nödig kontroll anordnas eller
tillåtes. Förpliktelserna för de neutrala staterna
åter afse å ena sidan kontroll öfver sådan trafik
å neutralt territorium, hvilken folkrättsligen
erkänts som oförenlig med statens neutralitet,
och å den andra sidan underlåtande eller vidtagande
för egen del af särskilda makthandlingar, hvilkas
underlåtande, resp. vidtagande, någondera bland
de krigförande kan folkrättsligen förvänta eller
fordra, öfver privattrafiken under neutral flagga
å sjön har den neutrala staten visserligen rätt
och frihet, men ej skyldighet att öfva kontroll
och plägar fördenskull mest begränsr sig till ett
öfvervakande af det sätt, hvarpå de krigförande
utöfva politien, under det att beträffande trafiken
inom neutral stats eget territorium politi genom de
krigförande är alldeles utesluten och alltså tvärtom
för den neutrala en plikt. Den trafik, som härvid
anses folkrättsligen förbjuden, är dels utrustning,
beväpning och utlöpande från territoriet af kapare
och kryssare (Alabamafallet) för någonderas af de
krigförande räkning, dels värfning och inskrifning af
frivilliga genom vare sig främmande agenter eller egna
undersåtar. Däremot är en stat som neutral ej skyldig,
ehuru berättigad, att förbjuda och
förhindra tillverkning, leverans och utförsel genom
enskilda af krigsmateriel i allmänhet eller ingående
och verkställande af andra aftal, t. ex. ang. lån,,
med enskilda. Beträffande de negativa skyldigheter
den neutrala staten som sådan och för egen del har
att fylla, bestå dessa framför allt däri, att staten
hvarken direkt eller under någon förevändning må
bispringa någondera af de krigförande med trupper,
förråd, materiel, subsidier, lån e. d., ej heller
tillåta militärpersoner i sin aktiva tjänst att som
frivilliga gå ut i kriget; dess positiva förpliktelser
åter innebära, dels att hvarje försök af krigförande
makt att på något sätt begagna neutralt territorium
för krigsoperationer eller andra krigsföretag eller
för prisdömning af uppbringade fartyg o. s. v. med
maktmedel förhindras, dels att vid öfvergång å
neutralt område af krigförandes trupper eller
krigsfartyg i nöd afväpning och internering af
dem måste företagas på de krigförandes bekostnad,
där ej öfvergången förhindrats. Alldeles särskildt
gäller, att neutral stat måste förhindra krigförandes
sjöstridskrafter att begagna statens sjöterritorium
för regelmässig proviantering, kolning eller
reparation, hvaremot tillfällig förnyelse af förråd
inom vissa gränser kan medges. Enligt gällande
svensk rätt är tillträde till svensk krigshamn
och minspärradt inre territorialvatten förbjudet
för krigförande makts örlogsfartyg; ej heller får
sådant uppehålla sig i annat svenskt vatten eller
annan svensk hamn längre än 24 timmar utom vid haveri
och i vissa undantagsfall, då svenska intressen så
kräfva, eller där öka sin stridsduglighet, utan
blott nödtorftigt sin sjöduglighet, eller oftare
än hvar tredje månad kola å svenskt område eller
intaga bränsleförråd utöfver visst angifvet mått,
eller i yttre svenskt territorialvatten begagna
svenska lotsar o. s. v. Bestämda regler äro gifna
för det fall, att samtidigt svensk hamn besökes af
örlogsfartyg från hvardera af de krigförande eller
af örlogsfartyg från den ena och handelsfartyg
från den andra af dessa makter i synnerhet med
afseende å tid och sätt för fartygens utlöpande
ur hamnen. -Litt.: R. Kleen. "Neutralitetens lagar"
(1889-91), "Utredning rörande Sveriges viktigaste
neutralitetsförklaringar och neutralitetstraktater,
på nåd. befallning verkställd af Riksarkivet"
(1902; ingår i det på sp. 846 omnämnda utlåtandet
af Andra kammarens 4:e tillfälliga utskott s. å.),
Huber, "Das neutralitätsrecht in seiner neuesten
gestaltung" (1908), "Handbok i internationell
rätt för marinen" (1911) samt C. A. Zachrisson,
"Sveriges underhandlingar om beväpnad neutralitet åren
1720-1780" (1863), Hallencreutz, "Om neutraliteten
i Tyskland 1710" (1866), Bergbohm, "Die bewaffnete
neutralität" (1884), J. Thyrén, "Den första väpnade
neutraliteten" (i Lunds univ:s årsskr., XXI-XXV, 1885
-86), H. Larsson, "Sveriges deltagande i den väpnade
neutraliteten 1800-1801" (1888), K. G. Lundquist,
"Sveriges neutralitetsförklaring år 1666 under kriget
mellan England och Holland" (i Norrk. lärov. progr.,
1899), C. Hallendorff, "Förhandlingar om de
skandinaviska rikenas neutralitet under Krimkriget"
(i "Historiska studier tillegnade H. Hjärne",
1908) och C. A. Reuterskiöld, "Om neutralitetsidéns
förverkligande i Sveriges nyaste historia" (ibid.).
Rld.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
