Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nordamerikanska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
samt, bland inbördeskrigets sångare, H. H.
Brownell (1820-72; "War lyrics") och E. C. Stedman
(1833-1908, äfven litteraturhistoriker). Alla dessa
lyriker ha framträdt i de nordöstra staterna. De
västra företrädas af Joaquin Miller (f. 1841),
sierrans och indianlifvets färgrike, lidelsefulle
skald, novellisten Bret Harte (se ofvan) med några
kraftigt humoristiska versstycken, den känslige
E. R. Sill (1841-87), Eug. Field (1850-95),
mästare i barnvisor, och den naturfrske J. W. Riley
(f. 1853), som skref sina bästa dikter på dialekt
från Indiana. Sydstaternas främste lyriker är
Georgiaträsklandets stämningsfulle skald Sidn. Lanier
(1842- 81), hvarjämte må nämnas negerpoeten P. L.
Dunbar (1872-1906). I lyrikernas led har äfven
mången kvinna intagit en aktad plats, framför andra
den allvarliga mrs. Lydia Sigourney (1791-1865),
som skrifvit ännu flitigare på prosa, den känslo-
och fantasirika mrs. Maria G. Brooks (1795-1845),
underbarnet Lucretia Maria Davidson
(1808-25), mrs. Frances S. Osgood (1811-50),
hymndiktarinnorna Alice Cary (1820-71; äfven
novellist) och Phœbe Cary (1824-71), mrs. Julia
W. Howe (1819-1910, berömd genom sin "Battle-hymn
of the republic", 1862), och den genialiska Emily
Dickinson (1830-86), som i ytterst koncentrerade
smådikter nedlagt ett betydande idéinnehåll. -
I dramatiken äro amerikanerna svaga och
osjälfständiga. Den så länge härskande puritanismen ansåg
skådebanan vara af ondo. 1786 inrättades den första
stående teatern (i New York), men engelska stycken
fylla än i dag spellistan. Skådespel ha emellertid
icke utan framgång författats af W. Dunlap (1766-1839;
"den amerikanska teaterns fader"), J. A. Hillhouse
(1789- 1841), J. H. Payne, R. M. Bird, Longfellow,
EpesSargent (1812-80), B. Taylor, Aldrich, G. H.
Boker (1823-90) m. fl.
Bland reseskildrare märkas N. P. Willis
(1806-67, behaglig skissförfattare), G. W.
Curtis (1824-92), Hawthorne, Emerson, Bayard Taylor
(bland hvars utförliga land- och folkskildringar från
fyra världsdelar en är egnad åt Sverige och Norge,
som han grundligt berest) och upptäcktsresandena
Ch. Wilkes (1801-77 ; Stilla hafvet och Södra
ishafvet), J. Ch. Frémont (1813-90; Klippbergen
och Kalifornien), H. M. Stanley (1841-1904; Afrika)
samt polarfararna E. K. Kane (1820-57), I. I. Hayes
(1832-81) och R. E. Peary (f. 1856). Ornitologerna
A. Wilson (1766-1813) och J. J. Audubon
(1780-1851) äro ypperliga skildrare af lefvande natur.
Under 1800-talet utöfvade i synnerhet tre tänkare
inflytande på allmänna åskådningssättet, nämligen
Channing, Parker och Emerson, ledare af den märkliga
rörelsen "transcendentalism", som satte förnuftet
l. människans inneboende gudsmedvetande öfver
bibeln och förkunnade den sedliga individens
frihet i tänkande och lefnad. W. E. Channing
(1780-1842), unitarismens förkämpe, inspireras af
en stark rättfärdighets- och pliktkänsla samt tro på
människonaturens ursprungliga godhet. Den orädde och
originelle Th. Parker (1810-60) öppnade i optimismens
namn ett
fälttåg mot den gamla teologien genom skrifter,
som glänsa af tankarnas friskhet och glöda
af känsla. Störst är R. W. Emerson (1803-82),
en idealistisk mystiker, som på samma gång har
det klaraste sinne för lifvets verklighet och
som upphöjer arbetet samt (likt Carlyle) städse
framhåller individens betydelse. Hans siarlika,
aforistiska framställningssätt blir ej sällan
svårbegripligt. Emersons skriftställarskap har mer
än någon annans varit en moraliskt stärkande kraft
för hans landsmän. - Den amerikanska vältaligheten
har fortfarande trifts i det fria offentliga
lifvets jordmån. De förnämste talarna under senare
perioder äro den allmänt hyllade, ridderlige H.
Clay (1777-1852), den allvarlige, klart tänkande
J. C. Calhoun (1782-1850), som försvarade slafveriet,
och hans store motståndare Daniel Webster (1782-1852),
Amerikas störste talare, en man af fornpuritansk
kärna, i sitt föredrag grundlig, fantasirik, värdig
och gripande genom sin glöd. Bland de yngre framstodo
den lidelsefulle abolitionisten W. L. Garrison
(1805-79), Wendell Phillips (1811-84) och Ch.
Sumner (1811-74), bägge frimodiga och talangfulla
vältalare, samt presidenterna A. Lincoln (1809-65)
och B. Harrison (1833- 1901). E. Everett (1794-1865)
är i Amerika oöfverträffad i högstämda åminnelsetal
liksom H. Ward Beecher (1813-87) i drastiska populära
föredrag och Phillips Brooks (1835 -93) som predikant
i den ädlare stilen.
På historieskrifningens område eger Amerika förmågor,
som rätt väl uthärda jämförelsen med de bästa bland
samtida europeiska. Den snillrike W. H. Prescott
(1796-1859) tecknar högst troget och fängslande
höjdpunkten af Spaniens välde samt Mexicos och
Perus eröfring. Amerikanska kolonisationens och
oafhängighetskrigets klassiske skildrare är G.
Bancroft (1800-91), som tagit till ögonmärke
att visa, huru nationens frihet framvuxit fullt
organiskt. Hans stil har episk storslagenhet,
men är ofta för utsirad. Förtjänstfullt behandlas
de fosterländska häfderna äfven af R.
Hildreth (1807-65) och särskildt kolonisationstiden af
J. G. Palfrey (1796-1881). W. Irvings historiska
arbeten äro skrifna med omsorg och smak, ehuru
något vidtsväfvande i framställningen. Fr. Parkmans
(1823-93) arbeten öfver de fransk-amerikanska
koloniernas historia äro klassiska genom liffullhet
och oväld, och J. L. Motleys (1814-77) skildring
af Nederländernas frihetsstrid är någonting i sitt
slag oöfverträffadt. I skandinavisk historia försökte
sig den berömde folkrättsläraren H. Wheaton
(1785-1848). Bland nyare amerikanska häfdatecknare,
som behandlat större eller mindre delar af unionens
historia, äro de utmärktaste John Fiske (1842- 1901),
Henry Adams (f. 1838), J. F. Rhodes (f. 1848; det
bästa arbetet öfver tiden från 1850), nuv. presidenten
Woodrow Wilson (f. 1856) och J. B. Macmaster
(f. 1852). öfvervägande kulturhistoriska liksom
den sistnämndes arbete äro sammelverken "Narrative
and critical history of America" (utg. af Justin
Winsor; 8 bd, 1884-89) och "The american nation"
(utg. af A. B. Hart; 27 bd, 1903-08). Memoarer af
generalerna Sherman, Grant och Scott belysa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
