- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 19. Mykenai - Norrpada /
919-920

(1913) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nibelungenlied - Nibelungenring - Nibelungenstrofen - Nibelungenvers, metr. Se Nibelungenstrofen - Nibsaa. Se Ribeaa - Nicæa - Nicander. Se Nikandros - Nicander, Anders - Nicander, Henrik

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

en reviderad text. Epokgörande blef den undersökning,
som K. Lachmann framlade i sin edition 1826. Ledd
af Wolfs Homerosteori, sökte han skarpsinnigt i
N. särskilja 20 olika ballader, som skulle samlats
omkr. 1210 samt hopkittats medelst oäkta strofer och
versrader af samlarens egen tillverkning. Lachmanns
åsikt gällde länge som bevisad, tills
A. Holtzmann 1854 uppvisade godtyckligheten
i densamma. F. Pfeiffer trodde sig (1862) kunna
uppvisa diktens författare i österrikaren Kürenberger,
en af de äldste minnesångarna, hvilken kunde anses
för nibelungenstrofens uppfinnare. K. F. Bartsch
kom efter noggranna språkliga undersökningar 1865
till det resultat, att eposet är (efter äldre sägner
och visor) författadt på 1140-talet af Kürenberger
i väsentligen orimmad form, men med assonans, att
1170 en yngre skald utstyrt det med rim samt att
på 1190-talet två skalder oberoende af hvarandra
fullbordat införandet af rimmen. Resultatet af dessa
bådas arbete förelåg i S:t Gallenhandskriften och
Hohenemshandskriften. Bartschs kritiska edition
(1870-80) är utmärkt. För hans teori, som i
motsats till Lachmanns häfdar enheten i eposet,
tala de omständigheter, att assonanser finnas i
alla handskrifterna samt att rimmen ingalunda äro
så goda, som man kunde väntat af den inspiration,
af hvilken det hela är ett alster. Men blott så
mycket torde vara visst, att N. eger sitt ursprung
i kortare hedniska hjältesånger (ur de frankiska,
burgundiska, östgotiska och hunniska sagokretsarna),
hvilka fortplantats hos de lägre folkklasserna samt
upptagits och hopfogats af konstbildade vandrande
skalder i södra Tyskland, hvilka däri inlade mycket
af sin egen tids riddarlif, gjorde tillsatser och
utmönstrade stötande drag, i det att de till kostymen
förkristligade och romantiserade det hela. - Dikten
är öfv. på nyhögtyska (af Simrock, Bartsch, Junghans
m. fl., bäst af L. Freytag) och på flera europeiska
språk, dock ej de skandinaviska. Ämnet har i nyare
tid omdiktats i dramatisk form af Raupach, Geibel,
Hebbel, Wilbrandt m. fl., episkt af W. Jordan, i
musikdrama af R. Wagner. Teckningar till detsamma
ha gjorts af P. von Cornelius (se Cornelius l och
pl. till art. om honom). - Ett bihang till N. är den
matta konstdikten Die klage, som skildrar de
efterlefvandes sorg. E. F-t.*

Nibelungenring (Der ring des Nibelungen),
en af Richard Wagner (se d. o.) författad och
tonsatt musikdramatisk trilogi (med förspelet en
tetralogi). Jfr Nibelungenlied.

Nibelungenstrofen, metr., den i Nibelungenlied
nyttjade formen, består af fyra parrimmade verser med
cesur mellan vershalfvorna. Versfötterna äro oftast
jamber eller enstafvingar. Den brukar uppfattas som
åttafotig, ehuru endast sista versen (Nibelungenvers)
har en fullständig andra vershalfva. Som svenskt
exempel kan nämnas Viktor Rydbergs "Klockorna";
närstående är metern i Atterboms "Nordans
sång". Se Simrock, "Die nibelungenstrophe"
(1858), Minor, "Neuhochdeutsche metrik"
(2:a uppl. 1901), och N. Beckman, "Grunddragen
af den svenska versläran" (2:a uppl. 1905).
R-n B.

Nibelungenvers, metr. Se Nibelungenstrofen.

Nibsaa. Se Ribeaa.

Nicæa (grek. Nikaia), i forntiden en betydande
stad i Bitynien (Mindre Asien), vid Askaniasjön. Den
anlades af Antigonos (316 f. Kr.) under namnet
Antigonia, men fick af Lysimachos namnet N. Den
var sedermera omväxlande med Nikomedeia Bityniens
hufvudstad. Tidigt blef staden säte för en kristen
biskop och längre fram för en ärkebiskop. Sedan
Konstantinopel blifvit rikets hufvudstad (på
300-talet), blef N. en ännu mera viktig ort, hvars
vidsträckta murar än i dag äro nästan fullständigt
bibehållna. N. eröfrades af seldschukerna 1078, men
återtogs i första korståget 1097 af de kristne. När
Konstantinopel under fjärde korståget (1204) intagits
af korsfararna, förlade kejsar Teodor Lascaris sitt
residens till N. (1206-61). och hans rike kallades
därför kejsardömet N. (se Öst-romerska riket). Det
eröfrades af turkarna 1326 och bibehöll ännu någon
tid sitt välstånd, men är nu en usel by, kallad
Isnik (se d. o.). I kyrkohistorien är N. bekant
genom de där 325 och 787 hållna kyrkomötena (det
l:a och det 7:e ekumeniska konsiliet). På det förra
fördömdes arianismen och fastställdes den nicenska
bekännelsen (se Arianism). Det andra sammankallades
af kejsarinnan Irene, som där lyckades få bilddyrkan
erkänd (se Bilddyrkan). (J. F. N.)

Nicander. Se Nikandros.

Nicander, Anders, poetisk öfversättare, f. 1707
i Näshults socken, Jönköpings län, d. 1781 i
Västervik, studerade 1716-28 i Lund, tjänstgjorde
i tullarrendesocietetens kansli och blef sedan
tulltjänsteman i Västervik; han hade professors
titel. Med sina Oförgripelige anmerökningar öfver
svenska skalde-konsten
(1737) sökte han grundlägga
en svensk metrik efter antika mönster och ville
äfven genom egna skrifter ge bevis för sin stränga
teoris utförbarhet. Så tillkommo tid efter annan de
på "svensk heroisk vers" affattade tolkningarna af
Vergilius’ Æneis (blott 2 sånger, 1751), densammes
Ecloger (1752), Jesu Syrachs gyllene A B C D (1759),
Konung Salomos ordspråk (1760) m. fl. och omsider
Gamla sanningar i ny drägt (1766-67), ett slags
versifierad tänkespråkssamling. Han var äfven latinsk
skald. En samling af hans dikter finnes intagen i del
XVIII af Hansellis "Samlade vitterhetsarbeten". Hans
bortgång gaf anledning till ett poetiskt meningsutbyte
mellan Kellgren och J. Wellander. Jfr Schück,
"Ur gamla papper". -rn. (K. W-g.)

illustration placeholder

Nicander, Henrik, astronom, statistiker, f. 18
april 1744 i Vrena socken (Södermanland), d. 11
febr. 1815 i Stockholm, blef student i Uppsala
1763, filos. magister 1767 och docent i astronomi
1770. Han kallades 1776 till biträdande sekreterare
vid Vet. akad., blef ord. sekreterare och astronom
1784 samt erhöll på grund af vacklande hälsa afsked
från dessa befattningar 1803 och fick 1814 kansliråds
titel. N. var led. af Vet. akad. (1776),


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:42:32 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbs/0514.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free