Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Njursjukdomar - Njurunda älf - Njurverk, bergsv., detsamma som körtelverk (se d. o.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
eller fortskridande, äfven sedan dess orsaksmoment
blifvit undanröjdt, är behandlingens första princip
att genom lämplig diet minska njurarnas arbete vid
urinutsöndringen. Vidare bör man med lämpliga medel
(svettdrifvande bad etc.) få huden att, så mycket ske
kan, vikariera i afseende på utsöndringen. Genom
fullföljandet af dessa båda principer skapas
de bästa betingelser för, att inflammationen
inom njuren småningom får tillfälle att läkas
ut. F. ö. behöfves en symtomatisk behandling för
att hålla den ansträngda hjärtverksamheten uppe,
för att öka urinmängden (genom riklig dryck,
mjölk etc. och s. k. diuretiska medikament),
mildra kräkningar och hufvudvärk, aflägsna ödem på
mekanisk väg, genom tappning o. s. v. Prognosen för
nefriterna är mycket olika. En lindrig njurretning i
sammanhang med akut infektion är ofta en bagatell;
en kronisk form af sjukdomen, speciellt med
tendens till skrumpnjure, är åter en mycket farlig
sjukdom. Häftigare infektioner kunna inom njuren
åstadkomma varbildning, s. k. suppurativ nefrit,
som antingen kan ha uppkommit genom de
medelst blodströmmen spridda s. k. metastaserna
(sekundära varbildningar) vid en allmän varfeber
(blodförgiftning) eller ock vara fortledd från
en varbildning inom njurbäckenet. Varhärdarna i
njuren kunna vara både små och spridda eller större,
sammanflytande i abscesser (bölder). Under alla
förhållanden är det en mycket farlig, ofta dödlig
sjukdom med ett vanligen i afseende på symtom,
feber o. d. septiskt, d. v. s. om blodförgiftning
påminnande, förlopp. - Af lokala kroniska infektioner
i njuren är njurtuberkulosen den vanligaste. Den
kan antingen vara miliar, med små öfver hela njuren
utsådda tuberkelbildningar, eller ock utbilda sig
till större med ostliknande massa fyllda varhärdar,
sammanflytande till smältande abscesser, som till sist
fräta sönder hela njurparenkymet och icke lämna någon
del af detsamma funktionsduglig. Dessa långt gångna
fall äro vanligen förenade med tuberkulos i öfriga
delar af urogenitalkanalen, såsom blåsan, ureterer
och genitalorgan. Behandlingen består i allmänt
stärkande hygienisk vård samt i därtill lämpliga fall
operativa ingrepp (borttagande af de värst angripna
delarna, t. ex. njure och urinledare). - Njursten
(lat. nephrolithiasis) utbildar sig under därtill
lämpliga förhållanden i njurbäckenet. Vanligen är
urinsyran njurstenens hufvudbeståndsdel, men äfven
oxalsyrad kalk och jordartsfosfat kunna bilda
dylika stenar. Stenarnas uppkomst fordrar således
dels riklig tillgång på den stenbildande substansen,
dels äfven tillfälle för denna att falla ut på ett
stroma eller en stödjesubstans. Oxalsyrestenar
förekomma vanligast i barn- och ungdomsåldern;
urinsyrestenarna däremot under senare
lefnadsperioder. Oxalsyrestenarna äro mycket fasta
och vanligen taggiga, hvarigenom de vid minsta
rubbning från sin inkilade plats i njurbäckenet,
t. ex. vid stötar eller häftiga rörelser, lätt
åstadkomma njurblödningar. Urinsyrestenarna åter
äro mera luckra, och från deras yttre lager afstötas
lätt mindre partier, det s. k. njurgruset. Detta kan
ock utgöras af själfständigt bildade, hopklibbade
massor af urinsyrekristaller. Dess närvaro antyder
därför icke med nödvändighet en förefintlig större
stenbildning.
Njurgruset bör f. ö. icke förväxlas med den
ofta tegelröda fällning af urinsyrade salter
(sedimentum lateritium), som vid urinens afkylning
till rumsvärme lätt afsätter sig på bottnen af
förvaringskärlet. Vid rubbning i stenarnas läge inom
njurbäckenet och i all synnerhet vid deras passage
genom den trånga urinledaren uppkomma kolikartade
långvarigare eller kortare plågor af neuralgisk typ,
den s. k. njurkoliken l. njurstenskoliken. Afgår
därefter icke en sten medelst urinen, kan det
vara ett tecken till, att en urinsten eller en
del däraf stannat i blåsan. Den lägger då grunden
till en blåssten och kan ytterligare växa genom nya
pålagringar af lätt utfällbara ämnen i urinen, såsom
urinsyra och fosfat. Medel att med säkerhet upplösa
en inom kroppen redan bildad sten finnes icke. Genom
en s. k. purinfattig (icke urinsyrebildande) diet
och genom kroppsrörelser, som öka ämnesomsättningen,
söker man motverka bildningen af nya stenar. Riklig
dryck af jordartsrika eller alkalisalthaltiga
mineralvatten, t. ex. från Contrexéville, Vittel,
Wildungen, Vichy, Bilin, Selters, Salzbrunnen,
som befordrar urinafsöndringen och eventuellt
afgången af stenar. Bildning af urinsyrestenar
tyder icke alltid på samtidig benägenhet för verklig
ledgikt. Njurkoliken behandlas medelst narkotiska
medel (morfin, opium, atropin), varma baddningar i
njurtrakten och riklig vattendrickning. Njurstenarna
äro ibland så stora, att de icke kunna passera genom
urinledaren. Vålla de stora smärtor eller ha de gett
anledning till en infektion af njurbäckenet, pyelit
(se nedan), kan en operation ifrågasättas, hvarvid
njuren klyfves och stenen aflägsnas (nefrotomi,
se d. o.). Njuren hopsys åter eller dräneras för någon
tid utifrån. Röntgenfotograferingens framsteg ha på
senare tid underlättat diagnosen af njursten. - En
infektion af njurbäckenet, pyelit, kan underlättas af
stenbildning inom detsamma. Vanligen sker den eljest
genom smittämnets uppstigande från en blåskatarr
genom urinledarna. Tarminfektioner, t. ex. kolit,
bidraga ock lätt till uppkomsten af en pyelit. En
akut sådan ger sig till känna med frosskakningar, hög
feber, smärtor i njurtrakten och ofta nog trängning
till urinkastning. Pyeliten kan vanligen behandlas
med interna medel, såsom urindesinfekterande ämnen,
vattendrickning (1 till flera liter dagligen). De
svåra kroniska formerna måste ibland dräneras
genom operation. Kroniska pyeliter kunna stundom
ge anledning till s. k. hydronefros (se d. o.). -
Njurblödningar, vid hvilka blod afgår i urinen
och som upptäckas i denna genom dess röda eller
bruna färg samt konstateras genom kemisk och
mikroskopisk undersökning, kunna framkallas
af njurinflammationer af akut (nefrit) eller
kronisk art, äfven af tuberkulos därigenom, att
blodet utrinner i njurkanalerna och utsköljes med
urinen. Äfven njurstenar kunna vid sitt lossande från
njurens i njurbäckenet utskjutande s. k. papiller
lätt åstadkomma hål på fina blodkärl och härigenom
blödningar. Svulstbildningar inom njuren (se nedan)
kunna likaledes lätt blöda från sina nybildade
och sköra blodkärl. Njurblödningar kunna, om de
vanskötas, småningom orsaka blodbrist (anemi). De
behandlas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
