- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 19. Mykenai - Norrpada /
1043-1044

(1913) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ninus - Nio (Nios). Se Ios - Niobe - Noibid, Niobes barn. Se Niobe 1 - Niobit, miner. Se Kolumbit - Niobium

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Ninus (grek. Ninos) var, enl. en af Ktesias
återgifven medisk-persisk saga, stiftaren af
assyriska riket och uppbyggaren af staden Ninive. Det
förtäljes, att han kufvat alla Asiens folk med
undantag af inderna. Förmäld med sagodrottningen
Semiramis, skall han med henne fått sonen
Ninya. Ktesias förlägger N:s regeringstid till
omkr. år 2100 f. Kr. Emellertid ha minnesmärkena
ingen upplysning att ge om någon härskare, som hetat
N., och denne sagokonungs, liksom hans sons, namn
är tämligen säkert endast bildadt efter namnet på
Ninive (som af grekerna och romarna jämväl kallades
Ninos, resp. N.). De senaste utgräfningarna i
Aššur visa emellertid, att en drottning Semiramis
(assyr. Sammuramat) verkligen funnits, men hon var
"palatsfru" åt konung Samši-Adad, som lefde omkr. 800
f. Kr. Ktesias’ hela framställning är att betrakta
som en roman. D. M.

Nio (Nios). Se Ios.

Niobe. 1. (Grek. Nio^, lat. Niobe), grek. myt., var
dotter af Tantalos, syster till Pelops och förmäld
med konung Amfion i Tebe. I likhet med sin fader säges
hon ha stått i nära vänskapsförbindelse med gudarna,
men liksom denne vållade hon själf sitt fall genom
ett stolt och of vemodigt sinnelag. Lycklig moder
till en blomstrande afkomma af söner och döttrar
(enligt den vanliga uppgiften 6 af hvartdera slaget),
förtörnade hon gudinnan Leto (Latona), Apollons och
Artemis’ moder, genom en förmäten jämförelse med
henne, som egde endast två barn. Till straff därför
dödades alla N:s barn (Niobiderna), eller enligt en
annan saga alla så när som på två (se Chloris),
af Apollons och Artemis’ pilar. N. själf omkom af
sorg och bragtes på underbart sätt tillbaka till sitt
hemland i Lydien, där hon, förvandlad till sten och
fäst vid berget Sipylos, fortfor att evigt begråta
sitt öde. Denna saga syftar tydligen på en af flera
forntida författare omtalad och ännu befintlig rått
tillhuggen kolossal kvinnobild i en droppstensgrotta
på den branta sluttningen af Sipylos, ej långt
från Magnesia, öfver hvilken det från grottans tak
framsipprande vattnet tårlikt neddroppar. Man anser
numera denna kvinnogestalt i själfva verket vara en
bild af den i dessa trakter sedan uråldriga tider
dyrkade Rhea Kybele, den alstringsrika naturgudinnan,
af hvilken den fruktsamma N. från början torde
ha varit blott en lokal variation, likasom med
Apollons och Artemis’ pilar, hvilka döda hennes
barn, menas de allt förbrännande solstrålarna. -
N., den tröstlöst sörjande modern (antikens mater
dolorosa
), är en af den grekiska fornsagans mest
anslående tragiska gestalter, åt hvars behandling
den tragiska skaldekonsten med förkärlek egnat
sig. Både af Aischylos och Sofokles funnos sorgespel
med titeln N., af hvilka dock endast fragment kommit
till vår tid. Hufvudkällor för Niobesagan äro Homeros
(Iliaden XXIV, 602 ff.) och Ovidius (Metamorfoser VI,
152 ff.). Äfven åt den bildande konsten har Niobesagan
gett rikligt stoff. Berömd var i synnerhet en af
Skopas eller Praxiteles utförd grupp, framställande
N. bland sina döende barn, en grupp, som sedermera
fördes till Rom och enligt Plinius där smyckade den
s. k. Sosianske Apollons tempel. En antik kopia af
denna grupp återfanns 1583 vid en gräfning nära
Lateranen i Rom och är nu uppställd
i Florens. Af enstaka figurer, hörande till samma
grupp, ha sedermera åtskilliga andra afbildningar,
delvis af mycket högt konstvärde, kommit i
dagen. Gruppens midtfigur är återgifven i pl. III
till art. Bildhuggarkonst, två bland Niobiderna
å vidstående fig.

illustration placeholder

Två af Niobiderna i Florensgruppen.

En dittills obekant, 1,5 m. hög,
välbevarad grekisk originalstaty af en knäböjande
niobid af stort konstvärde påträffades för några
år sedan i Rom i Sallustius’ forna trädgård på en
tomt tillhörande Banca commerciale italiana. Bilden
tillhör ganska säkert tiden omedelbart före Fidias
och har ej utgjort del af den ofvannämnda gruppen i
Florens, utan tillhör sannolikt samma grupp som de
bägge niobiderna i glyptoteket i Köpenhamn. Litt.:
Welcker, "Über die gruppierung der N. und ihrer
kinder" (1836), Friederichs, "Praxiteles und die
Niobegruppe" (1855), Stark, "N. und die Niobiden"
(1863), Ohlrich, "Die Florentiner Niobegruppe"
(1888), och om Niobe-(Kybele-)klippan Humann,
"Die Tantalosburg im Sipylos" (i "Mittheilungen
des Archæologischen instituts in Athen", bd
13, 1888). - 2. Astron., en af småplaneterna.
1. A. M. A. 2. B-d.

Niobid, Niobes barn. Se Niobe 1.

Niobit, miner. Se Kolumbit.

Niobium, kem., ett metalliskt grundämne, som
betecknas Nb, upptäcktes 1801 af Hatchett som
beståndsdel i mineralet kolumbit från Massachusetts
och kallades af honom columbium. 1802 upptäckte
Ekeberg i finska och svenska tantaliter en metall,
kallad tantal. Wollaston trodde 1809, att columbium
och tantal voro samma grundämne. Wöhler visade dock
1839, att dessa metallers syror voro olika. H. Rose
trodde sig ha funnit, att utom de syror, som man
kallat tantal- och columbiumsyra (af Rose benämnd
niobsyra), funnes i vissa kolumbiter en tredje
syra, kallad pelopsyra. Sedermera trodde Rose, att
niobsyran och pelopsyran voro olika syror af samma
metall, niobium, hvadan den gamla niobsyran erhöll
namnet underniobsyra och pelopsyran niobsyra. 1864
visade dock Blomstrand och Marignac nästan samtidigt
och efter olika metoder, att Roses niobsyra var en
blandning af den verkliga niobsyran och tantalsyra och
att hans underniobsyra var verklig niobsyra. - Niobium
förekommer i Norge och på Grönland som kolumbit Fe
(NbO3)2 och tills. med titan i euxenit.


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:16:21 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbs/0576.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free