- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 19. Mykenai - Norrpada /
1137-1138

(1913) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nomen - Nomenclator - Nomen et omen - Nomenklatur - Nomen nescio, lat. Se N. N. - Nomen proprium. Se Nomen, sp. 1136 - Nomentum. Se Mentana - Nominal- - Nominalböjning, språkv. Se Böjning - Nominaldefinition - Nominalformer

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

slag vore t. ex. flertalig o. d. –, samt materiale (af
lat. materia, ämne) l. ämnesnamn, t. ex. järn, trä,
lat. ferrum, lignum – adj. äro t. ex. lat. ferreus
(af järn), ligneus (af trä). – Liksom t. ex. numerus
som en egenskap eller ett förhållande, som man kan
förnimma hos ett ting, vanligen betecknas medelst
vissa suffix, så kan äfven en mängd andra förnimbara
egenskaper hos nomina uttryckas genom en bestämd form,
så att en till suffix utvecklad del af en grupp ord
med besläktad betydelse kan bli stående uttryck för en
bestämd skiftning i betydelsen. Så är t. ex. ändelsen
-eus i lat. konstant för att beteckna ämnet, hvaraf
något är gjordt e. d. På det sättet ha t. ex. i
synnerhet i italienskan, men äfven i andra språk,
uppstått konstanta suffix (afledningar) för vissa
storhetsgrader. De viktigaste dylika grupper äro a)
diminutiva, t. ex. i ty. beilchen, liten bila (i
förh. till beil, yxa), och i allmänhet ord på -chen,
-lein (mägdlein, liten flicka); it. casina, hydda,
litet hus (i förh. till casa, hus), lat. filiolus,
liten son, adj. parvulus, liten, späd (dim. af
parvus, liten); b) augmentativa, t. ex. it. casone,
stort hus. – Vidare kunna af sådana ord, som med
afseende på betydelsen kunna användas om naturligt
såväl manligt som kvinnligt kön, uppstå konstanta
afledningar för de olika könen, t. ex. lat. victor,
segrare, i förh. till victrix, segrarinna,
sv. hund: hynda, sångare: sångerska, furste:
furstinna
; i de romanska språken, t. ex. i fr., har
denna bildningsprincip nått stor utveckling, såsom
chien, hund, i förh. till chienne, hynda, flatteur,
smickrare: flatteuse, smickrerska o. s. v. Sådana
subst. kallas mobilia eller moverande och stå
liksom de s. k. communia, som med samma form begagnas
såväl för mask. som för fem. (t. ex. lat. civis,
medborgare och medborgarinna), på gränsen till
adjektiven, hvilkas förnämsta egenskap är att
kunna användas för olika genera, ofta med olika
former. F. ö. ha substantiven i allmänhet fördelat sig
på tre genera, i vissa språk färre. – Den förnämsta
formella skillnaden mellan nomina och andra ordklasser
är den, att de förra ha det slags böjning, som vi
kalla deklination, hvarmed menas sammanfattningen
af de olika ordformer, som ett nomen kan antaga för
olika kasus och numeri (se f. ö. Deklination, Genus,
Kasus, Numerus). Dessutom tillkomma i vissa språk,
t. ex. grekiskan samt romanska, germanska och nordiska
språk, artiklar. I de gamla språken fanns formellt
ingen annan skillnad mellan subst. och adj. än den,
att adj. för olika genera antogo de för olika genera
af substantiven typiska ändelserna. I sv. däremot,
liksom i ty., har adj. en bestämd (med fristående
artikel) och en obestämd böjning. – Kategorien nomen
står till såväl form som betydelse i vissa fall
mycket nära och öfvergår i andra ordklasser. Så har
man i infinitiven en öfvergångsform mellan subst. och
verb, i participet en öfvergångsform mellan adj. och
verb. Vidare kunna vissa kasusformer isoleras och
bli partiklar (t. ex. allra, urspr. genit. pl.),
liksom omvändt kombinationer af partiklar och
nomina användas och bilda utgångspunkt för olika
kasusbildningar (af mannen, åt mannen, analytisk
bildning). – I de icke indoeuropeiska språken kan man
äfven statuera vissa större eller mindre skillnader
i formellt afseende mellan nomina och andra
ordklasser. I de semitiska språken är förhållandet
tämligen analogt med de indoeuropeiska språkens. I
de ural-altaiska språken däremot finnes egentligen
ingen annan skillnad mellan t. ex. nomen och verb
än funktionen i satsen, d. v. s. den för nomen och
verb i formellt hänseende gemensamma kategorien är
nomen, när den står som subjekt, verb när den står som
predikat eller predikativ. Adjektivet är där liksom i
engelskan oböjdt. I de s. k. mono-syllabiska språken,
t. ex. kinesiskan, skiljes nomen än mindre från
andra ordklasser, endast funktionellt genom den olika
ställningen i satsen. Jfr Noreen, "Vårt språk", V.

K. F. J.

Nomenclator (lat., "namnuppropare"), hos fornromerska
stormän och deras efterapare en slaf eller frigifven,
som höll reda på den talrika tjänarskarans,
de uppvaktandes och de mötande bekantas namn och
tillhviskade sin husbonde dessa namn, i fall han ville
hälsa på någon eller tala med någon. I synnerhet vid
valtider och dylika tillfällen var det såsom än i
dag af vikt att komma ihåg folks namn.

Nomen et omen (eg. Nomen atque omen), lat., "namn och
på samma gång varsel", ett från Plautus, "Persa",
IV, 4, 74, hämtadt uttryck. Romarna började gärna
upprop med ett lyckobådande namn. Så utbjöds vid
förpaktningen af statsinkomsterna först ostronfångsten
i Lacus lucrinus, emedan lucrinus liknar ordet
lucrum, vinst.

Nomenklatur (lat. nomenclatura, namnförteckning),
en efter vissa indelningsgrunder ordnad samling af
de namn och termer, hvilka nyttjas för att beteckna
de olika föremål, som höra till en vetenskap eller
en konst; metoden för nämnda föremåls beteckning
medelst termer eller tecken, som så nära som
möjligt återge deras verkliga beskaffenhet. – Bot.,
växternas benämning. Binär nomenklatur, detsamma som
tvånamnsbeteckning (se Linné 1, sp. 707). Se vidare
Kuntze, Otto, och Linné 1, sp. 707. Litt.: "Règles
internationales de la nomenclature botanique" (Jena, 1912).
– Om nomenklaturen (teckenspråket) i kemien
se Atomvikt, sp. 350–351,
och Grundämnen, sp. 438.

Nomen nescio, lat. Se N. N.

Nomen proprium. Se Nomen, sp. 1136.

Nomentum. Se Mentana.

Nominal- (lat. nominalis), som har afseende på namnet,
namn-. Motsats: real-.

Nominalböjning, språkv. Se Böjning.

Nominaldefinition, log., angifvandet af ett
ords betydelse genom att omskrifva det i bekanta
uttryck, till skillnad från verklig definition,
realdefinition, som strängt logiskt anger ett
begrepps innehåll. Jfr Definition, sp. 1499.

S–e.

Nominalformer, gramm., kallas vissa ordkategorier, som
pläga inordnas i verbalsystemet, men äro företrädesvis
af nominal karaktär, hvarför de stå på gränsen mellan
nomen och verb. De viktigaste af dessa kategorier
kunna sammanfattas under 1) infinitiv (se d. o.) med
hvad som inom vissa språks grammatiker sammanfattas
under supinum (t. ex. lat. lec-tum, amatum),
gerundium (t. ex. sanskr. uktva "med uttalande;
hafvande sagt"; lat. legendi, -o, -um "(till)
utförande" o. s. v.), 2) participium (se d. o.) med
gerundivum, t. ex. sanskr. bhartavya- "som bör bäras",
lat. ferendus

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:43:27 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbs/0623.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free